I dagarna har Centrum för livsstilsintervention invigts i Göteborg. Intervention är ett ord som kan innebära olika saker, men den generella betydelsen ligger nära begreppet ingripande. Inom sjukvården har de sett att tusentals människor dör varje år av orsaker som hade kunnat förhindras. Förr eller senare tar ju kroppens funktioner slut, men det finns flera metoder att förhindra ett onödigt slitage.
Den livsstilsrelaterade ohälsan i samhället ökar och det hjälper inte att utveckla nya operationsmetoder och mediciner när vi redan utvecklat diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. Vården vill gripa in, utveckla individanpassade metoder för livsstilsförändringar och förebygga den här ohälsan.
Jag hörde om allt detta på radion. Folk ska förmås att börja röra på sig, ta sina utskrivna mediciner om det så handlar om piller eller motion på recept. Allt är lovvärt och går det att förhindra en diagnos eller en för tidig död är det fantastiskt. Men när jag hörde de entusiastiska livsstilsintervenerarna kunde jag ändå inte låta bli att fundera på om hela vården inte borde genomgå en intervention i sig själva. För det kan nämligen gå att förhindra att någon hamnar i den hälsovådliga livsstilen. Självklart finns det personer som helt utan orsaker föredrar ett stillasittande liv, men jag tror inte att någon drar på sig ofördelaktiga värden för sitt höga nöjes skull. En del är ärftligt och går knappt att påverka oavsett hur många timmar på gymmet som spenderas.
Varje vecka hör vi människor som inte får hjälp med sin psykiska ohälsa. Vården är överbelastad och har inte tillräckligt med resurser. Folk kan få några samtal om de har tur. En del vänder sig till kyrkan i förtvivlan. Andra ger upp. Inte så få självmedicinerar sin ångest med hjälp av allehanda livsmedel. Social fobi och omgivningens fördomar och blickar är inte till någon hjälp alls. Så kommer förståndiga och omtänksamma medmänniskor och informerar, intervenerar, och menar att om bara folk förstår att det är ohälsosamt med det ena och andra, kommer folk genast på bättre tankar. Så går folk omkring med ett ohyggligt dåligt samvete för att de inte tar tag i sin hälsa utan belastar sjukvårdssystemet. Allt tal om att folk duger som de är oavsett kroppsform gäller inte längre, eftersom de transformerats till riskfaktorer.
Det finns en annan slags människor som är riskfaktorer för andra, som SLA synliggjort. Det handlar om företrädesvis män som inte kan låta bli att trakassera kvinnliga kollegor. En hel metoo-kampanj hjälpte tydligen inte, utan beteendet måste ständigt uppmärksammas. I sociala mediers kommentarsfält kan män försvaras genom att påstå att vissa kvinnor är lättkränkta. Oerhört dumt. Män har inte fri tillgång till kvinnors kroppar, och gäller det barn är det naturligtvis bortom allt vad mänsklighet heter. Den beryktade hovrättsdomen har nu lett till att två nämndemän avgått, men om fallet inte tas upp i Högsta domstolen hoppas jag att vi får se en puls - och blodryckshöjande folkstorm gentemot det juridiska Sverige av det slag som aldrig någonsin skådats.
