Livets brunn, skulpturgruppen på Hertig Johans torg, läcker
i fogarna och behöver lagas. Det livgivande vattnet letar sig igenom murar och
cement för att nå ut, nå längre. Självklart ska väl dammen lagas, men bilden av
livet som spränger gränser är stark.
Murar byggs och murar rivs. Det okontrollerbara ska
begränsas. De oönskade ska hindras på Västbanken, i Tijuana på gränsen mellan
Mexico och USA. Minns Berlinmuren. Medelhavet är idag en flytande kyrkogård på
andra sidan EU:s murar. Gränsen är våldets plats, skriver den franske filosofen
Etienne Balibar.
En av statyerna vid Livets brunn diskuterades för ett par år
sen. Någon såg en man som piskar en värnlös, hukande kvinna. Andra såg en
beskyddare som riktar vapnet mot en osynlig men tänkt angripare. En del såg
nakenheten, andra noterade mannens soldatliknande hjälm och kängor. Tolkningen
ligger i betraktarens öga, men oavsett marxistiska eller nyliberala preferenser
går det inte att blunda för våldet som ständigt angriper livet och som ibland
är livets förutsättning.
Jag läser om Csanád Szegedi och påminns om att det stundtals
krävs att det ska knaka i fogarna för att livet ska ta överhanden. Szegedi
inledde sin politiska karriär i Ungern genom att bilda den halvmilitära gruppen
Magyar Gárda som med svarta uniformer skulle sprida skräck bland landets romer.
Så valdes han in i EU-parlamentet för det högerextrema partiet Jobbik och han
fortsatte sin antisemitiska propaganda.
När han fick kännedom om att hans mormor var en av dem som överlevt
Auschwitz försökte han först svära sig fri från sitt judiska arv genom
DNA-tester, men sanningen gjorde honom till slut fri och han lämnade partiet.
Han togs emot med öppna armar av rabbinen i synagogan i Budapest, och idag bär
han kippa, följer kosherregler för matlagning och likt en modern Paulus har han
omprövat sin inställning till romerna.
Hans mormor vågade aldrig leva öppet. Hon dolde noggrant
fångnumret som nazisterna tatuerat på underarmen. Men på dödsbädden bad hon
Szegedi att ta fram den judiska bönboken som i alla år legat gömd under några
filtar i förrådet.
Det är upp till var och en att vrida på eller vrida av
kranen till Livets brunn. Murarna får gärna hålla det hänsynslösa våldet borta.
Själv vill jag dricka liv i djupa drag, lägga en varm filt över den hukande
nakna skulpturkvinnan och segervisst ana vattendropparna flyga genom luften
ändå bort till Willys där det sitter en likadan kvinna, men ännu levande och
med samma längtan efter liv som du och jag.
Karin Långström Vinge
Hiss: Läs Maj-Gull Axelssons nya bok ”Jag heter inte Miriam”,
om den romska flickan som ändrade identitet till judisk för att få en fristad i
Sverige efter Andra världskriget och Förintelsen.
Diss: Främlingsfientligheten. Vad ska vi göra med den?
