Medan snön vräker ner och envist förhindrar vårens ankomst dimper ett av årets viktigaste brev från Skatteverket ner i våra brevlådor. För en del numera i en digital brevlåda, tråkigt kanske men väldigt praktiskt. Förr var det mer praktiskt jobb med deklarationen. Skriva under, riva av, gå till postlådan med de rätta sidorna. Numera får vi hjälp att räkna ut det mesta, signera med mobilt bankID och sen är det klart.
Tänk ändå vilken ordning och reda det är med en statliga administrationen, även om en del nog tänker att staten nog håvar in lite väl mycket. Allt fungerar ju väldigt smidigt. Kontrolluppgifter sammanställs, avdrag räknas av och allt landar slutligen i den där raden längst ner som visar om det blir en slant tillbaka eller om det behöver kompletteras.
Annat var det förr. Skatter och folkbokföring hör ju ihop och ett tidigt exempel på denna typ av administration hittar vi i Lukasevangeliet. När Maria och Josef gav sig iväg till Betlehem för att skattskrivas var det för att Kejsar Augustus beslutat om förordningen att hela världen skulle skattskrivas, även den del som han ockuperat. Att skattefrågor var politiskt sprängstoff redan då visar sig bland annat i den kluriga frågeställning som presenteras för Jesus: är det rätt eller inte att betala skatt till kejsaren?
I år högtidlighåller vi Gustav Vasas 500-årsjubileum och denne kung tog ett samlat grepp kring rikets finanser. Lite väl hårt, tyckte inte minst kyrkan som under åren hade samlat på sig en hel del tillgångar. Kyrkans folk utförde den samhälleliga service som vi idag tycker att kommuner och regioner ska sköta, och därför togs en produktionsskatt ut, tiondet, där en tredjedel gick till sockenprästen, resten till biskopen och de fattiga.
Gustav Vasa behövde finansiera sina projekt och en del av detta var att åberopa den del av tiondet som inte gick till sockenprästen, han konfiskerade nattvardssilver och annat värdefullt, stängde klostren och utnyttjade därmed de nya kyrkliga tankarna om en reformerad kyrka som blev statlig och protestantisk. Mycket av återställandet av det kyrkliga kulturarvet i form av textilier och nattvardskärl har vi 1900-talets syföreningsdamer att tacka för som stickat och virkat ihop till både inventarier och församlingshem.
Tillbaka till Gustavs dagar, så protesterades det naturligtvis vilt mot det hårdare grepp om befolkningen som kungen införde. Idag finns det nog de som önskar att politikerna hade lite mer makt ändå. Många är säkert tacksamma över det elstödet, men kunde de inte göra något åt matpriserna? Det gör ont att just barnmat, blöjor och basvaror ökat så i pris. Här är vi tillbaka på medeltiden när folk kommer till kyrkan och andra organisationer för att få hjälp till det nödvändigaste. Men nu kommer måhända ett folkligt uppror. 1972 tog fruarna i Skärholmen tag i saken sedan matpriserna höjts med tio procent. Palme tyckte de skulle vara prismedvetna, men han fick ge sig och införde statliga subventioner. Det är ett annat sätt att sköta statsfinanserna. Och om jag skulle svara på frågan som Jesus fick skulle jag nog svara: Det beror nog på vad skatten går till.
