Om religionsfrihet a propos moskébranden i Eskilstuna. Krönika i SLA 27 dec 2014

Det finns anledning att ibland påminna sig om det här med religionsfriheten. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, som finns uttryckt till exempel Europakonventionen, artikel 9.  
Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.

Religionsfriheten innebär alltså att var och en har rätt att i lugn och ro utöva sin religion ensam eller tillsammans med andra. Detta gäller oavsett om det handlar om en julkonsert i S:ta Helena kyrka eller om det är i en moské i en källarlokal i en förort.
En del tolkar religionsfriheten som att en har rätt att slippa se andras religionsyttringar. Det kan handla om att slippa höra kyrkans klockor ringa till helg, eller att se en moské. Det blir ju lite svårt, kan var och en inse. Vill jag inte förstå att vi lever i ett samhälle, tillsammans med andra som inte nödvändigtvis tycker och tänker på samma sätt som jag, och att jag emellanåt möter dessa fenomen, gör jag bäst i att dra mig tillbaka i en liten bubbla långt ut på landsbygden där det enda jag kan irritera mig på är bristen på bredband och nattöppen bensinstation.
Religionsfriheten innebär inte att religiösa människor har särskilda privilegier (även om jag kan tycka att det är ett privilegium att ana den existentiella innebörden i psalmen Stilla natt), eller att religioner har rätt till frihet från kritik, eller att vad som helst får sägas i religionens namn.
Det är alltså en sak att kritisera delar av islam och tycka att muslimska värderingar inte ska få ta plats i svensk lagstiftning, till exempel. Det är en demokratisk rättighet att tycka det. Det är dock ingen demokratisk rättighet att anlägga en eld som sedan kommer att rubriceras som grov mordbrand i en lokal där både barn och vuxna samlats. Oavsett om det handlar om muslimsk fredagsbön eller om mellandagsshopping. Var har det sunda förnuftet tagit vägen?. Detta år har moskéer attackerats i Norrköping, Eskilstuna, Stockholm, Flen, Eslöv, Helsingborg, Örebro och Avesta. Till detta kommer attacker på synagogor, skadegörelser på kyrkor. Och vill vi utöka exemplen på attacker på minoritetsgrupper så kan vi påminna oss om de tältläger i stockholmsförorterna som drabbats av anlagda bränder av främlingsfientliga.
 Karin Långström Vinge
Hiss: Frihet och mänskliga rättigheter
Diss:Främlingsfientlighet 

Mer om Eskilstuna
DN-ledaren 27 dec: Ett angrepp mot demokratin

Uppdaterad 2014-12-28: Även om det är oklart vem som låg bakom branden, är det anmärkningsvärt att rasister och främligsfientliga jublat och jublar. 



The Gospel of Christmas, Luke 2

”At that time Caesar Augustus issued a regulation that all the world should be taxed. It was the first census, and it was kept when Quirinius was governor of Syria. All went to enroll themselves, every one into his own city. And Joseph, who by his descent belonged to the house of David, went from Nazareth in Galilee to Judea, to Bethlehem the town of David, to be enrolled with Mary, his betrothed, who was expecting a child.

While they were there, the time came for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She wrapped him and laid him in a manger, because there was no room for them in the inn.

In the same district were shepherds abiding and keeping watch over their flock by night. Then the angel of the Lord before them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the angel said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today a Savior has been born to you in David's city, who is Christ the Lord. And this is the sign for you: you shall find the babe wrapped in swaddling clothes and lying in a manger. "
And suddenly there was with the angel a multitude of the heavenly host praising God:
"Glory to God in the highest and on earth peace to those he has chosen. "

When the angels went away from them into heaven the shepherds said to one another: "Let us go to Bethlehem and see this thing that has happened, which the Lord has made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lying in the manger. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the shepherds said. Mary kept all these things in her heart and pondered it. And the shepherds returned, glorifying and praising God for all they had heard and seen everything was as it had been said them.”


Christmas Sermon by Karin

At the time, issued the UN Secretary-General Ban Ki-moon a regulation that all the world's people would be subject to human rights. It was an appeal in the long line of diplomatic downs, and it was kept when Bashar Al Assad was dictator of Syria. All who suffered from war and persecution went to seek asylum, each to the country they could afford to pay the trafficker to go.

And Joseph, who by his descent had his house bombed, went from Damascus in Syria via Turkey and Greece to Catherine Jonsson town Skovde, to enroll at the Migration Board with Mary, his betrothed, who was expecting a child.
While they were on asylum accommodation was time for her to give birth, and she gave birth to her son, the firstborn. She dressed him and put him on a mattress on the floor when they got back to the refugee camp a few hours after birth because there was no place for asylum seekers without acute care needs inside the hospital.

In the same district were some Roma people out there and guarded their blankets at night. Then stood an official from the Social Services Department in front of them and the glory of the Lord shone around them, and they were terrified. But the social worker said to them, "Be not afraid. I bring you good news of great joy, a joy for all the people. Today, a new child was born, and although he is a refugee, he has the same value as any other. "And this is the sign for you: you will find a baby who has had his diaper for too long and located in the a worn crib at the refugee camp. "And suddenly there was with the social worker, a great choir from the music school praising God:" Light a candle and let it burn, never let hope vanish. It's dark now, but it becomes brighter again. "

When the social worker had gone away from them back to the management said the Roma to one another, "Let us go into the refugee camp and see what has happened, which the authorities have made known to us." They hurried away and found Mary and Joseph, and the baby as lay in the crib. When they had seen it, they told what had been told them concerning this child. All who heard it were amazed at what the Roma said. Mary kept all these things in her heart and pondered it.

When the child had been born in a refugee camp came a few wise people and asked, "Where are the new baby? We have seen on television that refugees are struggling even in Sweden, and we are here to help with some stuff.  "When some other politicians heard this, they were worried, and they wondered how large a volume such as this refugee country really could receive. They gathered the country's experts on integration and wondered how many people would come during 2015th.

The wise men did, however, cared more about human dignity than about volumes, and they went to the refugee camp and delivered diapers, clothes and sheets to one of the holy families squeezed into the small room with a toilet in the corridor.
However, light a candle and let it burn. Refugee Child Jesus received three gifts of the wise people: gold, frankincense and myrrh. Refugee Children in Skaraborg gets help from wise people: Every time someone leaves something to Lyktan or to other organizations, big or small, I think ... ..it was dark, but it got brighter for a while.

KLV 2014-12-24

Julevangeliet i nutid, del 2. Krönika i SLA 20 december 2014

Idag fortsätter berättelsen från förra lördagen, då Josef som genom sin härkomst fått sitt hus sönderbombat och som flytt till Sverige tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn. Maria hade nu genomgått förlossningen och tagit barnet med sig tillbaka till flyktinglägret, eftersom det inte fanns plats på sjukhuset för asylsökande utan akuta vårdbehov.
När barnet hade fötts i flyktinglägret kom några kloka människor och frågade: ”Var finns det nya barnet? Vi har sett på teve att flyktingar har det svårt även i Sverige, och vi har kommit för att bidra med några prylar till hans hylla.” När några andra politiker hörde detta blev de oroade, och de undrade hur stor volym sådana här flyktingbarn landet egentligen skulle kunna ta emot. De samlade landets experter på integration och funderade över hur många som skulle komma under 2015.
De kloka människorna brydde sig dock mer om mänsklig värdighet än om volymer, och de begav sig till flyktinglägret och levererade blöjor, kläder och lakan till en av de heliga familjer som pressats in i det lilla rummet med toalett i korridoren. 
Refektionsfrågor: Är vi medvetna om att de mänskliga rättigheterna gäller alla människor? Rätten till privatliv, tak över huvet och mat för dagen?

Är det vettigt att Maria och Josef i den här berättelsen får 19 kr om dagen var att leva på, eftersom de är flyktingar och bor i flyktingförläggning?

Är det vettigt att asylsökande endast har rätt till sjukvård som inte kan anstå, och att vi på så sätt gör skillnad på människor?

Är det vettigt att en god vän till mig som är asylsökande kände sig manad att ta med sig två vägglöss från flyktingförläggningen i en liten burk till Migrationsverket för att övertyga sin handläggare att det inte är vanliga myggbett ( i december) som han och hans fru drabbats av?

Är det vettigt att det är svårare att få ett jobb och hyra en lägenhet bara för att en är född i ett annat land och har ett arabisk-klingande namn?

Är det vettigt att socialtjänstlagen är utformad så att det är möjligt att inte erbjuda alla människor tak över huvet?

Men, tänd ett ljus och låt det brinna. Flyktingbarnet Jesus fick tre presenter av kloka människor: guld, rökelse och myrra. Flyktingbarnen i Skaraborg får hjälp av kloka människor: genom Lyktan och andra organisationer slipper barnen att frysa om fötterna.  Varje gång någon lämnar något till Lyktan, stort eller smått, tänker jag…..det var mörkt, men det blev ljusare för en stund.

Karin Långström Vinge

Hiss: Julen närmar sig!

Diss: Svår tid för många….

Därför är Hägglunds förslag riktigt dåliga

Göran Hägglund, partiledare för Kristdemokraterna, har gjort ett migrationspolitiskt utspel på DN Debatt. I sin iver att lyssna till människors oro och ta sig an de "utmaningar som en kraftigt ökad invandring för med sig" lanserar han tre förslag: lägre bidrag,tillfälliga uppehållstillstånd samt snabbare avslagsprocess för säkra länder.

1. När en nyanländ fått permanent uppehållstillstånd och lyckats hitta en egen bostad utanför Migrationsverkets omsorg kan idag en etableringsplan starta. Ersättningen är idag något högre än försörjningsstödsnormen för att uppmuntra individen att studera och praktisera istället för att bli passiv bidragsberoende. Detta etableringsstöd vill KD sänka, vilket leder till ökat utanförskap och ökad risk för barnfattigdom. Det som däremot är bra är att KD vill införa ett nytt etableringsavdrag som innebär att den nyanlände kan tjäna upp till 100 000 kr per år utan att betala inkomstskatt. Härframhålls även ROT och RUT, jobb som kräver lägre kvalifikationer, sänkt restaurangmoms och yrkesintroduktionsanställningar.

Förslaget ger dock inga svar på de verkliga utmaningarna: bostadsbristen och den strukturella rasism som gör att det är svårare att få lägenhet och arbete om du har ett arabiskklingande namn.

2. Tillfälliga uppehållstillstånd de tre första åren. Ett riktigt dåligt förslag som innebär en ökad osäkerhet för människor som redan plågas hårt av minnen från krig och förföljelser, oro för anhöriga och vänner och ångest inför dåtid, nutid och framtid. Förslaget gör också att Migrationsverkets personal får ännu mer att göra: dessa tillfälliga uppehållstillstånd ska ju prövas en gång till. Den som har etablerat sig bra får fördelar i asylprocess nummer två - men att inte "lyckas" i sin integration handlar inte hög utsträckning inte om personens ambitioner utan på tur - att hitta en lägenhet och en arbetsplats som är öppen för människor med olika hudfärg.

Och hur motiverad blir den nyanlände att lära sig svenska när risken är deportation om bara ett par år?

Förslaget gynnar de som har yrkesutbildningar som är gångbara i Sverige: läkare och tandläkare får större chans till personlig säkerhet för sig och sin familj än den som i sitt hemland försörjt sig på ett yrke som i vårt land är ett överflödigt yrke. Snacka om att göra skillnad på människor!

3. Avslagsprocessen ska ske snabbare när det gäller "säkra länder". Här avses västra Balkan, och länder som Albanien och Bosnien har nämnts. Dessa länder kan knappast anses vara säkra ur ett individperspektiv. I Albanien förekommer blodshämnd, och i Bosnien härjar extremistiska islamister. Och är migranten av romskt ursprung finns inga säkra länder överhuvudtaget.

Nej, Kristdemokraterna, det här var inte imponerande! Bättre förslag: mer resurser till Migrationsverket och Arbetsförmedlingen så att köerna kan kortas. Bygg fler bostäder. Ändra bullerreglerna så att mindre bostäder kan byggas. Och en omfattande satsning på antirasistiskt arbete behöver introduceras i samtliga skolor och förskolor. På så vis kanske vi på sikt kan slippa politiker som talar om volymer och kostnader när bilderna från flyende medmänniskor bränner fast i våra samveten.

DN
Landsinformation Albanien
Landsinformation Bosnien
Material från Diskrimineringsombudsmannen
Diskriminering på arbetsmarknaden

Replik från Jabar Amin (MP)
Ulf Bjereld: "Jag har mycket svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att sänka de redan låga etableringsbidragen. Jag har framför allt svårt att se det humanitära eller det integrationspolitiskt effektiva i att ta bort det permanenta uppehållstillståndet. Nu tvingas alla de människor som beviljas asyl leva i tre års ytterligare osäkerhet, utlämnade till arbetsgivarens goda vilja och till svarthandel kring låglönejobb. ---

Förslagen kommer sannolikt inte att bidra till en förbättrad integration. I stället riskerar de att bidra till att göra Sverige till ett mindre attraktivt land att söka asyl i. Kanske var det just det som var meningen."

Läs gärna Julevangeliet i nutid

Tung kritik från Amnesty och Caritas
KD:s förslag sätter migrationsuppgörelsen på spel


Uppdatering 2014-12-28: Förre GD på Migrationsverket på SvD Brännpunkt idag, verkar  mena att Hägglunds förslag innebär att vi kompromissar med EU. Men.. fortfarande dåligt, anser jag som menar att Sverige kan mer och är och skall vara en humanitär stormakt.

Julevangeliet i nutid. Krönika i SLA 13 december 2014

Vid den tiden utfärdade FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon en förordning om att hela världens människor skulle omfattas av de mänskliga rättigheterna. Det var en vädjan i den långa raden av diplomatiska skrivningar, och den hölls när Bashar Al Assad var diktator i Syrien. Alla som led av krig och förföljelse gick då för att söka asyl, var och en till det land de hade råd att betala människosmugglaren för att åka till.

Och Josef, som genom sin härkomst hade fått sitt hus sönderbombat, begav sig från Damaskus i Syrien via Turkiet och Grekland till Katarina Jonssons stad Skövde, för att skriva in sig på Migrationsverket tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn.

Medan de befann sig på asylboendet var tiden inne för henne att föda, och hon födde sin son, den förstfödde. Hon klädde honom och lade honom på en madrass på golvet när de kom tillbaka till flyktingförläggningen ett par timmar efter förlossningen, eftersom det inte fanns plats för asylsökande utan akuta vårdbehov inne i sjukhuset.

I samma trakt låg några romer ute och vaktade sina filtar om natten. Då stod en tjänsteman från socialförvaltningen framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men socialsekreteraren sade till dem: ”Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har ett nytt barn fötts, och även om han är ett flyktingbarn har han lika stort värde som alla andra.” Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som har haft sin blöja allt för länge och som ligger i en sliten spjälsäng på flyktingförläggningen. ”Och plötsligt var där tillsammans med socialsekreteraren en stor kör från musikskolan som prisade Gud: ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen.”

När socialsekreteraren hade farit ifrån dem tillbaka till förvaltningen sade romerna till varandra: ”Låt oss gå in till flyktinglägret och se det som har hänt och som myndigheterna har låtit oss veta.” De skyndade i väg och fann Maria och Josef och det nyfödda barnet som låg i spjälsängen. När de hade sett det berättade de vad som hade sagts till dem om detta barn. Alla som hörde det häpnade över vad romerna sade. Maria tog allt detta till sitt hjärta och begrundade det.


Karin Långström Vinge

Hiss: Tack alla kloka människor som bryr sig om dagens jesusbarn.

Diss: Mörker och kyla i samhällsorganiserad form.

  Kristdemokraterna, vad håller ni på med?? Sverigedemokraterna...

Politisk kris i Sverige. Krönika i SLA 6 december 2014

Två infallsvinklar på denna situation vill jag delge läsekretsen. Den första är allvarlighetsgraden i denna kris. När tv-program bryts för presskonferenser, när löpsedelsrubrikerna blir större och svartare för varje upplaga och när statsvetare och pensionerade politiker jagas upp som vore de sjuksköterskor i nyupptäckt ebolasmittad by, vill jag ändå reflektera över hur pass allvarlig den här krisen är. Alla de risker och störningar som uppkommer av läget ska inte underskattas. Men seriöst? 87 procent av väljarna vill ha en generös flyktingpolitik. Än så länge har vi inte hört någon av parterna i konflikten hota med begäran av assistans från NATO. Alliansen har inte hackat in sig på regeringens datorer (vad vi vet), och Sverigedemokraterna har inga ubåtar placerade i vattnet utanför Rosenbad. Än så länge har ingen sökt asyl i annat land, och de sociala bekymmer som fanns för två veckor kommer också att finnas nästa vecka. Vill vi prata politisk, allvarlig, kris, bör vi rikta blicken mot Mellanöstern, Ukraina, Eritrea med flera platser.   

Min andra infallsvinkel har något med den första att göra, och den handlar om vilka ordval som väljs när krisen ska beskrivas. Jag reagerar kraftfullt mot att kalla den uppkomna situationen som ”lekstuga” eller ”sandlåda”. Det är nu 25 år sedan Barnkonventionen antogs och det finns flera krafter som arbetar för att den ska inkorporeras i svensk lag. Men som jag ser det handlar det inte bara om barnens rättigheter utan också om vuxnas attityd mot barn. Att då beskriva politikers ageranden med tydligt negativa referenser till barns lek är som jag ser det inte okej. Lekstugor och sandlådor är primärt inte platser för vuxnas politiska förehavanden utan platser för kreativitet och utveckling. Samarbete, byggande, och olika former för lärande. Självklart uppstår konflikter, det behöver en inte vara utbildad förskollärare för att begripa, men också konflikten är en del av det demokratiska spelet.

Jag har rätt att bli sur och gå hem, utan att min familj blir avrättad. Jag har rätt att vägra samarbeta med ett parti vars åsikter jag avskyr, utan att bli kallad mobbare. Och jag kan inte ställas till svars för om någon jag inte gillar, råkar gilla vad jag säger. Det är sådana här värden som bör beaktas och bevakas. Vi befinner oss i en politisk kris, men det är en demokratisk politisk kris. Och jag hoppas att den kan lösas som vore den i en sandlåda.

Karin Långström Vinge

Hiss: Demokratiska värden

Diss: Hur mycket kostar egentligen ett extraval?



Peter Wolodarski: Räkna till tio innan du utlyser nyval


Ett av alla dessa möten. Krönika i SLA 8 november 2014

Jag vill dela med mig av en ögonblicksbild från Lyktan (Svenska kyrkans och Frälsningsarméns mötesplats för klädutlämning, kaffe och helt vanligt medmänskligt nätverkande). Jag står och försöker montera en ny affisch i en trottoarpratare och lyckas inte lossa glasskivan som håller fast pappret. Jag ger upp och hämtar en volontär som är ingenjör och tekniskt begåvad, och en kniv för att lossa glasskivan. När vi inte klarar det, kommer det fram en man som med stor precision med kniven lossar glaset så att jag kan montera affischen. Voilá! Jag tackar honom och frågar honom vem han är. Det visar sig att han är specialist i kirurgi och har varit i Sverige i två dagar. Välkommen, sa jag. Du har precis gjort din första viktiga insats för Sverige! Han log, men bådas våra leenden slocknade medan han berättade om båtresan med barnen över Medelhavet med den skruttiga farkosten som inte gav honom någon annan känsla än dödsskräck. Och det värsta: att inte kunna ansvara för sina barn. Att veta att vilket val en än gör – stannar kvar i kriget, eller ger sig in i den livsfarliga flykten – så är barnen utsatta för livsfara och det finns inget du som förälder kan göra åt den saken. Maktlösheten är värst, säger han och fingrar på ett leksakspiratskepp av plast som han tar med hem till sina barn som är kvar på flyktingförläggningen medan han själv gjort tre bussbyten på två timmar för att komma till Lyktan och hoppas få vinterstövlar i storlek 25 och 27. Tjugofyra kronor om dagen. En tjuga och fyra enkronor. Så stort är bidraget som en flykting får, om en bor på asylboende. Den som bor i lägenhet, och som får stå för maten själv, får sjuttoen kronor om dagen. Det har inte höjts på tjugo år. Det är långt under existensminimum. Inom mig skriker jag och vill göra en orosanmälan till socialtjänsten för vartenda av dessa flyktingbarn som får lida för att de råkat födas i ett land där det inte går att leva. Om en sjuåring i Sverige har varma vinterstövlar eller inte, beror i hög grad på vilken hudfärg hen har och på vilket land hen är född i. Men nu har jag redan vänner på Lyktan, säger min räddare i nöden, hit kommer jag gärna tillbaka. Karin Långström Vinge Hiss: Tack till alla Lyktans vänner, och den här veckan särskilt till dig på Skadevi cup som skänkte 20 kilo överblivna bananer! Diss: Det tar i genomsnitt 8 år för en nyanländ att få jobb i Sverige. Vad är det för system egentligen?

En värld som håller ihop. Krönika i SLA 25 oktober 2014

Igår uppmärksammades FN-dagen på olika sätt i vår värld. Denna organisation såg ljuset i en ambition från världens ledare för att främja goda relationer mellan länder och folk. Hur det syftet uppnåtts i en värld där rasismen breder ut sig kan en ha olika synpunkter på, men skam den som ger sig! Det talas mycket om klyftor i vår värld och mellan människor och hur vi på bästa sätt kan motverka att enskilda och stater far illa. Oavsett vilken politisk hemvist vi har, borde vi alla göra vårt för att göra världen lite bättre. Och det görs, det finns exempel på varje dag.

Jag tänker till exempel på den trötta mamman som skrev sin insändare i SLA om valet att låta barnen vara hemma från skolan när det är utflykt, eftersom det inte finns utrymme för festis och riskakor i hushållsekonomin. Det är mammans val, men egentligen ett icke-val eftersom det inte finns några alternativ. Men skövdebor har hört av sig till SLA och vill bidra med alltifrån gummistövlar till lägenhetshyra.

Det är bra, men solidariteten måste utökas än mer för att det inte ska bli system i att barn är hemma från utflykter, att barn somnar och vaknar hungriga eller att barn ligger i nerbajsade blöjor eftersom föräldrarnas sjukpenning eller dagersättning är slut. Det är dessa som drabbas när det diskuteras välfärd och sjukförsäkringar. Samtidigt höjer politikerna sina löner och arvoden. Inte för att späda på det så kallade politikerföraktet - men hur är detta möjligt? De är lika mycket skattefinansierade som flyktingarna på Stora Ekebergs mentalsjukhusliknande asylboende. Men de - flyktingarna - har inte valt att fly. Det fanns inget val. Den sjukskrivna föräldern väljer inte att låta barnet stanna hemma. Ibland finns det helt enkelt inget val.

Det är bra att uppmärksamma FN-dagen. Skolbarn ritar teckningar av barn med olika hudfärg och diskuterar vilka olika förutsättningar vi har att leva, beroende på var i världen vi lever och beroende på vilken färg vi har på huden. Vi behöver alla diskutera rättvisa och solidaritet, och metoderna för att minska klyftorna. Eller som Göran Johansson, den numera avlidne göteborgspolitikern sa: Att dela en korv på mitten är rättvisa. Att ge en större del till den hungrige är solidaritet.

Karin Långström Vinge

Hiss: allt gott som görs i vår värld
Diss: den här isande vinden…..

Upprördhet. Krönika i SLA 4 oktober 2014

I veckan har allmänheten upprörts över valet av andre vice talman, borttagandet av trillingnöten ur Aladdinasken samt det faktum att SVT har klippt bort eventuellt upprörande material ur Pippi Långstrump-programmen som ska sändas i Barnkanalen senare i år. Pippis pappa, som med vit hudfärg och bastukjol utropades till kung när han anlände Söderhavet, kommer i framtiden att endast kallas kung.
 En del av debatten har handlat om vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt om den här klippningen, som av en del kallas census, av andra en nödvändig antidiskrimineringsåtgärd. Redan på 70-talet deklarerade hon i Expressen att hon skulle skrivit annorlunda ”nu” än på 40-talet då böckerna kom ut:
”Ja, jag skulle ha tagit bort en massa idiotier. (...) Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig en bambukjol och genast blir till negerkung…det var ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna de svarta så att om vi kommer till Söderhavet så blir vi genast kungar.”

För ett tag sedan var det den svarta dockan samt judekarikatyren i Tomtens julfabrik som diskuterades. Oavsett om vi tycker att de gamla filmerna ska klippas om eller inte, kan konstateras att vi är många som önskar ett jämlikt samhälle. Martin Luther King och Desmond Tutu hyllas. Men när det faktiskt innebär att vi i en del avseenden måste lämna den gamla invanda trygga stranden, blir det jobbigt för en del. En docka kan ses som betydelselös i sammanhanget, men en enkel orientering i hur rasismen frodades och gavs kulturella uttryck under förra seklets första årtionden visar att det inte är så enkelt.

Ta och googla på orden piccaninny och blackface, om du tillhör gänget som kräver Kalle Ankas jul orörd. Och minns att det imperfekta kan lätt väckas till liv. Om företeelser ska tas bort, eller förklaras, eller båda delar, är en annan diskussion. Vi kanske inte orkar diskutera värdegrundsfrågor just halv sju på kvällen när Barnkanalen står på, men då får vi ta det en annan gång. Eller hellre, låta samtalet vara ständigt pågående. Det handlar inte om att odla kränkthet. Det handlar om medmänsklighet och respekt.

Karin Långström Vinge

Hiss: Vardagsrasism diskuteras!

Diss: Vardagsrasism behöver diskuteras.

Att se med andra ögon. Krönika i SLA 27 september 2014

Det finns ett citat ur Paulo Coelhos bok "Alkemisten" som kommer tillbaka till mig med jämna mellanrum. Det handlar om det här med magkänslan. "Intuition och aningar är de hastiga neddykningar i livets universella flöde, där alla människors livshistorier vävs samman och vi kan förstå allt, därför att allt är skrivet".

Jag tänker mig absolut inte en värld där allt är förutbestämt och färdigregisserat från skapelse till apokalyps, men jag tycker om att tänka att det någonstans finns en mening och en plan med tillvaron. Att det finns något som är så djupt mänskligt att vi kan känna igen mönster av känslor och beteenden hos varandra när vi möts.
Därför fungerar intuitionen: en aning om något vi egentligen inte vet, men som preliminärt är sant. Ett första intryck är ibland rätt, ibland fel. Ett första intryck, en första avläsning av en annan människa är just en hastig neddykning i en annan människas liv - och vilka är vi att döma och bedöma?
Varför vi människor väljer som vi gör och varför vi beter oss som vi gör är emellertid ofta höljt i dunkel. Jag tror inte som Coelho att vi kan förstå allt, men vi kanske kan försöka förstå allt.
Vi kanske ibland kan byta perspektiv och se företeelser med andra ögon. Jag väljer att möta blicken hos den som tittar upp på mig från trottoarens kant. Jag vill förstå hur hennes livhistoria hör samman med min och jag vill förstå hur livet kan vara så orättvist. Jag läser om misstankar om kriminalitet och utnyttjande men jag väljer att lyssna på min magkänsla och min intuition.
Vad är skrivet? Massor av religiösa urkunder, dikter, böcker, pamfletter, allt som beskriver och väver samman. Min magkänsla säger mig att inget av det kommer att betyda något om dessa blickar inte får landa och bli meningsfulla på ett djupare plan, faktiskt, än det just humanistiska. Där någonstans kanske förståelsen finns.
Hiss: Liv och frihet
Diss: instängdhet och fördomar
Karin Långström Vinge

Boats of death (UNICEF)




Något om värdesystem. Krönika i SLA 20 september 2014.

I veckan fick mina kursare och jag på programmet ”Kyrkligt ledarskap” förmånen att få reflektera en längre stund över vilka värdesystem som råder i Sverige, vilket är intressant inteminst med tanke på hur valutgången blev. Vi brukar allmänt säga att Sverige är ett sekulariserat  och sekulärt land,vilket innebär att religionen fått minskad  betydelse i samhället och att de religiösa organisationerna inte har något inflytande när det gäller myndighetsutövning.

Från myndighet till fri kyrka,kan en tänka, och Svenska kyrkan är idag mer av en resurs som efterfrågas än en forntida garant för enhet och enlighet. Men även om ”folk” upplever sig som mindre  religiösa nu än tidigare, innebär det inte att det faktiskt är så. Kanske är det så att  värderingarna från den judisk-kristna etiken är så impregnerad i folksjälen så att den inte längre definieras som en egen ”grej”?

Låt mig ge er en bild för att tydliggöra. En biskop från Uganda var nyligen i Sverige för att delta i en konferens om kyrka, samhälle och sekularisering. Uganda räknas som ett av världens mest kristna länder, men de illgärningar som sker där är sannerligen inte kristliga. I alla fall, efter några dagar i Sverige kunde den ugandiske biskopen inte alls förstå hur Sverige kan beskrivas som ett sekulariserat land- i internationell jämförelse ett av de mest sekulariserade. För vart han än gick, upplevde han ett etiskt tänkande som han upplevde  som oerhört kristet.

Frukostbuffén på hotellet, till att börja med. Så mycket mat, men ingen tog mer än vad var och en kunde äta. Skulle aldrig funka i Uganda, där skulle allt vara slut på en gång eftersom folk skulle tömma faten och ta med hem det inte orkar äta till frukost. Likadant med konferenskaffet, var och en tar en smörgås eller en kaka. I hans hemland skulle det aldrig funka att ställa ut ett fat kakor och tro att var och en tar sin portion. Och efter begivenheter kvällstid, kan kvinnliga deltagare ta sig hem via cykel eller till fots – utan att räkna med att bli överfallna.

Ni är ju ett oerhört kristet land, sa biskopen. I alla fall finns ett värdesystem som till exempelsäger att en inte tar mer än sin andel, och att det inte är okej att överfalla andra människor. Dessa två ganska självklara teser kan härledas ur flera religioner, så med fog kan sägas att det är allmänmänskliga normer. Naturlag,kan man säga.

För min del spelar det inte någon roll hur medmänskligheten definieras. Oavsett om vi bekänner oss som kristna, buddhister, socialdemokrater eller rödakorsare, har vi en viktig uppgift  i den här världen:  att behandla andra så som du själv önskar bli behandlad.

Karin Långström Vinge
Hiss: Goda krafter

Diss: Det blir kallare…..

Alla dessa val i livet. Krönika i SLA 14 september 2014

Alla dessa val i livet… i morgon är det dags igen. Så jämnt mellan blocken, så mycket känslor i debatterna. Så här dags för fyra år sen var jag själv delaktig i det politiska. Jag kandiderade till kommunfullmäktige och tänkte att jag skulle göra min demokratiska plikt och vara med och ta ansvar för Skövde.  Valet fick bra, jag kom med och fick också plats i en av de livligaste nämnderna.

Jag stannade i två år. Jag lärde mig mycket om förvaltning och politisk styrning. Jag fick många nya vänner och drack gott kaffe i Stadshuset. Men det politiska livet har också baksidor som jag efterhand blev medveten om. Alla dessa förväntningar från andra – som vida överskred det jag hade lovat att gå in i. Att ständigt förväntas stå till svars för politiska beslut som jag indirekt varit med och fattat. Att låta laget vara viktigare än jaget är inte alltid särskilt bra för individen, särskilt inte när det är värderingar det handlar om.

Med detta sagt vill jag uttrycka min beundran för alla dessa människor som väljer att vara politiker. En del av er har vi sett ovanligt mycket av sista veckorna på skyltar och i annonser. Andra av er syns nästan aldrig utåt men sitter timma efter timma, kväll efter kväll, ärende efter ärende på politiska möten. Ni förlorar och ni vinner och ni fortsätter med samma frenesi. Gott!

Alla dessa val i livet. Som så många andra tänker jag på dem som inte har möjlighet att välja. Bristen på demokrati är uppenbar och påtaglig i många länder. Godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och misshandel, restriktioner gällande yttrande – och mötesfrihet samt bristfälliga rättegångar är vardag för många människor runt om vår jord. En del väljer att stå upp och stå emot med livet som insats. De flesta förlorar. Amnesty berättar om situationen just nu i Thailand:

”Kritsuda Khunasen, en politisk aktivist som greps den 27 maj berättade att hon blev svårt misshandlad vi flera tillfällen och att en plastpåse sattes över hennes huvud för att kväva henne under förhör. 
- Om jag inte svarade tillräckligt snabbt, inte sa något eller inte svarade direkt på frågan misshandlade de mig med knytnävarna; i mitt ansikte, min mage och på andra delar av kroppen...Det värsta var när de satte en plastpåse över huvudet och knöt ihop den hårt. Jag förlorade medvetandet och vaknade till liv först när de hällde vatten över mig. Då förstod jag vad dödsfruktan var för något.”

Imorgon röstar jag på ett alternativ som känns bra med tanke på vad jag står för. Jag röstar också därför att jag kan och för att jag får. Det är stort.

Karin Långström Vinge

Hiss: Alla valarbetare! Snart får ni vila ut.
Diss: Osakliga påhopp i debatterna.



  

Matfestivalen. Krönika i SLA 29 augusti 2014

Dags för Matfestivalen igen, en av Skövdes stoltheter. Som vanligt tillagas och avnjuts ett stort antal rätter och portioner till skövdebor och tillresta besökare.  Det köas till de friterade bananerna, ungdomarna blåser grönt på Nyeport och äter pizza i kyrkans cafébuss. Några blir mätta, några förblir hungriga, somliga har trevligt och andra upplever sitt livs första fylla. Det är som livet är i sina ljusa och mörka dagar.

Men mat fascinerar! Det visar sig inte minst i utbudet av all matlagning i teve.  Jag läste för ett tag sedan en diskursanalytisk kulturstudie av svenska matlagningsprogram, vilket kanske låter knepigt men faktiskt oerhört intressant. Den visade att de traditionella könsrollerna (män framstår som professionella tävlingsinriktade kockar medan kvinnor lagar mat i hemmiljö) i hög utsträckning avspeglas i teverutan vilket kan leda till en rad konsekvenser för jämställdheten i samhället.

Men jag funderar mer över vilka grundläggande mänskliga behov som detta skärande och hackande vid de stylade köksöarna svarar mot. Behöver vi, i en värld så full av hunger efter både kickar och kalorier, gå tillbaka till det allra mest grundläggande i mänsklighetens historia? Eld, några vedpinnar, värme, föda, gemenskap på grottbjörnsnivå ersätts idag av utomhusspisar, kändisfrotterande och månens sken representeras av tevestudions lampor och kameror.

Eller är det kanske lugnande i sig att betrakta någon laga mat? Jag tänker mig 50-talsfamiljen betraktandes husmodern vid långkoket i det egnahemmet. Tryggheten, de stärkta förklädena, den aldrig sinande källan av nybakta kanelbullar och allsköns kompotter.
Kamouflerar vi dessa våra mänskliga behov med en touch av perfektion och lyx, i jakten på den perfekta marinaden eller den gudomligaste av schwarzwaldtårtor?

Får vi utlopp för negativ stress när vi betraktar arga kockar som styr upp meningslösa eller förslappade verksamheter, får vi en känsla av samhörighet och sammanhang när vi inkluderar oss i gänget som blir hembjudna halv åtta hos mig?

På Matfestivalen kan det delas en kopp eller två, nya vänskaper kan uppstå och vi kan vara gemensamt stolta över att vi bor i en stad där mycket görs för oss. Vi får till och med möjlighet att se manliga kockar briljera vid grillen – live.

Karin Långström Vinge


Hiss:  Friterade bananer lät ju inte helt fel.
Diss:  Vad gör vi för dem som inte har råd att äta?


Ett antal. Krönika i SLA 9 september 2014

Nu har det blivit ett antal lördagskrönikor signerade mig, och jag är fortfarande glad och förvånad över att jag fick frågan i början av året att dela med mig av mina personliga funderingar varje vecka. Under resans gång jag har fått några reaktioner och frågor, och en del av dem får utrymme i denna veckas krönika.

Fråga: Kommer du alltid på saker att skriva om? Svar: Av födsel och ohejdad vana har jag åsikter om det mesta. Med åren (jag närmar med medelåldern) har jag dock förstått att det inte alltid är så strategiskt att säga vad jag tycker i alla sammanhang, men tankar om det mesta har jag och en del av dem sätter jag på pränt.

Fråga: Du skriver ofta om flyktingar och tiggare. Är du vänsterpartist, eller? Svar: Jag är inte med i något parti alls. Däremot har jag ett engagemang för mänskliga rättigheter. Och mänskliga rättigheter blir kött och blod i de människor vi har runt omkring oss, i vår stad och i nyhetsprogram och dokumentärer. Det finns mycket godhet i vår värld, men också mycket orättvisor. Att försöka bry sig har inget med vänster – högerskalan i politiken att göra, tänker jag även om jag skarpt ifrågasätter punkter i valmanifestet hos de flesta partier, mer hos en del, mindre hos andra. Och främlingsfientlighet och nazism tar jag självklart avstånd ifrån.

Fråga: Tror du på Gud egentligen? Ibland uttrycker du dig väldigt flummigt. Svar: Då får vi definiera ordet flummigt. Om du menar ospecifikt, så finns det en poäng med det. Gud har 99 namn och kan beskrivas på olika sätt. Din väg är din väg, och min väg är min väg. Ofta är det mer intressant att hjälpas åt att formulera frågorna, än att leverera färdiga svar som varken är genomtänkta eller ens lämpliga för personen en möter.

Och så en fråga på lite samma tema…

Fråga: Hur orkar du skriva ditt religiösa svammel hela tiden? Svar: Ibland skriver jag om mitt arbete, och en del tycker att det är religiöst svammel per definition. Men det jag skriver i krönikorna är tankar om samhället, världen, skapelsen, medmänniskorna, livsfrågorna, och för mig är dessa frågor inte begränsade till religion utan handlar om just livet. Hur det är, hur det skulle kunna vara och vad vi bör ta med oss in i framtiden.
Vad skulle du vilja läsa mer om?

Karin Långström Vinge

Hiss: Solen i september. Minns lata dagar vid stranden och njuter av gott kaffe.

Diss: Familjerna på Lyktan är oroliga. Hur kallt är det på vintern i Sverige egentligen?

Konfirmation. Krönika i SLA 15 augusti 2014

Idag lördag är det dags för sommarkonfirmandernas konfirmation i S:ta Helena kyrka. Numera jobbar vi med olika koncept och teman, vilket konfirmanderna brukar vara väldigt nöjda med. Det ideologiska budskapet paketeras i metoder som ligger nära ungdomarna: sport, musik, film, skapande, friluftsliv.

När det gäller sportkonfirmanderna är det ganska enkelt att använda upplevelsebaserat lärande. Vi har till exempel provat på att rida islandshäst (det respektfulla mötet mellan olika individer), och segelflyg (att lita på att det finns någon eller något som bär). Den teoretiska kunskapsförmedlingen är viktig, men än viktigare är det att försöka skicka med ungdomarna en verktygslåda som de kan ha nytta av genom hela livet. Det handlar om självkännedom, självkänsla, medkänsla, helhet.

Jag tycker om att påminna mig om WHO:s åtta punkter för existentiell hälsa. De är helhet, hopp, harmoni, förundran, mening, personlig tro, andlig kontakt och andlig styrka. Vi konfirmandledare vill ju förmedla allt detta till ungdomarna, men på ett respektfullt sätt. Själva har vi funnit stigen bakom snåret, och vi berättar om den. Inte vart den leder, men vi berättar att den finns.

 Maria, en av våra församlingspedagoger, funderade över detta på en av våra morgonböner. Hon spelade upp några låtar med olika stilar. Klassiskt, emo, rock, Ulf Lundell. Vem kan säga vad som är bra musik? Och vem kan säga vad tro är? För den som har svårt att tycka om Ulf Lundell kan det såklart vara svårt att börja gilla honom bara för att någon annan säger att han är bra. Och för den som blir rastlös av lugn musik blir det bara stressande om någon säger att vägen till harmoni går genom Mozart. Var och en måste finna sin egen väg. Det finns en massa stigar och spår, redan upptrampade. Men visst finns det också nya vägar att ta. Och var och en måste ta sig fram själv, även om ingen någonsin behöver gå ensam.

 Karin Långström Vinge

 Hiss: Underbara 15-åringar

Diss: Ohälsa av alla slag

Viktig och värdefull. Krönika i SLA 26 juli 2014

Elisabeth Hätting är en av de starkaste människorna jag känner. Hon är allt jag önskar att jag själv kunde vara: tydlig, empatisk, orädd, engagerad och med förmåga att vända personliga negativa händelser till otroliga insatser för andra människor.

Elisabeth är verksamhetschef på kvinnohuset Tranan i Skövde. Där har hon och medsystrarna byggt upp en fantastisk verksamhet för misshandlade kvinnor. Behovet av skydd är stort, särskilt under sommarmånaderna. När förövare och offer tillbringar mer tid tillsammans finns det mer tid för förövaren att reta upp sig på olika saker, som att maten är vidrig, att offret har fel kläder på sig och pratar misstänkt mycket med grannarna, eller helt enkelt att ölen är slut i kylskåpet. Hans humör blir sämre och sämre, och han blir alltmer missnöjd och kontrollerande. Jag skriver hans, för statistiskt sett är det oftast en man som slår en kvinna, även om kvinnor också kan vara förövare. Våld förekommer också i samkönade relationer.

Nu kan kvinnojourerna inte ta emot alla som behöver hjälp. Egentligen är det socialtjänsten som har ansvaret, men många kommuner nöjer sig med att ge bidrag till privata initiativ. De privata kvinnojourerna är bra, där finns kompetens och engagemang, men de måste få allt stöd de behöver. Och de måste även, enligt min mening, börja ta emot kvinnor som lever gömda (papperslösa) i vårt land. Idag är det på många håll inte möjligt, eftersom en placering hos kvinnojouren måste gå genom en socialtjänst.

Vet du någon som är utsatt? Var en medmänniska. Lyssna, peppa, men låt din vän fatta sina egna beslut. Om du trots allt upplever att situationen är akut, att någons liv är i fara eller att barn far illa – ring polisen eller socialtjänsten direkt. Du kan också ringa kvinnojouren för att få råd. Vill du vara med och engagera dig i kvinnojoursverksamhet? Håll utkik, för Tranan annonserar med jämna mellanrum och inbjuder nya volontärer till informationsträffar. Är du själv utsatt? Försök prata med en vän. Försök orka ta dig ur relationen. Försök orka ringa kvinnojouren. Vet att du är värd så mycket bättre än att bli kallad hora av den som påstår sig älska dig, eller att bli slagen för att maten inte står på bordet tillräckligt snabbt. Du vet väl om att du är värdefull, att du är viktig här och nu. Att du är älskad för din egen skull, för ingen annan är som du.

Karin Långström Vinge

Hiss: Kvinnohuset Tranan. Jourtelefon 0500 - 418668 (dagtid), 0200 - 113333 (kl 20-23).
Epost: info@kvinnohusettranan.com. Hemsida: kvinnohusettranan.kvinnojouren.se

Diss: Du som slår. Du är också viktig och värdefull. Jag önskar dig kraft och mod att ta dig ur ditt destruktiva beteende. Livet är kort. Fyll det med kärlek istället för hat.

Det bubblar hos polisen. Krönika i SLA 19 juli 2014

Det bubblar hos polisen. Flera, företrädesvis yngre poliser reagerar mot bristande stöd hos sin arbetsgivare. Arbetsuppgifterna i sig gör poliserna utsatta för både psykisk och fysisk stress, de måste vara beredda att tjänstgöra där problemen hopar sig, och detta ibland på obekväm arbetstid. Jag skulle tro att det hänt en del när det gäller tillgång till handledning och andra arbetsmiljöåtgärder de sista tjugo åren, men att mer behöver göras verkar stå klart. Jag har alltid betraktat poliser med en viss skräckblandad förtjusning. I samhällets tjänst, brukar någon säga och det stämmer verkligen. Dokumentärprogram på tv visar polisernas arbetsuppgifter, och det är oftast långt ifrån den spänning som fiktionen anger. Det handlar om att hjälpa någon överförfriskad person hem, avstyra bråk, leta efter försvunna personer eller helt enkelt bara finnas synlig för att förhindra att brott över huvud taget ska begås. Men poliser gör skillnad. De tar hand om brottsoffer. De kan bokstavligt talat göra skillnad mellan död och liv i sin kamp för att drogpåverkade personer inte ska befinna sig bakom ratten på våra vägar. De lämnar de tunga beskeden när någon förolyckats. De hanterar spyor, spottloskor, svordomar och de allra sämsta sidorna hos medmänniskorna. Även om lönekuvertet inte är det viktigaste i livet, kan det verkligen tyckas att ingångslönen borde vara mer än den är nu, strax över 20 000 kr. Och det nya lönesättningssystemet med indelning av de anställda i A, B respektive C-poliser, verkar inte vara upplyftande för arbetsmoralen precis. Jag funderar på vilka som i framtiden ska arbeta inom de offentliga verksamheterna. Vem vill vara polis? Och vem vill jobba som sjuksköterska, och vilka ska vara lärare i framtiden? Arbetsvillkoren och lönerna inom privat näringsliv är kanske inte så mycket bättre, men på något sätt tycker jag att kraven är högre när det gäller samhällsbärande funktioner som vård, polis, räddningstjänst eller skola. Det är ju vi, samhället, som ytterst är beroende av att någon svarar i andra änden när en ringer 112, att ambulansen kommer eller att det faktiskt är öppet på akuten. Den skräckblandade förtjusningen, då? Jag är kanske inte den enda som instinktivt kollar hastighetsmätaren när jag ser en polisbil i antågande eller funderar över om jag verkligen stannade för rött i korsningen nyss. Kanske en helt normal reaktion hos mig, och kanske en av de viktigaste funktionerna som den blåmålade bilen har – nämligen att vara en påminnelse om lag och ordning, ett samhälle där vi tillsammans har omsorg om varandra. Karin Långström Vinge Hiss: Älskar dessa underbara sommarkvällar! Diss: Sabotörer på våra badstränder. Varför?

På livets spelplan. Krönika i SLA 12 juli 2014

För den som inte är intresserad av fotboll har de senaste veckorna kanske varit präglade av dåliga program på tv, även om sommaren snarare lockar till utevistelse och bokläsning. Men även för den som inte upplever tjusningen med en hörna i sista kvarten, spänningen i en straffläggning eller hänförelsen i en tekniskt fulländad kontring kan fotboll vara anledning till reflektion av livsåskådningsmässigt slag, vilket jag ständigt gläder våra konfirmander med exempel på. I livets match är spelupplägget inte alltid färdigt från början. Precis som att en match utvecklar sig på olika sätt, gör livet det också. Var och en är med i ett lag, oavsett om en tycker att jaget eller laget är viktigast. Du spelar aldrig ensam. Det du gör påverkar och gör skillnad. På livets spelplan behövs alla typer av folk. En del är bra på att vara längst fram, vara den som avslutar och avgör och som ofta får motta folkets jubel. Andra är duktiga mittfältare, sådana som ser till att fördela spelet - bra lagarbetare på jobbet som ser till att alla hänger med och får relevanta uppgifter. Så finns backarna och målvakterna i livets match, som ser till att för lagets skull stoppa alla möjliga anfall. Här ser jag många eldsjälar i ideella organisationer som sällan uppmärksammas men som står raka som furor när det blåser. Aldrig ger de upp, utan jobbar hem gång efter annan. Men är målet med livet att någon ska vinna och någon förlora? I den bästa av världar skulle det vara glädjen i spelet som är det avgörande. Den som har roligast vinner! Men verkligheten ser annorlunda ut och vill en ändå överväga kampmotivet går det utmärkt att applicera sina egna antagonister i just motståndarlaget. Vissa företeelser bör vi som människor bekämpa för att inte gå av planen som små lortar, för att hänvisa till Jonatan i Bröderna Lejonhjärta. Vad som är ditt motståndarlag vet du: ideologiska strömningar, personliga bekymmer eller något så banalt som brännässlesnåret längst ner i trädgården. Du och ditt lag vinner eller förlorar, men det kommer nya möjligheter och nya situationer. En kontring, en hörna, en frispark. Och du, glöm inte bort halvtidsvilan. Inte bara för vilans skull utan också för möjligheten att samla ihop laget och påminna om taktiken. Vem och vilka idéer ska få styra ditt livs match? Den som är med och kämpar, eller den som sitter vid sidan och har åsikter om alltihop utan att bidra med något positivt? Sen kan en fundera över vad som händer när slutsignalen gått i livets match. En förlängning in i evigheten? En återfödelse till ytterligare en match? Eller händer ingenting? Fortsätt gärna tänka! Karin Långström Vinge Hiss: Alla dessa engagerade ledare i ungdomsidrotten. Utan er fanns inga spelare i VM. Diss: Våld i Palestina och Israel – igen.

Vid en medelhavsstrand. Krönika i SLA 5 juli 2014

”Liklukten ligger stark över hamnpiren i Pozzallo, långt nere på Siciliens sydkust. Normalt är detta så här års endast ett paradis med sandstränder och semestrande sicilianare. Men här i hamnen bär de flesta munskydd. Det gör såväl den katolske prästen som den muslimske imamen. Det ber tillsammans för de döda, utan att ännu veta hur många de är.” (DN 4 juli 2014)

Jag är ledsen att göra er upprörda så här en fin lördagsmorgon. Det är bara det att kontrasten i vår brevlåda blev så stor. Någon hade lagt i en rasistisk tidning, eller som de själva skriver, ”ge en samlad och objektiv bild av vad som faktiskt hänt … utan politiskt korrekta skygglappar”. Det finns krafter i vårt samhälle som kämpar emot alla tankar om att ge nödställda människor hjälp. Det finns riksdagspolitiker som på fullt allvar menar att ”vi” ska hjälpa ”dem” på plats istället för att ”ta hit dem”.

Men självklart behöver vi göra båda. Ett par skor eller en påse hembakta bullar till Lyktan, och en hundralapp till UNICEF för den som har möjlighet. Men argumentationen från de främlingsfientliga haltar. Någon jämförde deras resonemang om att hjälpa på plats med att brandkåren skulle låsa in nödställda i brinnande hus med ett glas vatten. När det gäller Syrien verkar världssamfundet ha gett upp. FN står handfallna medan extremister tar över fler och fler byar och städer. Ingen elektricitet, inget vatten, ingen mat, väldigt begränsat hopp om framtiden. Och vi, om vi nu tänker EU, gör sannerligen inte vårt bästa för att ”ta hit dem”, utan snarare tvärtom. Tankarna om fri rörlighet inom EU har lett till att murarna stärkts gentemot dem som är utanför.

 Jag fortsätter att läsa i Dagens Nyheter: ”Den 20 meter långa blåmålade fiskebåten hade orimliga 600 personer ombord.” Bismark och Letif från Ghana berättar att det fanns 200 personer i lastrummet. De började banka och ville ut. 150 personer släpptes upp, men sedan var det några som satte stopp och förseglade luckan. Det fanns en stor rist att båten skulle välta. 45 personer hittas döda när båten kommer in till hamnen i Pozzallo. Det är tredje klassens passagerare från Afrika, de som betalat minst för biljetten till Europa. Och kanske någon av de 566 överlevande kommer till Sverige så småningom. Jag hoppas han eller hon kan få känna lugn, ro och trygghet i vårt land och i vår europeiska union. Jag delar gärna. Karin Långström Vinge Hiss: Rapporter från Almedalen som talar om fred och frihet. Diss: Jag fortsätter friskt att dissa främlingsfien

Alla spelare behövs! Predikan 2 söndagen i Trefaldighetstiden

Bo Setterlind har skrivit så här:

 ”Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag mästaren spela på bara två strängar.
Han stod bland träden och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa, utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
 Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på – men i hans händer dög jag!"

 ”Kallelsen till Guds rike”, är det kyrkliga temat för den här söndagen. Och jag tänker att det centrala är den som kallar, och oss som är kallade. För det är vi – samtliga. Någon kallar – följ mig! Följ med och se att det finns något, en värld utöver den vi ser, som ger vardagen ett återsken av himlen… som trotsar ytligheten och kallsinnigheten. Och Guds rike är inte en geografisk plats, utan en relation, ett tillstånd av Gudsnärvaro där alla som söker asyl får till svar: Välkommen hem! Du är efterlängtad!

Kallelsen till Guds rike tror jag handlar om Guds längtan efter oss, Guds längtan efter att världen ska bli hel och bra, och att människan och naturen ska komma i balans. Och Gud vet vad vi behöver. Det nödvändiga: goda vänner, mat på bordet, någonstans att sova. Vi behöver rent vatten, kanske också en bukett nyplockade blommor på bordet och att ta igen oss en kvart med en mugg kaffe i handen när vi klippt gräsmattan.

Men vi behöver också någon som ger ansikte åt godheten, den gudomliga kärleken och den yttersta meningen: och honom – Jesus Kristus – sände Gud. Vi läser berättelserna om honom i Bibeln. När han kallade människor gick det rätt handgripligt till. Han bad fiskare att lämna sina nät. Han fick syn på människor och bad dom att följa honom. Gud håller inga anställningsintervjuer. Gud bryr sig inte om vad vi hade för gymnasiebetyg, vad vi har för årsinkomst eller vad vi har för bil stående på garageuppfarten.

Paulus förtydligar: ”Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam.” Gud vill ha med oss i sitt lag, oavsett hur vår dagsform är. Och Gud vill ha med ALLA. Var och en av oss har en uppgift, ett kall.

Några av oss är bra på att vara i framkant, göra mål och snabba avslut. Andra av oss är bra försvarare och målvakter, andra är goda coacher och hjälper oss att orka några minuter till, ja, hela matchen igenom. Andra är dom som snabbt springer in på plan när någon blivit hårt knuffad, eller trampat snett. Ock så finns det naturligtvis dom som är bra på att sitta bredvid och ha åsikter om alltihopa.

 Så är det i ett fotbollslag, och så är det i verkliga livet också. Det finns ingen som inte behövs i Guds rikes lag. Det finns ingen som inte behövs för att världen ska bli lite bättre, det finns ingen som Gud inte lovar sin kärlek till. Men det finns människor i omgivningen som stör sig på Jesus. Genom sitt sätt att se på människor (som lika värda) upprör han en del, och ger nytt hopp åt andra. Då som nu finns det grupper av människor som har hög status, som sätter trenderna och bestämmer vad som gäller. I vår tid är det kanske näringslivets företrädare, politiker eller kulturpersonligheter.

 På Jesu tid hade religiösa företrädare hög status. Evangeliernas författare har utsett fariséerna till symboler för det ofta kärlekslösa och uträknande etablissemanget. Det fanns inte bara höjdare utan också förlorare. Klassamhället har alltid funnits. Förlorarna kallas ”syndare”. Men det var framförallt dem som Jesus vände sig till. Om någon blev ställd utanför den mänskliga gemenskapen, så var Jesus dr och visade honom eller henne plats. Och etablissemanget blir förbannat. Varför bryr sig Jesus om såna personer? Måste Jesus verkligen vara så..pinsamt…generös?

Jag anar den ironiska tonen i Jesu reaktion. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.” Och den som kritiserar Jesu godhet vet att alla människor är rättfärdiga, och samtidigt syndare. Det finns plats, och Gud kallar inte människor som är kompetenta, utan dom som är villiga. Sen utrustar han oss.

Och om vi inte alltid tycker att vi räcker till, så är vi sannerligen i gott sällskap. Sara och Abraham var 70 plus. Kung David var deprimerad. Lärjungarna fick panik efter Jesu död och låste in sig på vinden. Paulus hade ont i ryggen. Lydia, Maria Magdalena och dom andra kvinnorna var just kvinnor, och det innebar allvarliga inskränkningar i friheten på Jesu tid. Petrus var inte alltid den som orkade stå för sina åsikter. Ändå var han klippan som Jesus grundade sin kyrka på.

Men alla hade dom en självklar plats i Guds rike. Här är det aldrig kört. Och en gång får vi alla gå in i den eviga förlängningen - in i himlens paradis.

 Amen

Tag och läs! Krönika i SLA 28 juni 2014

Tid för semester, vila och rekreation och för mångas del innebär det tid för böcker. Tid att läsa, höll jag på att skriva, men det finns ju flera sätt att tillgodogöra sig det skrivna ordet. Numera erbjuds ljudboksnedladdningstjänster via mobilföretagen och hörlurarna är för en del en lika viktig pryl som nycklarna och telefonen. Jag avundas verkligen alla som tycker om att lyssna på ljudböcker. Det verkar så praktiskt – tar mindre plats än vad böcker gör, kan bäras med lättare till olika platser och kräver inga läsglasögon för den som uppnått den milstolpen i livet. Det verkar så enkelt att bara ladda ner istället för att vänta de två tre dagar det tar för min bokleverantör att packa och skicka ordern. Men jag vill ha en riktig bok. Pocket eller hårdpärm spelar ingen roll, men jag vill äga föremålet, innehållet, diskussionen eller intrigen och veta att den rent fysiskt finns där. Jag vill kunna stanna upp i läsningen, tänka efter, gå och hämta en mugg kaffe till, stryka under intressanta passager, skriva utropstecken eller frågetecken i marginalen. Jag vill hundöra de sidor jag vill återkomma till och jag vill kunna spara mina bästa sommardeckare med spår av jordgubbskladdiga fingrar och strandsand. Jag är kanske hopplöst omodern. Det går säkert att vika virtuella hundöron i ljudfilerna på telefonen och jag vet såklart att en både kan stoppa och göra pauser. Men en ljudfil kan aldrig bära med sig doften av hav och tång. Oavsett form önskar jag dock alla litteraturälskare en skön sommar. (Er andra också, så klart.) Själv ser jag fram emot Mons Kallentoft, David Qviström, Lena Andersson, biografin om Nelson Mandela och en omläsning av Mobergs utvandrarserie. Ni som ännu inte läst Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam rekommenderas göra det. Fredrik Backmans En man som heter Ove har blivit en klassiker som ingen jag diskuterat den med förhåller sig neutral till. Den som intresserar sig för samtidshistoria bör absolut läsa Fabrizio Gattis Bilal om migranters farliga väg genom Sahara och Medelhavet, och naturligtvis 438 dagar, Martin Schibbyes och Johan Perssons upplevelser som diktaturens fångar i Kalityfängelset i Etiopien. Tag och läs! Karin Långstöm Vinge Hiss: Tryckfrihet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter Diss: All världens diktaturer

En smart pryl. Krönika i SLA 14 juni 2014

Den enda pryl du nånsin kommer att behöva, sa en arbetskamrat som är överintresserad av teknik, och höll fram sin sprillans nya smartphone. Du kan surfa, läsa e-post, kolla vädret, blogga, ha den som vattenpass eller decibelmätare, ja nästan till vad som helst. Och vi blev självklart imponerade. Aldrig mer en komplicerad busstidtabell. Aldrig mer en ursäkt att inte veta hur mycket kalorier det finns i en kycklingsallad med extra ananas. Allt finns i din lilla smarta telefon. Det är några år sen nu, och smartphonen finns nu i var och varannan persons bakficka. Häromveckan hade jag en diskussion med en person som tycker det är förfärligt att personer med låg inkomst, till exempel flyktingar, har en smartphone. Har de verkligen råd att ringa dyra mobilsamtal? Numera ringer man gratis, svarade jag. Det finns jättebra gratistjänster som Skype och Viber som nästan alla använder. Det var länge sen ett mobilsamtal kostade tio kronor i minuten, som på den tiden en stod på trädgårdens högsta punkt med sin NMT-telefon på tre kilo och försökte komma fram. Jag tänker på min vän F, som flytt Syrien inpackad i en lastbil tillsammans med sina syskon. För några månader sedan, kunde F prata med sina föräldrar några minuter varje vecka via Skype om de kunde synkronisera sig de korta stunder det fanns elektricitet i den syriska staden där föräldrarna finns kvar. Några minuters lycka: ni lever, tack Gud! Älskar er och saknar er så mycket… innan strömmen bröts igen. En begagnad smartphone kostar några hundralappar. Det finns folk som lämnar in sina gamla modeller för vidare befordran. Och telefonerna är bra till mer än prat och sms: när möjligheten till SFI (Svenska för invandrare) ligger många månader fram i tiden försöker en del lära sig det nya språket via översättningsapplikationer. Det är lättare att hitta till de myndigheter dit de med jämna mellanrum ska ta sig. Och det kan också bli en stunds verklighetsflykt när tristessen blir alltför svår. Karin Långström Vinge Hiss: Skolbarnen ser fram emot sommarlovet! Diss: …men för en del familj är tio veckor utan skollunch ett stort bekymmer.

Studentens lyckliga dar. Krönika i SLA 8 juni 2014

Årets studentfirande var som vanligt intensivt och fyllt av glädje, stolthet och förväntan precis som sig bör. Själv fick jag fira en av våra ungdomsledare som jag känt sedan hon var konfirmand - en go tjej som kommer att göra succé var hon än hamnar i livet. Jag måste säga att det finns förmåner i mitt yrke som är ovärderligt och en är att få förmånen att följa ungdomar en bit på vägen. Bra jobbat, och lycka till med allt, alla fina studenter! Men det handlar ju inte bara om framtidens lyckliga dagar utan också om nuet. Carpe Diem, fånga dagen! Men det kommer inte att vara roligt hela tiden! David Eberhard, den kontroversielle psykiatrikern som myntat begreppet ”trygghetsnarkomaner” diskuterar i sina böcker det faktum att unga vuxna idag söker psykiatrisk hjälp för att hantera egentligen ganska vanliga vardagssituationer. Det kan handla om att inte klara att hantera besvikelsen över att inte komma in på en sökt utbildning, att flickvännen gjort slut eller att arbetslösheten biter sig fast. Inte vet jag om det var bättre för, men hur mycket jag än gillar tanken på valfrihet och devisen ”kan = vill”, så undrar jag om studenterna inte skulle må bättre av på djupet inventera sig själva, sina möjligheter och drömmar istället för att oreflekterat hänga på de tongivandes föreställningar om vad en gör om en är en sådan som är lyckad i livet. När jag tog studenten för tjugo år sen var det populärt att jobba som au pair, och eftersom hela klassen tvångskommenderades till arbetsförmedlingen två månader innan studenten förstår jag att vuxenvärlden nog inte trodde att vi skulle kunna klara oss utan att emigrera. Idag är det Norge som drar, för både unga och äldre vuxna. Oavsett vad gårdagens studenter efter välförtjänt ledighet hittar på, så bör vi påminna dem om att livet inte är slut när de fyller tjugo. De kommer att få uppleva att de inte trivs i sin aupairfamilj, de kommer inte att klara alla tentor, de kommer inte alltid få de jobben de söker och de kommer att flytta ihop med kärleken och flytta isär och ihop igen. Det kommer att vara lika jobbigt för dem som för oss att ta sig fram de snåriga åren mellan tjugo och trettio, men de kommer också få uppleva allt det där fantastiskt goda. Karin Långström Vinge Hiss: Vilka studenter! Diss: Men behövde det verkligen regna just på studentdagen?

Religiöst kvacksalveri. Krönika i SLA 31 maj 2014

I onsdags kväll visades Uppdrag gransknings program ”Bögbotarna” på SVT. Redaktionen har, med hjälp av reporter som utgett sig för att vara homosexuell i behov av förbön för att bli heterosexuell, tagit kontakt med ett antal präster ur den konservativa falangen i Svenska kyrkan och undrat om detta är en verksamhet som erbjuds inom ramen för Svenska kyrkan. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig, varken från dem som kritiserar den journalistiska metoden, eller från dem som nyvaket förundrar sig över att den här synen på hbtq-personer faktiskt existerar.

Själv har jag suttit två mandatperioder i Kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, och medverkar i den resa (som det så modernt heter nuförtiden) som gör att Svenska kyrkan är en av världens mest liberala kyrkor på den här fronten. Formuleringarna i äktenskapsbalken och kyrkans välkomnande av hbtq-personer till altaret på bröllopsdagen gick hand i hand.

Jag har funderat på vad jag i egenskap av präst skulle svara om någon skulle komma till mig och be om förbön för sin homosexualitet. Det är inte ovanligt att vi får frågor om att be för företeelser eller situationer som faller utanför ramen för ”traditionell förbön”. Vi ber tillsammans med människor som bär på sjukdomar. Men bönen om ett gudomligt ingripande handlar för mig sällan om att jag förväntar mig mirakel, utan om att vi ber om kraft, tålamod och sinnesro, och tänker goda tankar för personalen som ska medverka vid den förestående operationen eller behandlingen. Bara att veta att man inte är ensam, utan att det finns en medmänniska som finns med i tanken när man forcerar svängdörrarna till Skaraborgs sjukhus, är för många stort nog. Att möta människor som vill dela med sig av sina livsberättelser är ett stort ansvar och bör omges med stor försiktighet och ödmjukhet.

Sedan 1979 är nu homosexualitet ingen sjukdom, då Socialstyrelsen med Barbro Westerholm gjorde ett brett streck från listan på mentala rubbningar. Däremot finns det svårigheter, inte minst med omgivningens fördomar och ibland direkta avståndstagande. Därför behövs inte bara påverkansarbete i frågan utan också konkret stöd. Och den som ber om att få bli annorlunda behöver få svaret: Du kanske vill bli annorlunda. Men du är faktiskt helt okej som du är. Men att be Gud ändra någons sexuella orientering är religiöst kvacksalveri av sällan skådat slag.

Karin Långström Vinge

Hiss: Eleverna på Västerhöjdsgymnasiet som i dagarna arrangerat mångfaldsveckan West High Pride. Hopp för framtiden!


Diss: Hörde att ett främlingsfientligt ungdomsförbund fått tala från cafeterians scen på Västerhöjd. Det är kanske demokratiskt, men det skär i hjärtat. 


Uppdrag Granskning
Skövde Nyheter: Präst i Vara pastorat tas ur tjänst
Kyrkans tidning
Biskop Åke kommenterar i Sveriges Radio Skaraborg
Helle Klein på Seglora Smedja

Den organiserade godheten. Krönika i SLA 24 maj 2014

Bland alla foliehattar och främlingsfientliga dyker det emellanåt upp riktiga pärlor i radioprogrammet Ring P1. Härförleden diskuterades återigen tiggarna och alla de vanliga argumenten ringdes in: de kör omkring i flotta bilar, vi borde hjälpa dem i deras hemländer, genom att ge en slant i pappmuggen stöder vi den organiserade brottsligheten.

Hur är det nu? Är brottsligheten, fattigdomen, de tuffa livsvillkoren, de odemokratiska systemen, de farliga arbetsplatserna, det meningslösa lidandet och den onda bråda döden – organiserat?

Givet att en god princip ligger bakom jordens tillkomst, menar jag att allt det destruktiva är något som är avvikande från den ursprungliga planen. Men mörker behövs ju för att man ska kunna se ljuset, påpekar kanske någon.  Där spjärnar jag emot. Det har redan funnits så mycket mörker att vi inte behöver mer för att kunna jämföra.

Nazisterna skapade en organisation för ondskan när man systematiskt mördade oliktänkande och människor av oönskat ursprung. Och som om det inte vore tillräckligt att i boskapsvagnar frakta barn till Auschwitz så passade Josef Mengele på att i vetenskapens namn utföra medicinska experiment på dem som att t ex hugga av kroppsdelar i levande tillstånd för att studera hur blodomloppet fungerar.  Och särskilt intressanta objekt för doktor Mengele var romska tvillingar.

Så är det organiserad brottslighet (om än med ekonomiska intressen snarare än rasbiologiska) som ligger bakom romernas förfärliga situation? Det går så klart inte att utesluta att kriminella element ser till att tjäna pengar på redan utsatta människor.  Men med tanke på hur mycket pengar maffiabossar runt om i världen drar in på knark, porr, vapen och annat elände behöver man inte vara smartare än en femteklassare för att räkna ut att det inte är annat än en förlustaffär att försöka sko sig på en arbetare som med pappmugg utanför Willys drar in en hundring i småmynt om dagen. Och den som äger en sprillans ny BMW men ändå väljer pappmuggen som inkomstkälla har nog andra bekymmer än de ekonomiska att ta tag i.

Men pärlan i Ring P1, då? Jodå, en äldre dam förklarar högt och tydligt att hon från och med nu ORGANISERAT ska ha med sig växelpengar i handväskan för att ha till hands.  Den organiserade godheten – den gillar jag skarpt!

Karin Långström Vinge
Hiss: Hjältarna som i Stockholms tunnelbana satte upp skyltar med texten ”Tänk på avståndet mellan fakta och fördom”.
Diss: Nationalsocialism och främlingsfientligheten. Vad ska vi göra med den?


Kyrkan och HBT - frågorna

Det har väl knappast undgått någon med intresse för kyrkan och hbtq-frågor att Uppdrag Granskning idag sänder sitt program om de riggade själavårdssamtalen där präster erbjuder sig att bota homosexualitet.

Journalistiska metoder får mediafolket diskutera och bedöma. Men det prästerna har gjort strider mot Svenska kyrkans ordning. 

Jag satt själv i kyrkomötet när beslutet om samkönade vigslar fattades och vi var mycket tydliga med att oavsett vad en enskild präst tycker om homosexualitet får inga fördömanden eller "botceremonier" förekomma.  

Det är länge sen homosexualitet klassades som en sjukdom, förresten. 

Men nu som ser programmet ikväll, kom ihåg vad som gäller i Svenska kyrkan. Homofobi och dess olika uttrycksätt är beklagliga brott mot kyrkans ordning och mot den tolkning av evangeliet och Guds ord som Svenska kyrkan står för.



Uppdrag Granskning
Skövde Nyheter: Präst i Vara pastorat tas ur tjänst
Kyrkans tidning
Biskop Åke kommenterar i Sveriges Radio Skaraborg
Helle Klein på Seglora Smedja

När livets brunn knakar i fogarna. Krönika i SLA den 17 maj 2014

Livets brunn, skulpturgruppen på Hertig Johans torg, läcker i fogarna och behöver lagas. Det livgivande vattnet letar sig igenom murar och cement för att nå ut, nå längre. Självklart ska väl dammen lagas, men bilden av livet som spränger gränser är stark.

Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerbara ska begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan Mexico och USA. Minns Berlinmuren. Medelhavet är idag en flytande kyrkogård på andra sidan EU:s murar. Gränsen är våldets plats, skriver den franske filosofen Etienne Balibar.
En av statyerna vid Livets brunn diskuterades för ett par år sen. Någon såg en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra såg en beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del såg nakenheten, andra noterade mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen ligger i betraktarens öga, men oavsett marxistiska eller nyliberala preferenser går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet och som ibland är livets förutsättning.

Jag läser om Csanád Szegedi och påminns om att det stundtals krävs att det ska knaka i fogarna för att livet ska ta överhanden. Szegedi inledde sin politiska karriär i Ungern genom att bilda den halvmilitära gruppen Magyar Gárda som med svarta uniformer skulle sprida skräck bland landets romer. Så valdes han in i EU-parlamentet för det högerextrema partiet Jobbik och han fortsatte sin antisemitiska propaganda.

När han fick kännedom om att hans mormor var en av dem som överlevt Auschwitz försökte han först svära sig fri från sitt judiska arv genom DNA-tester, men sanningen gjorde honom till slut fri och han lämnade partiet. Han togs emot med öppna armar av rabbinen i synagogan i Budapest, och idag bär han kippa, följer kosherregler för matlagning och likt en modern Paulus har han omprövat sin inställning till romerna.
Hans mormor vågade aldrig leva öppet. Hon dolde noggrant fångnumret som nazisterna tatuerat på underarmen. Men på dödsbädden bad hon Szegedi att ta fram den judiska bönboken som i alla år legat gömd under några filtar i förrådet.

Det är upp till var och en att vrida på eller vrida av kranen till Livets brunn. Murarna får gärna hålla det hänsynslösa våldet borta. Själv vill jag dricka liv i djupa drag, lägga en varm filt över den hukande nakna skulpturkvinnan och segervisst ana vattendropparna flyga genom luften ändå bort till Willys där det sitter en likadan kvinna, men ännu levande och med samma längtan efter liv som du och jag.
Karin Långström Vinge

Hiss: Läs Maj-Gull Axelssons nya bok ”Jag heter inte Miriam”, om den romska flickan som ändrade identitet till judisk för att få en fristad i Sverige efter Andra världskriget och Förintelsen.


Diss: Främlingsfientligheten. Vad ska vi göra med den? 

Tillbaka i annan skepnad. Krönika i SLA 10 maj 2014

Ibland funderar jag över varför det är så känsligt att prata om döden. Vi gör omskrivningar för det onämnbara: gå bort, gå vidare, somna in eller ta ner skylten. Om inte det är en känd person som dör förstås,  då blir det veckans snackis och alla har åsikter.

Behov som vi inte släpper fram kommer dock alltid tillbaka i annan skepnad, och det är kanske därför tevetablåerna svämmar över av program som handlar pengar, religion och politik, där vi tryggt hemma i soffan kan leva oss in i andras känslor.

Vadå religion, undrar kanske vän av ordning. Religion i teve är väl numera lyckligt begränsat till fem minuters helgsmålsbön lördag kväll, en timmes gudstjänst på söndag förmiddag och enstaka satsningar på fördjupande samtal med intressanta personligheter? Och så någon av våra biskopar, som lugnt och världsvant tar plats i rutan när nationen behöver ingjutas trygghet och hopp.

Men livsfrågor går inte att fångas in och placeras i fack. Vi har mer livsfrågor omkring oss än vad vi kanske tänker på, och det som är känsligt kan vi närma oss i form av underhållning.  Egentligen är det förvånande vilket intresse folk verkar ha för brott mot för femte budet.  I Morden i Midsomer, Poirot och Beck utspelar sig döden och dess konsekvenser framför oss på bästa sändningstid.  

Varför är det så intressant?  Är det de lyckliga sluten? Eftersom vi ändå inte har svaren på livets svåra frågor kan vi i alla fall få några deckargåtor besvarade, uppklarade och arkiverade, eller?  

Men vårt intresse för tevedöden sträcker sig längre än så. Nya serier kommer till, där det är livet efter, det oförklarliga, som fokuseras och blir själva underhållningen. Alla minns de skruvade historierna i Arkiv X, och nu fylls det på. Alison i Medium hjälper polisen att få fast brottslingar med hjälp av sitt sjätte sinne, och Millennium och After Life är andra exempel.

Jag tror inte ett dugg på att Sverige är sekulariserat. Intresset för livsfrågor minskar inte, men vi har kanske svårt att kanalisera vår längtan, när kyrkans traditionella språk inte längre är självklart. Då får vi fundera för oss själva med tevepolishjältar som sällskap.  Men det skadar inte att tänka lite ihop också. Eller som Grannen i Beck brukar säga när han ringer på: Ska vi ta en stänkare?

Karin Långström Vinge

Hiss:  EU-valet. Vi får vara med och bestämma!


Diss: EU-valet. För människor utanför EU är det svårt att få möjlighet att välja att bo i Europa.

Om kyrkklockor. SLA lördagen den 3 maj

Jag har en vän som vet det mesta om kyrkklockor. Hen åker runt och dokumenterar ljud och former. Alla är unika och har sin historia. Kyrkklockornas betydelse har skiftat en del genom historien. De används för att ange tid, för att berätta att en gudstjänst börjar, och vi ringer varje söndag i S:a Helena kyrka för avlidna skövdebor. Följ med upp i tornet vid tillfälle om du inte varit där! 

Kyrkan har alltid varit en del av samhället, och innan det fanns brandlarm eller telefoner användes kyrkklockorna för att påkalla uppmärksamhet vid eldsvåda eller annan allmän fara.

Så beslutade kollegorna i Jönköping att låta kyrkklockornas klang ljuda över staden under den tid som Svenskarnas Parti hade sin demonstration. Ofattbart att nazisterna använder den dag som för så många är förknippad med kamp för frihet, jämlikhet och syskonskap. Men motdemonstranterna var fler och kunde bjuda motstånd. Och över tusen personer samlades till gudstjänst för att visa att de står för en annan människosyn än den som kan beläsas på Svenskarnas Partis hemsida. Och klockklangen ljöd för att varna jönköpingsborna för allvarlig fara, för första gången sedan 1939.

Själv fick jag äran att hålla vårtal i Bolougnerskogen på Valborgsmässoafton. Jag talade om vårvärme som en värmeväxling. Värme vi ger andra kommer tillbaka som värme till oss. Det är vår värme. Vädret rår vi inte på, men det är inga andra än skövdeborna som bestämmer om kyliga eller varma vindar ska få blåsa i vår stad när det gäller människosyn, demokrati och gästfrihet. Tänker vi att alla ska få vara med? Gör vi det möjligt? Och vad är det som värmer upp din egen själ när den fryser?

Vi får hoppas att våra kyrkklockor inte behöver användas på det sätt som gjordes i Jönköping. Men klockornas klang kan ändå stämma till eftertanke. I 1686 års kyrkolag stadgades att "i städerna skall på alla söckendagar klämtas om morgonen kl. 10 och om aftonen kl. 4; sammaledes på landet var morgon och afton, som härtill varit vanligt, och folket därigenom påminnas att bedja om välsignelse till deras förehavande och att Gud ville bevara överheten, förläna frid och rolighet och en salig ändalykt".

Karin Långström Vinge

Hiss: Hymn till Västergötland med Volvos manskör.

Diss:  Våreldar är fint, men hur många igelkottar har farit illa?


Peter Wolodarski i DN; Klockorna ringer medan politikerna tiger

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...