Ibland är det som att verkligheten är så tragisk så att den skulle kunna platsa i vilken dramaserie som helst. Det värsta är när det är på riktigt, när det som sker varken är något som sker på film eller i en mardröm.
Under en tid har personalärenden inom rikets högsta polisledning skett mer eller mindre inför öppen ridå. Det handlar om privata och professionella relationer, om hur någon med självklarhet tyckt sig kunna fatta beslut som det nog vore bättre om någon annan gjorde. Rent arbetsrättsliga, i och för sig intressanta, spörsmål har blandats med rent skvaller.
Det är titlar och det är förordnanden. Det är anställningsbeslut och lönevillkor. Alla ingredienser finns med. Någon berättar något som kanske har hänt, kanske är berättelsen lite kryddad, men det blir ändå offentligt och media och allmänhet har synpunkter.
Så får människor, livs levande människor och inte karaktärer i en hyllad netflixserie sina liv och sina personalärenden hanterade i media. Visst ska det väl finnas öppenhet, transparens och allt det där i myndigheterna, och bra betalt har de också, men det måste ju finnas gränser. Det kan inte vara arbetsrättsligt korrekt att en utredare diskuterar arbetsrättsliga rekommendationer i ett personalärende på en presskonferens. Och även polischefer omfattas av lagen om anställningsskydd, vilken säger att arbetsgivaren innan det ens kan bli tal om ett avskedande eller ens uppsägning ska undersöka om det är möjligt med en omplacering. Vilken inte borde vara så svårt med en polisman som varit verksam i åratal, en chef som till och med var med och åkte med poliserna under upploppen förra påsken. Nog kunde polischefen behandlats bättre.
Men gränsen för vad polischefen orkade med var uppenbarligen nådd. I skrivande stund är jag fortfarande djupt tagen av den förfärliga nyheten att han hittats död i sitt hem. Det spelar inte någon roll hur det gick till, ett liv har släckts. Vi kan aldrig få veta om hur hans liv hade kunnat bli om det hela hade hanterats på ett annorlunda sätt. Polisfackets ordförande uttalade sig i radion: man måste skilja mellan sak och person. Det gäller både för den som tittar på, och för den som är huvudperson i mediadrevet. Men när handlingarna tar sig in i den djupaste identiteten och allt känns nattsvart vill det till att se att det kan finnas en annan utväg. Frågorna som inte får svar hopar sig för alla anhöriga som befinner sig i den situationen. Men det går inte att vrida klockan tillbaka.
För några är det nu en tid, lång tid, av sorg som ligger framför. Mediaföretagen behöver fundera på var skillnaden mellan sak och person går. Arbetsgivare behöver gå igenom hur krishanteringen ska se ut, både gentemot medarbetare och gentemot allmänhet.
Och resten av oss, då? Det verkar inte spela någon roll att staten på 1840-talet avskaffade skamstockarna utanför kyrkorna där folk fick sitta och skämmas, uppenbarligen finns behovet fortfarande. Men med dagens digitala teknik går det så otroligt fort att få igång ett drev och det är som att gyllene regeln är som bortsopad.Hela historien är helt enkelt förfärlig.
