Dags för Matfestivalen igen, en av Skövdes stoltheter. Som
vanligt tillagas och avnjuts ett stort antal rätter och portioner till
skövdebor och tillresta besökare. Det
köas till de friterade bananerna, ungdomarna blåser grönt på Nyeport och äter
pizza i kyrkans cafébuss. Några blir mätta, några förblir hungriga, somliga har
trevligt och andra upplever sitt livs första fylla. Det är som livet är i sina
ljusa och mörka dagar.
Men mat fascinerar! Det visar sig inte minst i utbudet av
all matlagning i teve. Jag läste för ett
tag sedan en diskursanalytisk kulturstudie av svenska matlagningsprogram,
vilket kanske låter knepigt men faktiskt oerhört intressant. Den visade att de
traditionella könsrollerna (män framstår som professionella tävlingsinriktade
kockar medan kvinnor lagar mat i hemmiljö) i hög utsträckning avspeglas i
teverutan vilket kan leda till en rad konsekvenser för jämställdheten i
samhället.
Men jag funderar mer över vilka grundläggande mänskliga
behov som detta skärande och hackande vid de stylade köksöarna svarar mot.
Behöver vi, i en värld så full av hunger efter både kickar och kalorier, gå
tillbaka till det allra mest grundläggande i mänsklighetens historia? Eld,
några vedpinnar, värme, föda, gemenskap på grottbjörnsnivå ersätts idag av
utomhusspisar, kändisfrotterande och månens sken representeras av tevestudions
lampor och kameror.
Eller är det kanske lugnande i sig att betrakta någon laga
mat? Jag tänker mig 50-talsfamiljen betraktandes husmodern vid långkoket i det
egnahemmet. Tryggheten, de stärkta förklädena, den aldrig sinande källan av
nybakta kanelbullar och allsköns kompotter.
Kamouflerar vi dessa våra mänskliga behov med en touch av
perfektion och lyx, i jakten på den perfekta marinaden eller den gudomligaste
av schwarzwaldtårtor?
Får vi utlopp för negativ stress när vi betraktar arga
kockar som styr upp meningslösa eller förslappade verksamheter, får vi en
känsla av samhörighet och sammanhang när vi inkluderar oss i gänget som blir
hembjudna halv åtta hos mig?
På Matfestivalen kan det delas en kopp eller två, nya
vänskaper kan uppstå och vi kan vara gemensamt stolta över att vi bor i en stad
där mycket görs för oss. Vi får till och med möjlighet att se manliga kockar
briljera vid grillen – live.
Karin Långström Vinge
Hiss: Friterade
bananer lät ju inte helt fel.
Diss: Vad gör vi för
dem som inte har råd att äta?
