Idag bor ca 160 asylsökande här. De kommer från olika delar av världen, och informationslapparna runt om på anläggningen är skrivna på svenska, engelska, arabiska och ryska. Det är slitet och stämningen är tung. Det är påfallande tomt i korridorerna vi guidas igenom. Ett par från Jemen visar sitt rum, där de staplat sina få tillhörigheter.
Två män blir oroliga när vi öppnar dörren till rummet där mattor ligger utlagda, vända mot Mecka. Jag förstår dem. I en tillvaro där tiden verkar evighetslång och all integritet ligger inlåst i Migrationsverkets dokumentarkiv värnar man om det lilla man har: åtminstone be till högre makt fem gånger om dagen. Det finns personal dygnet runt på boendet, och alla utom Bert Karlsson själv är från början invandrare. Det finns ett gym (som visar sig vara fem styrketräningsmaskiner) och en sporthall (som visar sig bestå av ett pingisbord). Barnrummet är fint inrett men tomt på barn.
Vem vill sjunka genom bollhavet när ens familj är som ett sjunkande skepp, när marken gungar under ens fötter som det är ändå? Vem vill bygga med gigantiska legoklossar när allt man vill är att kunna bygga sig ett liv i fred, frihet och tilltro till framtiden?
Det finns två teverum också med "deras kanaler". Det är bra, men en boende berättar att det är svårt att komma överens om vilket program de ska se på. Killen från Pakistan, till exempel, som är den ende från sitt land på förläggningen. Vem vill titta på pakistansk tv med honom, och får han nånsin tillgång till den där teven?
Vi frågar några boende om deras drömmar. De vill såklart få uppehållstillstånd. De vill få arbetstillstånd och göra rätt för sig. Göra något, vad som helst, praktik på något företag. De vill lära sig svenska och undrar om ingen kan lära dem? De är trötta på att göra det som de gjort sen de kom: "eat, sleep, wait." Vi ser vuxna män roa sig med att gunga och hoppa studsmatta.
Jo, de kan ju spela pingis och styrketräna också. De kan ta bussen in till Skara eller Skövde och besöka biblioteket så de kan använda internet eller bläddra i en tidning. Busschaufförerna på linjen mellan Skara och Skövde har fått instruktioner om att kolla så de asylsökande har tillräckligt med pengar på busskortet för att ta sig tillbaka till Stora Ekeberg, Ingen vill ju ha dem strandsatta.
För säkerhets skull finns också ett urrivet A4 uppsatt på förläggningen: "Don´t walk on the motorway".
Eftersom de kommer från krigdrabbade länder mår många dåligt. Det handlar om infektioner men också om stress. Jag vågar inte ens tänka på hur många kilo valium som skrivs ut i veckan. Kanske därför de håller sig i sina rum? De är alla inskrivna på vårdcentralen Vilan. Efter att personalen där upptäckt brister i logistiken;
– De här personerna har inte samma förutsättningar. De har svårt att boka tider för de kan inte språket. De har svårt att ta sig till olika vårdinrättningar. De kommer i dåliga kläder och det är få bussförbindelser från Stora Ekeberg, så de måste gå med sina barn genom skogen i minus 20 graders kyla, säger Eva Överman..
Verksamhetschefen såg då till så att en sjuksköterska och en läkare åker ut regelbundet till Stora Ekeberg, i ett provisoriskt mottagningsrum där kön ringlar lång utanför dörren. Men hon försäkrar skaraborna i intervjun med Radio Skaraborg:
- Verksamheten inne på vårdcentralen i Skara har inte blivit lidande, säger Eva Överman. En ny sjuksköterska har anställts och extra läkare har kallats in. Under våren kommer två nya läkare att tillsättas permanent.Jag tänker ironiskt att det är tur att skaraborna inte fått ana något av mänskligt lidande, i alla fall inte på grund av flyktingarnas vårdbehov.
De har tak över huvudet, och mat. Varsin säng, några fritidsaktiviteter. Men är detta tillräckligt? Är detta rätt? Svaret en del ger är att vi inte ska "ta in" fler än vad vi "kan ta hand om".
Men jag är tveksam till om "vi" skulle tagit bättre hand om "dem" om de vore 60 istället för 160.
Någon tyckte att det är bättre att de stannar kvar i närområdet, inte så långt hemifrån. Jo, så tänker de flesta flyktingar också. Alla kommer inte iväg, utan dödas på plats. I flyktinglägret Zaatari i norra Jordanien finns nu över 100 000 syrier, skriver Kyrkans Tidning idag.
I Sverige finns rent vatten till alla. Men hopplösheten och tristessen är lika svår att råda bot på om flyktinglägret så är i Jordanien eller i Skara.
