Kastrup 10.10

Idag åker Julija, de fyra barnen och hundra kilos packning från Kastrup till Sarajevo via Wien. 

Ivan kommer senare. Oklart när. 


Migrationsverkets presstalesman uttalar sig i SLA att det inte är något konstigt med detta, utan att uppdelningen sker av praktiska skäl.

Fyra barn och en vuxen,  hundra kilos packning. Bortsett för det omänskliga i situationen, så är väl inte "praktiskt" rätt begrepp i sammanhanget ? 


Avfärd imorgon


Julija, barnen och all packning åker från Kastrup imorgon förmiddag. Inget besked om när Ivan kommer efter. De möts upp i Sarajevo av bosnisk polis och Ivans pappa. Alternativet hade varit att vägra, men då hade de fått vänta ett ovisst antal dagar eller veckor till. Dessutom hade de riskerat att bli deporterade iallafall med tvång, och få riskera att få återreseförbud. 

Det här är en oerhört grym behandling av människor. 

Separeras!

Pratade just med en ledsen och uppgiven Julija. Idag har de fått besked att Julija och barnen ska lämna landet på fredag, och Ivan senare, ovisst när. 

Enligt Julija beror det på att Julijas resedokument går ut på fredag, och att hon måste lämna landet. 


Inte nog med att de lever under svår press, dessutom ska familjen splittras. Finner inte ord. 

I väntrummet

Igår var vi några från Skövde som åkte till flyktingförläggningen Stora Ekeberg utanför Skara. Anläggningen, som ägs och drivs av Bert Karlsson, har under årens lopp varit sanatorium, vandrarhem, sjukhus och under 90-talet också flyktingförläggning. På 40-talet vårdades här offer för förintelsen.

Idag bor ca 160 asylsökande här. De kommer från olika delar av världen, och informationslapparna runt om på anläggningen är skrivna på svenska, engelska, arabiska och ryska. Det är slitet och stämningen är tung. Det är påfallande tomt i korridorerna vi guidas igenom. Ett par från Jemen visar sitt rum, där de staplat sina få tillhörigheter.

Två män blir oroliga när vi öppnar dörren till rummet där mattor ligger utlagda, vända mot Mecka. Jag förstår dem. I en tillvaro där tiden verkar evighetslång och all integritet ligger inlåst i Migrationsverkets dokumentarkiv värnar man om det lilla man har: åtminstone be till högre makt fem gånger om dagen.

Det finns personal dygnet runt på boendet, och alla utom Bert Karlsson själv är från början invandrare. Det finns ett gym (som visar sig vara fem styrketräningsmaskiner) och en sporthall (som visar sig bestå av ett pingisbord). Barnrummet är fint inrett men tomt på barn.

Vem vill sjunka genom bollhavet när ens familj är som ett sjunkande skepp, när marken gungar under ens fötter som det är ändå? Vem vill bygga med gigantiska legoklossar när allt man vill är att kunna bygga sig ett liv i fred, frihet och tilltro till framtiden?

Det finns två teverum också med "deras kanaler". Det är bra, men en boende berättar att det är svårt att komma överens om vilket program de ska se på. Killen från Pakistan, till exempel, som är den ende från sitt land på förläggningen. Vem vill titta på pakistansk tv med honom, och får han nånsin tillgång till den där teven?

Vi frågar några boende om deras drömmar. De vill såklart få uppehållstillstånd. De vill få arbetstillstånd och göra rätt för sig. Göra något, vad som helst, praktik på något företag. De vill lära sig svenska och undrar om ingen kan lära dem? De är trötta på att göra det som de gjort sen de kom: "eat, sleep, wait." Vi ser vuxna män roa sig med att gunga och hoppa studsmatta.

Jo, de kan ju spela pingis och styrketräna också. De kan ta bussen in till Skara eller Skövde och besöka biblioteket så de kan använda internet eller bläddra i en tidning. Busschaufförerna på linjen mellan Skara och Skövde har fått instruktioner om att kolla så de asylsökande har tillräckligt med pengar på busskortet för att ta sig tillbaka till Stora Ekeberg, Ingen vill ju ha dem strandsatta.

För säkerhets skull finns också ett urrivet A4 uppsatt på förläggningen: "Don´t walk on the motorway".

Eftersom de kommer från krigdrabbade länder mår många dåligt. Det handlar om infektioner men också om stress. Jag vågar inte ens tänka på hur många kilo valium som skrivs ut i veckan. Kanske därför de håller sig i sina rum? De är alla inskrivna på vårdcentralen Vilan. Efter att personalen där upptäckt brister i logistiken;

– De här personerna har inte samma förutsättningar. De har svårt att boka tider för de kan inte språket. De har svårt att ta sig till olika vårdinrättningar. De kommer i dåliga kläder och det är få bussförbindelser från Stora Ekeberg, så de måste gå med sina barn genom skogen i minus 20 graders kyla, säger Eva Överman.
.


Verksamhetschefen såg då till så att en sjuksköterska och en läkare åker ut regelbundet till Stora Ekeberg, i ett provisoriskt mottagningsrum där kön ringlar lång utanför dörren. Men hon försäkrar skaraborna i intervjun med Radio Skaraborg:

- Verksamheten inne på vårdcentralen i Skara har inte blivit lidande, säger Eva Överman. En ny sjuksköterska har anställts och extra läkare har kallats in. Under våren kommer två nya läkare att tillsättas permanent.
Jag tänker ironiskt att det är tur att skaraborna inte fått ana något av mänskligt lidande, i alla fall inte på grund av flyktingarnas vårdbehov.

De har tak över huvudet, och mat. Varsin säng, några fritidsaktiviteter. Men är detta tillräckligt? Är detta rätt? Svaret en del ger är att vi inte ska "ta in" fler än vad vi "kan ta hand om".

Men jag är tveksam till om "vi" skulle tagit bättre hand om "dem" om de vore 60 istället för 160.

Någon tyckte att det är bättre att de stannar kvar i närområdet, inte så långt hemifrån. Jo, så tänker de flesta flyktingar också. Alla kommer inte iväg, utan dödas på plats. I flyktinglägret Zaatari i norra Jordanien finns nu över 100 000 syrier, skriver Kyrkans Tidning idag.

I Sverige finns rent vatten till alla. Men hopplösheten och tristessen är lika svår att råda bot på om flyktinglägret så är i Jordanien eller i Skara.

Sjätte dagen

I tisdags hämtades våra vänner Julija och Ivan och deras fyra barn av Migrationsverket för att transporteras till Malmö i avvaktan på deportation till Sarajevo.


Föräldrarna har varit i Sverige i åtta år, och alla barnen är födda i Sverige och har aldrig varit i Bosnien. Vid ankomsten till Bosnien ska familjen ta sig till Mostar, där Ivans släkt finns.

Det är förfärligt att barn deporteras på det här sättet. Det är helt emot Barnkonventionen, som Migrationsverket inte verkar ta någon hänsyn till. Folk från Balkan har helt enkelt inga skyddsbehov, och därför finns det inget som hindrar att en deportation verkställs. Dessutom är det så att barn födda i Sverige inte har några egna asylskäl, menar Migrationsverket.

När en familj ska deporteras, tas de alltså till ett uppsamlingsläger i Malmö. I tisdags kväll anlände de till Arlöv Park Hotell, en anläggning för bland annat hemlösa malmöbor, där Migrationsverket hyr rum.

"I omgångar har det riktats kritik mot hotellet för att miljön är undermålig, framför allt för barn, att det borde vara riskfyllt att ha en kemifabrik med brandfarliga varor precis bredvid familjebostäder. Att asfalt och en bensinmack inte är bra grannar för barn, att trasiga fönster och möbler inte utgör en bra bostad, att bråk förekommer, att kvinnor känner sig utsatta.

Allt detta stämmer. Det vet alla.

Under de senaste åren har det skett en viss upprustning av hotellet, det har blivit renare, lite helare. Men det ligger där det ligger." (Sydsvenska Dagbladet)
I onsdags ordnade vi från Svenska kyrkans sida så att en representant från Svenska kyrkan i Helsingborg besökte familjen, för att höra om det fanns något de behöver akut, och bara för att få se ett vänligt ansikte. Så skrev Jacob och tog bland annat bilden i det här inlägget.

Hänvisade till detta rum, utan tv eller något att förströ sig med, med en lång korridor att gå igenom för att kunna gå ut (dock inte lämna området), flyttades familjen till ett annat ställe. Här har de tv så att barnen kan titta på barnprogram.

Frågar de personalen när de ska vidare till flygplatsen, får de inga svar. Ingen vet något, men dagen innan de ska flyga får de besked. Handläggaren på Migrationsverket i Skövde har sagt att allt är klart, och att de skulle stanna i Malmö 1-2 dagar. Det är inte svårt att förstå hur ovissheten plågar dem! De har inte tillgång till internet, så deras kontakt med omvärlden sker via Julijas kontantkortstelefon.

När de äntligen kommer iväg så småningom, är det inte alls säkert att de får ta med sig sin packníng. Det beror på vilket flyg det blir. Det som inte kan tas med, slängs. Och då ska ni veta att det inte var många väskor de hade med sig från början! Det mesta av ägodelarna är skänkta till vänner hemma i Skövde. En del är redan nedskickade med buss.

Sjätte dagen nu, och Julija hoppas att de får besked i morgon. Hon försöker hålla humöret uppe för barnens skull, och försöker tänka positivt. Jag talar med henne varje dag och berättar att det är många som tänker på dem och ber för dem. Mycket mer än så vet jag inte vad vi kan göra just nu.


Jo, vi kan förstås berätta om hur en barnfamilj behandlas. Nu har den här familjen dessutom samarbetat med Migrationsverket. För den som gömmer sig eller inte accepterar deportationen, överlämnas ärendet till polisen, och man kan bli satt i förvar.

Och vi kan berätta om Barnkonventionen. Här skriver jag ner endast de paragrafer som jag tycker bryts mot i hanteringen av Julijas familj:

§3. Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.
§4. Staten ska vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen. När det gäller barnets ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter ska staten utnyttja det yttersta av sina resurser. Där så behövs ska man samarbeta internationellt.

§6. Alla barn har rätt till liv, överlevnad och utveckling.

§ 12. Varje barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör henne/honom. Barnets åsikt ska beaktas i förhållande till barnets ålder och mognad.
§ 16. Varje barns rätt till privatliv ska respekteras.

§ 17. Staten ska ta ansvar för massmediers roll när det gäller varje barns tillgång till information.
§ 19. Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

§ 22. Ett flyktingbarn har rätt till skydd och hjälp.
§ 25. Staten ska göra regelbunden översyn av situationen för ett barn som är omhändertaget av myndigheterna.
§ 26. Varje barn har rätt till social trygghet.
§ 27. Varje barn har rätt till skälig levnadsstandard.

§ 28. Varje barn ha rätt till utbildning. Grundskolan ska vara gratis.
§ 31. Varje barn har rätt till lek, vila och fritid.
§ 37. Inget barn får utsättas för tortyr, annan grym behandling eller bestraffning eller dödsstraff. Frihetsberövande av ett barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.

Trots att Sverige förbundit sig att följa barnkonventionen finns det brister i både lagstiftning och praxis. FN:s barnrättskommitté som granskar hur stater följer barnkonventionen har flera gånger kritiserat Sverige. Därför arbetar vi för att barnkonventionen ska göras till svensk lag, så att barns rättigheter verkligen tas på allvar. (unicef.se)


Inslaget i Radio Skaraborg
Svenska kyrkan och migrationsfrågorna

Eller hur, HM.

Förändra deras rättigheter och stärk deras perspektiv. Det är ju jättebra när HM funderar över hur de som tillverkar två tröjor för 79 kr har det. Men det blir rätt ironiskt när denna affisch placeras mitt emellan två extremt photoshoppade bilder av kvinnor. 

Ni har sett dem

Ni har sett dem. De slitna, trötta kvinnorna som sitter på trottoaren med en smutsig pappersmugg framför sig. Synliga bevis på flykt undan fattigdom och förföljelser visar sig då EU öppnat sina gränser också till vår lilla stad.


Reaktionerna är kraftfulla. Människor som tigger är provocerande för många. De väcker känslor. För ett samhälle är det naturligtvis katastrofalt att det inte finns fungerande socialförsäkringssystem överallt. Hungriga rumäner är i första hand Rumäniens ansvar, det kan nog alla hålla med om, men kartan och verkligheten stämmer inte överens.

De myndigheter som vi förväntar oss ska hjälpa utsatta människor, är del av det system som förtrycker. Tjugo procent av befolkningen i Rumänien lever under fattigdomsgränsen enligt Världsbankens normer. Antiziganismen (rasism riktad mot romer och resande) är utbredd i det annars upplysta Europa. Arbetstillfällena i Grekland, Spanien och Portugal har minskat i den ekonomiska krisens spår - så har vi den gamla fria fjällhöga Norden kvar.

En del väntar på att EU-parlamentet ska lösa den uråldriga fattigdomsproblematiken, och under tiden försöker Claudia, Slavenca och de andra överleva ytterligare en dag, kastande sig efter halmstrån.

Kriminella ligor, säger en del. Organiserade bussresor från Balkan. För min del spelar det ingen roll om de så har cyklat hit från Bukarest. Fattigdomen är inte vacker. Men vad känner du om du möter deras blickar? Ilska? Över vad, i så fall? Fattigdom i sig, fattigdomens offer eller förövare? Vilken skam är det vi delar, människor emellan, i det vänaste landet på jorden?

Ps. I veckan fylls en buss med utvisade barnfamiljer och körs till Migrationsverkets förvar i Malmö för vidare transport till Sarajevo via Köpenhamn. De kunde inte ens få stanna över klassfotbollen och skolavslutningen. Jag skäms.

Läs mer:
Caroline Szyber
Malin Ullgren


Uppdatering 20130724: Kyrkans tidning skriver att "tiggeri allt vanligare i kyrkor i Uppsala. 

Treenigheten

Hur har du det med treenighetstanken? Gud som Skaparen, Befriaren, Livgivaren. Eller Fader, Son och Ande.

En del människor har lätt med "Gud", men svårare med Jesus. Då ska man förhålla sig till under och mirakler, till korsfästelse och uppståndelse.

Och helig Ande då? Är det något för dom där i kristendomens elitserie, som vet allt om andligt liv, andliga nådegåvor och tungomål.

Det behöver inte vara så komplicerat. Gud är relation, funktion, inspiration. Hjärtstartarskylten som man ser allt oftare nuförtiden - i offentliga lokaler, i sporthallar, på Elins Esplanad och i några av våra kyrkor - har bilden av Treenigheten:

Gud som hjärtat, Skaparkraften. Gud som Jesus Kristus som gick korsets väg för vår skull. Blixten, kraften är helig Ande. Energi!

Blixten är formad till en pil. Gud vill att du ska gå någonstans, och genom helig Ande visar Gud dig vägen. Startar om ditt hjärta så att det blir brinnande för nöden som kommer i din väg.

För när du har blivit laddad - visst kan du hjärtstarta andra människor?

Grip du mig, helige Ande, drabba mig låga klar. Visa vägens riktning,  ge mina frågor svar.
Rör vid mig, helige Ande, rör vid mitt dolda jag. Lär mig tro att Jesus leder mig varje dag.
Jag har en uppgift att fylla, Kristus har bruk för mig! Därför helige Ande, vill jag nu tacka dig. (Sv ps 646:1,2,5)

Förvarade



Förvar

Asylsökande och andra utlänningar kan i vissa fall tas i förvar, det vill säga frihetsberövas. Personer tas i förvar för att de ska vara tillgängliga för utredning eller i samband med att de ska lämna Sverige.

Det kan till exempel vara nödvändigt att ta en asylsökande i förvar för att kunna utreda hans eller hennes identitet. Det kan också bli aktuellt med förvar i samband med att någon ska avvisas eller utvisas. Men den möjligheten får bara användas om myndigheterna tror att personen kommer att hålla sig undan. Barn tas endast i undantagsfall i förvar, och då i sällskap med sina föräldrar.

På förvaren finns möjligheter till aktiviteter, att vistas utomhus och att ta emot besök.

I stället för att ta en person i förvar kan det i vissa fall vara tillräckligt att polisen tar hand om hans pass eller beordrar honom att anmäla sig på polisstationen, s.k. uppsikt.

Källa: Migrationsverket





31 maj

Arg, frustrerad och ledsen. För Migrationsverket är "ute ur Sverige den 31 maj" en byråkratisk formel. För barnen det gäller handlar det om att inte få vara med på skolavslutningen med sin klass. Och kanske få sitta i förvar då Klassfotbollen avgörs.

Läs också om Albert i Vedum.

Läsvärt

"Att be, att gå till kyrkan, moskén och synagogan ger tröst och mening i människors liv. Men hur ska vi förstå det om vi aldrig låter religionen synas? Vi blir tondöva, tafatta och okunniga inför religiösa uttryck."

Läs Niklas Orrenius krönika i Dagens Nyheter


The Faceless



Adam, Nicolina and Yosef are three young people who live in Sweden. They share their thoughts and feelings in this short experimental documentary. English subtitles. Screened at Museum of World Culture, Tellus, Slottsbiografen, Bio Rio, Filmstaden Bergakungen and Mölnlycke kulturhus. A film by Olle Öberg. Music by the Naima Train. Cinematography by Josef Samuelsson. Sound mix by Erik Jönsson.

 Läs också: Farligt att byta religion (DN)
Kommuner tvingas ta emot flyktingbarn (SvD) - vilken rubrik!!
Homohatet växer i Uganda (SvD)
Konvertiter som riskerar förföljelse ska få asyl (Dagen)
Upprop i Örknered (Kyrkans Tidning)
Moderat kommunalråd i SvD: Alla kommuner bör ta emot flyktingbarn

Kom att tänka på lärjungarna mellan korsfästelsen och påskdagen!

Eftertanke i Kyrkans Tidning: Bönsöndagen

När jag läste teologi i Lund hade jag en lärare som besvarade nästan varje fråga med en motfråga. Vad tänker du själv? Jag minns att jag tyckte att det var ganska enerverande. Skulle vi inte få reda på vad en människa som ägnat hela sitt liv åt teologi kunde tänka om det ena och det andra? I grekiskan och hebreiskan var allt så mycket tydligare: ett particip är ändå ett particip och ett hifil är ett hifil.


Att bibelns språk inte är entydigt till sitt innehåll hade jag redan förstått, men inte heller grammatiskt är språket exakt. Ett enkelt ”och” (kai) kan ha tusen och en betydelser.

Fler än jag som trots allt längtar efter säkra svar då och då? Kan jag lita på att jag får svar när jag ber, såsom Jesus lovar mig? Och framförallt, kommer jag att förstå att det är just svar jag får? Hur ska jag känna igen vad svaret är? Får jag höra det i predikan? Svarar Gud alltid att jag ska tänka själv eller låter Gud bibelord komma för mig? Hur svårt är det att kommunicera med Gud?

En massa människor har i dagarna varit på kyrkans kommunikationsdagar. Det skulle inte förvåna mig om de också diskuterade de tekniska förutsättningarna för kommunikationen mellan de kyrkligt anställda (GIP). Den som är insatt i utmaningarna vet att det är mycket som ska falla på plats. Att kunna logga in. Att ha alla ikoner på plats när man väl är inne. Att inte bli utslängd när man precis är klar. Att inte bli utslängd för att man gjort en förbjuden åtgärd. Gud, hjälp mig! Har jag svårt att logga in mig i det gudomliga nätverket? Har jag inte rätt lösenord? Är det ingen som svarar på mina mail? Hur länge ska jag behöva sitta i kö till kanslistöd? Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Jag som försöker få iväg predikoturerna och lönerna, hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag för dag?

Som kristen tror jag även det jag inte ser. Gud är inte ens beroende av trådlöst nätverk. Gud är inte beroende ens av kyrkans nätverk. Gud kan inte fångas i en kyrkoordningsparagraf, inte i en kommunikationsstrategi och vi kan inte ens snärja Gud i förhandlingar om bönesvar.

Lyssnar Gud då? Och vad svarar Gud? Inte bara teologiska ställningstaganden eller grammatiska klurigheter är föremål för tolkning, utan också vad i vår vardag och verklighet som faktiskt är just bönesvar. Vågar jag se att Gud kanske svarar mig på ett sätt jag inte hade räknat med? Kommer svaret smygande som en känsla i maggropen, eller genom en annan människa? Det är ju inte säkert att Guds svar hamnar överst i inkorgen, utan kanske bland reklamen i skräpposten där jag aldrig tittar. Hur är det med min lyhördhet och kompatibilitet?

Jag lånar Maria Küchens ord: Att be är ingen prestation. Det är inget jag kan göra bra eller dåligt. Bön är överhuvudtaget ingen handling. Det går att höra Guds viskning i världens larm: Bön är att tystna, öppna sig och lyssna.”

Är det svalt i ditt böneliv kanske du likt din dator behöver göra några uppdateringar. Stäng inte av dig. Gud uppdaterar dig gärna. Lösenordet är skrivet i ditt hjärta. Installationen förbereds och pågår in i evigheten. Gud ger oss en framtid och ett hopp. För oss med kontrollbehov i vardagen får Gud vara enerverande Gudlig. För visste vi säkert, vore Gud inte Gud. Gud är alltid större. Men ändå, visa mig din väg, Gud, och gör mig villig att vandra den. Låt mig få vara till ditt förfogande och låt mig alltid vara behörig att vara i ditt nätverk. Amen.










Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...