I slutet av förra århundradet tog jag studenten och funderade på vad jag skulle bli när jag blir stor. Hela klassen hade varit på studiebesök på Arbetsförmedlingen, ty det rådde finanskris och den som inte genast började plugga på högskola fick förstå att det var arbetslöshet som gällde. Det var ju väl dystert, tänkte jag, men tack vare en arbetsmarknadspolitisk åtgärd kunde jag ägna en termin åt att fundera på om jag ville jobba i kyrkan eller i skolans värld.
På den tiden var det inga bekymmer att sätta en 19-årig elevassistent att försöka få en mellanstadieelev som inte riktigt hängde med i klassrummet att förstå sambandet i en multiplikationstabell eller greppa logiken i ordramsor och Hallands floder. På den tiden var det ingen som talade om neuropsykiatriska funktionshinder, däremot fanns erfarenheten av att en del elever hade svårt att komma igång eller göra klart uppgifter. De elever som inte var så framåt var blyga, och de som inte kunde sitta still mer än en kvart hade helt enkelt myror i brallan.
Efter skoldagens slut fick de som inte hade hemmavarande vårdnadshavare gå till ett annat rum i skolbyggnaden. Här fanns det trevliga fritidshemmet, och jag anslöt mig gärna. Vi fixade mellanmål (kräm och smörgås), fikade med barnen och sedan var det dags för någon aktivitet. Ofta var vi ute och lekte eller spelade fotboll eller landbandy, och en återkommande konflikt handlade om huruvida de barn som inte var inskrivna på fritids skulle få vara med. Om något barn kände sig lite hängigt fanns det möjlighet att lägga sig i soffan och läsa en bok tills föräldern kom. Hur många barn handlade det om egentligen? Jag kan minnas fel, men jag kan inte tänka mig att vi var fler än 20 inskrivna barn på två utbildade pedagoger och så jag.
Som förälder har jag bara goda erfarenheter av fritids, men vi har också valt mindre skolor och det ligger nu några år tillbaka i tiden. Men nu har jag läst ett par insändare i SLA som kan få vem som helst att allvarligt fundera. Statusen skulle öka med legitimerade fritidspedagoger och lärare i fritidshem. Men det kan ju knappast bli något kvalitet när två pedagoger ansvarar för en avdelning med 80 inskrivna barn, som insändarskribenten skriver. Fritidshemmen genererar pengar till kommunen. Familjerna betalar pengar för en pedagogisk omsorg om barnen. Frågan är vilken slags pedagogik det kan bli. Förvaring? Går det ens att hinna prata med varje barn?
I övriga samhället noteras att antalet vabb-dagar ökar. En del menar att personal både på förskola och fritids ringer vårdnadshavare för minsta lilla symtom på sjukdom. På radion hör jag en pedagog berätta att det inte längre finns möjlighet för ett barn att ha en lite trött dag och ta det lugnt, för med hänsyn till personalsituationen måste alla hänga med på det som planerats. Insändarskribenten beskriver sina egna symtom och hen orkar inte längre. Och jag tror inte att den här personen är ensam om känslan. En budget i balans är väl bra, men jag skulle hellre önska att barn och personal kunde få vara i balans. Och det är nog inte så konstigt att barnen som växer upp i dagens skola inte kommer vilja bli lärare när de blir stora.
