Idag lördag är det dags för sommarkonfirmandernas konfirmation i S:ta Helena kyrka. Numera jobbar vi med olika koncept och teman, vilket konfirmanderna brukar vara väldigt nöjda med. Det ideologiska budskapet paketeras i metoder som ligger nära ungdomarna: sport, musik, film, skapande, friluftsliv.
När det gäller sportkonfirmanderna är det ganska enkelt att använda upplevelsebaserat lärande. Vi har till exempel provat på att rida islandshäst (det respektfulla mötet mellan olika individer), och segelflyg (att lita på att det finns någon eller något som bär).
Den teoretiska kunskapsförmedlingen är viktig, men än viktigare är det att försöka skicka med ungdomarna en verktygslåda som de kan ha nytta av genom hela livet. Det handlar om självkännedom, självkänsla, medkänsla, helhet.
Jag tycker om att påminna mig om WHO:s åtta punkter för existentiell hälsa. De är helhet, hopp, harmoni, förundran, mening, personlig tro, andlig kontakt och andlig styrka.
Vi konfirmandledare vill ju förmedla allt detta till ungdomarna, men på ett respektfullt sätt. Själva har vi funnit stigen bakom snåret, och vi berättar om den. Inte vart den leder, men vi berättar att den finns.
Maria, en av våra församlingspedagoger, funderade över detta på en av våra morgonböner. Hon spelade upp några låtar med olika stilar. Klassiskt, emo, rock, Ulf Lundell. Vem kan säga vad som är bra musik? Och vem kan säga vad tro är? För den som har svårt att tycka om Ulf Lundell kan det såklart vara svårt att börja gilla honom bara för att någon annan säger att han är bra. Och för den som blir rastlös av lugn musik blir det bara stressande om någon säger att vägen till harmoni går genom Mozart.
Var och en måste finna sin egen väg. Det finns en massa stigar och spår, redan upptrampade. Men visst finns det också nya vägar att ta. Och var och en måste ta sig fram själv, även om ingen någonsin behöver gå ensam.
Karin Långström Vinge
Hiss: Underbara 15-åringar
Diss: Ohälsa av alla slag
