När jag läste teologi i Lund hade jag en lärare som besvarade nästan varje fråga med en motfråga. Vad tänker du själv? Jag minns att jag tyckte att det var ganska enerverande. Skulle vi inte få reda på vad en människa som ägnat hela sitt liv åt teologi kunde tänka om det ena och det andra? I grekiskan och hebreiskan var allt så mycket tydligare: ett particip är ändå ett particip och ett hifil är ett hifil.
Att bibelns språk inte är entydigt till sitt innehåll hade jag redan förstått, men inte heller grammatiskt är språket exakt. Ett enkelt ”och” (kai) kan ha tusen och en betydelser.
Fler än jag som trots allt längtar efter säkra svar då och då? Kan jag lita på att jag får svar när jag ber, såsom Jesus lovar mig? Och framförallt, kommer jag att förstå att det är just svar jag får? Hur ska jag känna igen vad svaret är? Får jag höra det i predikan? Svarar Gud alltid att jag ska tänka själv eller låter Gud bibelord komma för mig? Hur svårt är det att kommunicera med Gud?
En massa människor har i dagarna varit på kyrkans kommunikationsdagar. Det skulle inte förvåna mig om de också diskuterade de tekniska förutsättningarna för kommunikationen mellan de kyrkligt anställda (GIP). Den som är insatt i utmaningarna vet att det är mycket som ska falla på plats. Att kunna logga in. Att ha alla ikoner på plats när man väl är inne. Att inte bli utslängd när man precis är klar. Att inte bli utslängd för att man gjort en förbjuden åtgärd. Gud, hjälp mig! Har jag svårt att logga in mig i det gudomliga nätverket? Har jag inte rätt lösenord? Är det ingen som svarar på mina mail? Hur länge ska jag behöva sitta i kö till kanslistöd? Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Jag som försöker få iväg predikoturerna och lönerna, hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag för dag?
Som kristen tror jag även det jag inte ser. Gud är inte ens beroende av trådlöst nätverk. Gud är inte beroende ens av kyrkans nätverk. Gud kan inte fångas i en kyrkoordningsparagraf, inte i en kommunikationsstrategi och vi kan inte ens snärja Gud i förhandlingar om bönesvar.
Lyssnar Gud då? Och vad svarar Gud? Inte bara teologiska ställningstaganden eller grammatiska klurigheter är föremål för tolkning, utan också vad i vår vardag och verklighet som faktiskt är just bönesvar. Vågar jag se att Gud kanske svarar mig på ett sätt jag inte hade räknat med? Kommer svaret smygande som en känsla i maggropen, eller genom en annan människa? Det är ju inte säkert att Guds svar hamnar överst i inkorgen, utan kanske bland reklamen i skräpposten där jag aldrig tittar. Hur är det med min lyhördhet och kompatibilitet?
Jag lånar Maria Küchens ord: Att be är ingen prestation. Det är inget jag kan göra bra eller dåligt. Bön är överhuvudtaget ingen handling. Det går att höra Guds viskning i världens larm: Bön är att tystna, öppna sig och lyssna.”
Är det svalt i ditt böneliv kanske du likt din dator behöver göra några uppdateringar. Stäng inte av dig. Gud uppdaterar dig gärna. Lösenordet är skrivet i ditt hjärta. Installationen förbereds och pågår in i evigheten. Gud ger oss en framtid och ett hopp. För oss med kontrollbehov i vardagen får Gud vara enerverande Gudlig. För visste vi säkert, vore Gud inte Gud. Gud är alltid större. Men ändå, visa mig din väg, Gud, och gör mig villig att vandra den. Låt mig få vara till ditt förfogande och låt mig alltid vara behörig att vara i ditt nätverk. Amen.
