Ni har sett dem. De slitna, trötta kvinnorna som sitter på trottoaren med en smutsig pappersmugg framför sig. Synliga bevis på flykt undan fattigdom och förföljelser visar sig då EU öppnat sina gränser också till vår lilla stad.
Reaktionerna är kraftfulla. Människor som tigger är provocerande för många. De väcker känslor. För ett samhälle är det naturligtvis katastrofalt att det inte finns fungerande socialförsäkringssystem överallt. Hungriga rumäner är i första hand Rumäniens ansvar, det kan nog alla hålla med om, men kartan och verkligheten stämmer inte överens.
De myndigheter som vi förväntar oss ska hjälpa utsatta människor, är del av det system som förtrycker. Tjugo procent av befolkningen i Rumänien lever under fattigdomsgränsen enligt Världsbankens normer. Antiziganismen (rasism riktad mot romer och resande) är utbredd i det annars upplysta Europa. Arbetstillfällena i Grekland, Spanien och Portugal har minskat i den ekonomiska krisens spår - så har vi den gamla fria fjällhöga Norden kvar.
En del väntar på att EU-parlamentet ska lösa den uråldriga fattigdomsproblematiken, och under tiden försöker Claudia, Slavenca och de andra överleva ytterligare en dag, kastande sig efter halmstrån.
Kriminella ligor, säger en del. Organiserade bussresor från Balkan. För min del spelar det ingen roll om de så har cyklat hit från Bukarest. Fattigdomen är inte vacker. Men vad känner du om du möter deras blickar? Ilska? Över vad, i så fall? Fattigdom i sig, fattigdomens offer eller förövare? Vilken skam är det vi delar, människor emellan, i det vänaste landet på jorden?
Ps. I veckan fylls en buss med utvisade barnfamiljer och körs till Migrationsverkets förvar i Malmö för vidare transport till Sarajevo via Köpenhamn. De kunde inte ens få stanna över klassfotbollen och skolavslutningen. Jag skäms.
Läs mer:
Caroline Szyber
Malin Ullgren
Uppdatering 20130724: Kyrkans tidning skriver att "tiggeri allt vanligare i kyrkor i Uppsala.
