Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Nermin är 13 år och näst äldst i sin syskonskara. Hon möter mig på vägen och visar mig till sin familj som redan har börjat arbeta. De skrattar lite åt att jag sa att jag skulle komma tidigt och inte kommer förrän nu; tjugo över sex på morgonen. Själva har de varit igång sedan fem. Det är dags för årets olivskörd.

Olivskörden är en familjefest. Eller brukade åtminstone vara det. En del familjer, som den jag plockar med idag, håller kvar den traditionen. Alla är med - gammal som ung. Dagens lunch är medpackad så att den kan lagas till ute på olivfältet. Alla är på gott humör, men numera är olivskörden också förknippad med rädsla för trakasserier från bosättare. De flesta familjer har redan förlorat stora delar av sina marker till bosättningarna, och även om man har domstolsbeslut på att man äger den mark man har kvar så är det tyvärr ingen garanti för att man ska kunna plocka sina oliver ostört.

Medan vi plockar hjälper de äldre barnen, med ändlöst tålamod, mig att öva på arabiska. I gengäld hjälper jag dem med deras engelska. Vi turas om. Först får jag räkna till tio på arabiska och sedan de på engelska. Och när vi godkänt varandras kunskaper går vi vidare till saker vi har runt omkring oss; stenar, träd, tekannan, yxan och sågen... Alla visar på olika sätt hur glada de är att jag är där. Kvinnorna klappar mig på axeln, ser till att jag tar pauser och förser mig med godsaker. Männen ser till att jag har vatten och får plocka där det är som bekvämast att stå. Barnen borstar mina kläder så fort jag blir dammig, och plockar taggar som fastnar i mina byxben. Själva är de naturligtvis smutsiga, det är näst intill omöjligt att inte bli det här ute, men mig håller de ren.

Vid två tillfällen under dagen ser vi en grupp beväpnade bosättare på väg ner för bergssluttningen mot oss. Jag går ut på vägen mellan oss och dem så att de ser mig, tar upp min telefon och låtsas ringa. Jag är smärtsamt medveten om att min telefon inte har någon mottagning i den här dalen, och hoppas innerligt att gruppen som närmar sig inte vet om det. Jag har tur. Eller så räcker det med min närvaro, för när gruppen ser mig vänder de tillbaka upp för berget mot sina hus.

När jag återvänder till familjen ute på fältet har arbetet helt stannat upp. Barnen har kurat ihop sig under ett träd, rädda. De vuxna tittar oroligt mot bergssluttningen tills bosättarna är utom synhåll, tackar mig allvarligt och återgår sedan till att plocka oliver. Efter några minuter hittar även barnen tillbaka till leken och plockandet, och allt är som vanligt igen. Men vi håller alla ett öga på omgivningarna för att vara säkra på att ingen annan är på väg mot oss.

Det fascinerar mig hur disciplinerat de äldre barnen, 9-10 år och uppåt, arbetar med skörden, från tidig morgon tills vi runt halv fyra på eftermiddagen är klara. Traktorn som ska hämta säckarna med dagens skörd och köra hem familjen är bokad att komma vid fyra. Denna sista halvtimma känns evighetslång. Det är den mest känsliga tiden på dagen - det är då bosättare brukar kunna dyka upp och stjäla skörden. Vi väntar... och väntar... Alla tittar oroligt upp mot höjderna för att se om någon är på väg ner igen eller inte. Vi hör motorljud. Alla lyssnar, och när ljudet kommer närmare står det klart att det är traktorn som är på väg. Med traktorn kommer också min kollega, Lars. Tillsammans lastar vi traktorn, först med olivsäckarna och sedan med alla sju barn. De vuxna klättrar upp sist, och när alla är uppe sprider sig lättnaden. Traktorn börjar rulla hemåt. Kvar på fältet står Lars och jag. Vi vinkar tillbaka till de glada ansikterna bakpå traktorn, och i tystnad börjar vi sedan vandringen upp mot vårt hus i Yanoun. Vi är tagna av anspänningen men i magen bubblar glädje. Dagen är över, oliverna plockade och alla är säkra. Vi har gjort vårt jobb."

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.

Andra bloggar om: , ,

Känns Ipred jobbigt?

Bloggosfären rasar mot Ipred, konstnärerna rasar för Ipred. Men hur går fildelning till egentligen och är den verkligen ett hot mot den internationella kreativiteten?

Låt oss ta filmen “300″ som exempel:
1: Leta, leta, leta, leta efter “300″ på t ex Pirate Bay.

2: Klicka på en länk.

3: Läsa på. Men hoppa över kommentarerna, det är i 99% strunt; pervostinna neurotiker med för mycket testosteron i sina finniga tonårskroppar.

4: Spara länk.

5: Klicka … under förutsättning att du har Ett PRogram (!) - annars:

5:1: Klicka …

5:2: Installera …

5:3: Konfigurera … göra fel … konfigurera igen … få felmeddelande …

5:4: Starta om datorn.

5:5: Avinstallera och installera om …

5:6: Se 5:3.

och sen:

6: Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta.

*ny dag*

Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta. Vänta.

*ping!*

7: Leta upp filen, dubbelklicka … vänta på vald mediespelare …

8: Googla. Efter något som kallas “codec”. Wiki på “codec” för att fatta vad det är. Leta … hitta … installera …

9: Avinstallera. P ga Spyware.

10: Googla. Hitta (rätt?).

11: Installera.

12: Vänta … Räkna till tio, krama bordsskivan, försöka att inte skrika åt någon.

13: Ah. Fel codec.

14: Googla. Leta. Hitta!

15: Installera … Vänta … Aha!

16: Leta upp filen, dubbelklicka … vänta på vald mediespelare …

17: Titta på … alla stora, vackra pixlar, och njut av ljudet - av den ingusjenska voiceovern, textad på isländska.

18: Titta på klockan.

19: Gå till videobutiken.

20: Kom hem, se film.

Så här går det till att hyra en film:
1: Lämna hemmet, lås dörren.

1:2 (frivillig regel): Ta på ytterkläder.

3: Leta … Leta …

4: (Gäller endast om exemplar uthyrt) Gå till en annan videobutik.

5: Hyr. (Så länge du inte har alltför många uppradade förseningsavgifter tar det … en halv minut. Och du kan flörta med videobutiksbiuträdet under tiden.)

6: Gå hem.

7: Starta DVD.

8: Njut.

Tipstack till en klok person.
Andra bloggar om: , ,

Anders Wejryd om klimatkrisen som andlig utmaning

"Klimatkrisen ställer frågan om vad som är viktigast i våra liv. Vilken plats har vårt oberoende fått, att vi lever våra liv utan att vara relaterade till andra? Ett gott liv, i god kristen tradition, ska vara ömsesidigt. På det viset är klimatkrisen också en andlig utmaning."
Läs ärkebiskopens artikel på newsmill.se.

Till helgen bjuder han in till klimatkonferensen Interfaith Climate Summit 2008 in Uppsala. (Det får man träna sig på att säga. Säger man det snabbt fem gånger utan att trassla in sig är det ett säkert tecken på att man med gott samvete kan dricka en mugg glögg till.)

Andra bloggar om , ,.

Arbetsmotivation



Jag läste i veckan en artikel om hur kompetensutvecklande det är att vara förälder. Man lär sig en massa om flexibilitet, stresstålighet, prioritering och planering. Och man lär sig hur man effektivt motiverar andra människor på ett naturligt sätt. Allt detta har man nytta av när man är tillbaka i arbetslivet.

Den här motivationsövningen som jag ledde igår kallas "nu ska vi se om våran snöhög blir större än grannens". Effektivt, vill jag lova.

Bara undrar

Måste man ha en värdegrund för att kunna bedriva äldrevård? Räcker det inte att de behövande medmänniskorna får mat i magen, gott kaffe, torr blöja och daglig kärlek och omsorg?

Svar till Mats Selander

"Karin, när börjar Guds kärlek för en människa? Vid graviditetsvecka 22?

Tror du på inkarnationen? När blev Gud människa? Vid graviditetsvecka 22?

Vad handlar Psalm 139 om? Ett foster EFTER vecka 22?

Betyder din gudstron ingenting för din syn på ofödda människor och deras värde? Det skulle vara intressant att få läsa hur du får ihop detta.

vänligen
Mats Selander
ordf. MRO"


Karin svarar: Hej Mats och välkommen hit. Min Gudstro betyder allt för hur jag upplever tillvaron och allt i den. Jag tror att Guds kärlek omfattar precis allting, varje löv, regndroppe, spermie, abortmotståndare, människoägg och daggmask. Det finns ingenting som är utanför Guds omsorg och kärlek, och det är stort.

När Gud blev människa vet nog bara Gud själv. Om det var när Gud fick tanken att bli det, vid befruktningen hur den nu gick till, eller vid födseln framgår inte med exakthet i Lukas evangelium. Men min magkänsleteologi säger mig att Maria bar Guds son under sitt hjärta - helt klart.

Det som är svårt med din och Människorätt för oföddas argumentation, är att ni så ensidigt och oreflekterat tar ställning för det ofödda barnet genom era dramatiska metoder. Som jag skrev tidigare i min blogg, frågan handlar egentligen inte om abort eller inte, utan om illegal/osäker abort och legal/säker abort. För som livet och verkligheten ser ut, kommer vi inte ifrån att oönskade graviditeter finns.

WHO uppskattar att det görs mellan 10 och 20 miljoner illegala aborter i världen årligen.

Varje år avlider en halv miljon kvinnor i anslutning till aborter, graviditet och förlossning. I vissa länder beror upp till hälften av dessa dödsfall på illegala aborter. Mellan 400 och 500 kvinnor dör varje dag i sviterna av illegala aborter.

Det handlar i hög utsträckning om mäns våld mot kvinnor, och ni kunde ju till exempel fokusera på att kvinnor blir ofrivilligt gravida vid våldtäkter, påtvingad prostitution och trafficking.

Och kan vi hjälpa vi kvinnor att kunna leva med sina graviditeter, även om de från början är är oönskade? Hur får vi påven att fatta att preventivmedel är endast av godo?

Jag kan inte säga att jag är FÖR abort, det kan nog ingen vara. Men jag är för en fri aborträtt, därför att alternativet vore omänskligt ur kvinnors synpunkt. Visst är det ett val - vem ska leva? Och vad är det som avslutas? Det är inga lätta frågor, men det blir inte lättare av att fördöma och peka finger och skuldbelägga dem som väljer abort. Det måste vara upp till var och en att avgöra och var och en måste få bli bemött med medmänsklighet, värme och respekt oavsett vilket förhållningssätt vi intar.

Jag vill också passa på att avråda känsliga läsare från att gå in och titta på Mats Selanders hemsida där en abortfilm med dramatisk bakgrundsmusik är utlagd på startsidan. Fråga till Mats: Har medverkande individer gett sitt samtycke till denna exploatering?

Men visst behöver det reflekteras. Jag läser i dagens Skaraborgs Läns Allehanda att det utförts 451 aborter på kvinnokliniken i Skövde i år fram till och med oktober månad. Flertalet av dessa kvinnor och män inblandade vet säkert hur barn blir till. Så frågan är varför de inte vill genomföra graviditeten - rädsla för hur ett barn påverkar situationen på arbetsmarknaden, har man dålig ekonomi eller är man rädd för förlossningen? Eller är man singel och vill inte ta hand om ett barn själv, eller?

De frågorna (och svaren på dem) är viktigare att diskutera och lösa politiskt än att lägga ut bilder och filmer på foster. Kostnadsfria preventivmedel borde vara en självklarhet. Men då måste politikerna börja våga ställa frågan om det är rimligt med 500 aborter per år i Skaraborg.

Uppdatering 30/11: Läs Johannes Forsbloms artikel på newsmill.

Andra bloggar om: , , .

Klart

...jag ska svara på Marias enkät.

Första gången jag....
åt tacos: Mitten av 90-talet nångång. Numera nästan varje vecka.

körde bil: Jag var nog i 16-årsåldern och lärde mig köra innan jag började körskola så att jag skulle verka duktig där, hahaha.

sov i tält: Läger med kyrkan på lågstadiet nångång.

drack alkohol: det är preskriberat.

fick ett jobb: började sommarjobba på kyrkogård när jag var 13 år. Då fanns det inga arbetsmiljöregler utan det var bara att köra igång gräsklipparen direkt.

stod på scen: Hm, luciatåg i förskolan?

svimmade: Ramlade av hästar tämligen frekvent under tonårstiden, kan ha varit då.

svarade på en fånig enkät: Haha, det minns jag inte. Enkäter är iofs inte fåniga, men den fånigaste enkäten jag varit med om är utvärderingen på Pastoralinstitutet där vi skulle fylla i en enkät och dessutom bifoga namn.

Skickar vidare till: Alla som känner sig manade.

Dagens citat

"I kyrkan är man aldrig ensam. Man är ensam där. Men man är aldrig ensam."

Marcus Birro skriver tankar från kyrkan vid Piazza Navona och konstaterar att bönen håller dig kvar.

Om prästen själv får välja

Signaturen M2 skriver i en kommentar:

"Frågan om hur du Karin ser på din ämbetssyster Helle Kleins vilja att avkraga alla präster som inte vill viga homosexuella kvar står obesvarad. Frågan har ju blivit än mer aktuell sedan Lars Ohly sagt att könsneutrala äktenskap utan vigselplikt bara är det första steget. Steg nr 2 med vigselplikt kan komma snabbare än vi anar. Om valet står mellan antingen att Svenska kyrkan behåller vigselrätten men inför vigselplikt för alla sina präster eller att Sverige inför en obligatorisk civil registrering, vad väljer du då Karin?

Vore intressant om du Karin inte bara argumenterade för könsneutrala kyrkliga äktenskap utan också skissade hur det rent praktiskt skulle gå till med tanke på hur olika präster tror i denna fråga. Ska bara de som viger alla ha vigselrätt? Riskerar då de präster som inte vill det och därmed inte får vigselrätt att bli ett B-lag med sämre tjänstemöjligheter? Ska alla ha rätt att välja om man vill viga eller ej och gäller detta också de som blir prästvigda efter reformen? o.s.v."


Karin svarar: Hej M2 och tack för din fråga och kommentar. Jag håller med om att det är åt skogen att homosexuella ska diskrimineras. Men jag tror att vi av strategiska skäl måste gå långsamt fram. Jag delar alltså inte Helle Kleins med fleras syn att alla präster ska beläggas med vigselplikt när den nya äktenskapslagen införs. Vigselplikt är ingenting som vi har i nuläget och jag tror inte att det är bra alls. Svenska kyrkan har vigselrätten. Enskilda tjänsteinnehavare med rätt att viga har idag ingen skyldighet att viga alla par som "tilldelas". Det kan finnas anledningar till att man vill avstå. Privata skäl har anförts, men för många år sen fanns debatten om man kan viga frånskilda. Ett skäl idag skulle kunna vara att man misstänker att äktenskapet är arrangerat.

För att en vigselförrättare inom ett trossamfund skall vara skyldig att förrätta vigsel i alla förekommande fall krävs ett vigseltillstånd förenat med vigselplikt. Det skulle föra för långt – det finns som sagt andra skäl som kan få en vigselförrättare att tveka. Skulle vigselplikt återinföras skulle flertalet trossamfund avstå från att söka vigselbehörighet.

Varför ska då prästen få välja? Jo, man kan verkligen tycka att präster skulle kunna fungera så professionellt att man skulle kunna utföra en arbetsuppgift som åläggs, vilken som helst. Men som jag ser det är en kyrklig handling (dop, vigsel, begravning, konfirmation) inte bara en arbetsuppgift. Det är något som måste ske med själ, hjärta och hjärna. Om man inte helhjärtat tycker att homosexuella har rätt att leva ut sin kärlek, blir det bara konstigt om vederbörande ska stå längst fram i kyrkan och tala om kärlek. Om man tycker att tonåringar är stökiga och odrägliga blir det bara konstigt om man försöker ha konfirmander. Får man panikångest av pensionärer ska man inte vara kontaktpräst för syföreningen eller ha andakter på äldreboenden.

Nu är det ingen som har konfronterat mig om varför jag inte har sjukhemsandakter frekvent i Skövde. Det är inte särskilt intressant, och beror heller inte på att jag inte gillar äldre utan på att jag har annat i min tjänst.

Men det här med homovigslarna är störtintressanta för folk. Men jag tror inte det behöver bli den splittring som en del varnar för. När vi införde välsignelsegudstjänsten talades det om åsiktsregistreringar och annat, men det var faktiskt motståndarsidan som själva valde att åsiktsregistera sig genom att skriva på den så kallade Kalin-listan. Nu har det inte varit någon rusning till pastorsexpeditionerna, ingen har välsignat någon mot sin vilja utan arbetsgivare och brudpar har full koll på vilken personal som jobbar. Och på din fråga om A- och B-lag: om du vore arbetsgivare, skulle du inte anställa någon som kan och vill utföra de arbetsuppgifter som ingår i tjänsten?

Men det är inte främst utifrån ett "rädda prästens samvete" - perspektiv jag tänker, utan omsorgen om våra församlingsbor är det som styr mig. Vi ska inte utsätta enkönade brudpar för kritiskt granskande vigselförrättare. Men enkönade brudpar ska heller inte behöva "luska reda på" via listor på nätet vilka präster man kan prata med utan att bli ifrågasatt. Att boka vigsel kommer att ske på samma sätt som vanligt: antingen ringer man till sin församling (telefonnummer och epostadress finns på nätet och i telefonkatalogen) så blir man kontaktad av en av församlingens präster, eller så kontaktar man en präst man känner eller känner till direkt. Det behöver inte vara konstigare än så.

Sen tror jag att det i framtiden blir lika ovanligt att vara "emot" homovigslar som det idag är att vara "emot" vigsel av frånskilda. Människor som vill gå in i Svenska kyrkan och arbeta här kommer att veta att det är den här ordningen vi har. Tycker man att den är helt åt skogen finns det andra samfund man kan arbeta i.

Kanske, och förhoppningsvis, kommer svångremmen med tiden att dras åt. I utredningen föreslås att det för borgerliga vigselförrättare ska gälla att endast personer som är villiga att viga såväl en kvinna och en man som två personer med samma kön bör komma ifråga för uppdraget som vigselförrättare. Där tror och hoppas jag vi är om tio år. Vi får helt enkelt ha tålamod. Enligt utredningen är det dock inte diskriminering att vägra viga homosexuella. Straffbestämmelsen om olaga diskriminering handlar om myndighetsutövande, men inte i de fall där denna delegerats till privaträttsliga objekt. Det är ej heller diskriminering enligt EG-rätten eller andra internationella konventioner som Sverige ratificerat.

Men vad som är mänskligt riktigt är en helt annan sak.

Dagens citat: om handskakningar och religion

"Så låt oss slå fast: Alla människor i Sverige har rätt att tro på vilken Gud de vill. De har rätt att be hur ofta de vill. De har rätt att bära peruk, sjal, heltäckande slöja, fez, hatt eller vad helst de önskar på huvudet. De har rätt att låta skägget växa eller att odla korkskruvslockar vid öronen. De har rätt till alla sina religiösa tolkningar, ceremonier och traditioner - så länge dessa inte kolliderar med svensk lagstiftning.

---

Att ta i hand, säga hej och titta den mötande människan i ögonen är ett sätt att etablera kontakt. Att vägra ta emot en utsträckt hand är att skapa distans. Att i Sverige vägra hälsa enligt majoritetssamhällets normer är således något som diskvalificerar människor från yrken där kontakt och förtroende är en förutsättning för att kunna göra ett bra arbete, som exempelvis reporter eller läkare. Då får man välja ett annat yrke. Eller hitta någon som vill försörja en."


Blev igår påmind om varför jag tycker att Dagens Nyheters ledarskribenter är lysande.

Gästbloggare: Gabriella Engell-Nielsen

"Se till att din närvaro alltid är märkbar och kännbar, det var vår övergripande order."
Han sitter framför oss följeslagare och berättar på ett ärligt och gripande sätt om hur det är att vara soldat i den israeliska armén, IDF. Hans namn är Michael, och han är en av de israeler som är aktiva i organisationen "Breaking the Silence" (ung. "brytande av tystnaden"). Det märks att det inte är lätt för honom att prata om sin tid i armén. Han skrattar nervöst och skrivar på sig, men svarar ändå på våra frågor och hjälper oss att förstå de soldater vi möter på Västbanken.

I Israel gör i stort sett alla militärtjänstgöring (förutom vissa ultraortodoxa judar som anses göra sin insats för staten Israel genom sina studier av Toran). Minimum 3 år för män och 2 år för kvinnor spenderas med uniform på och maskingevär i hand. Att inte vilja göra militärtjänstgöring är för de flesta inte ett alternativ. Det innebär fängelsevistelse, svårigheter inom arbetslivet i framtiden och för många en mycket svår krock med familjen. Michael själv har en ovanligt accepterande familj och de vet om att han arbetar inom Breaking the Silence. Hans frus familj däremot tror att han fortfarande studerar.

"Under mina 7 månaders officersutbildning ägnades en vecka åt träning för tjänstgöring på ockuperat område - det som vi sedan faktiskt jobbade med. Resten ägnades åt träning inför krig mot t ex Syrien."

Michael berättar vidare om hur han när han skulle träna sina 12 kadetter åkte till en by, uppbyggd för att likna en palestinsk by och som användes för träning. Michael ville dock ha mer spänning, så han frågade sin överordnade om gruppen ite kunde träna i riktiga byar istället. Förslaget föll i god jord, och träningen skedde runt om i palestinska byar som naturligtvis inte var förberedda.

"Man valde ut ett hus, sa "det här huset är vårt", och så lät man palestinierna bo kvar. Det såg bättre ut, och genom att säga att en palestiner alltid måste stanna hemma så hade man automatiskt mänskliga sköldar. Jag var stolt över att vi städade upp lite efter oss, men tänkte inte på att jag antagligen hade traumatiserat en hel familj."

Breaking the Silence har samlat in mer än 600 vittnesmål från israeliska militärer som tjänstgjort sedan år 2000. Man är inte någon pacifistisk organisation. Det man önskar är att öppna den egna befolkningens ögon för vad som händer på det ockuperade området och väcka debatt om moral. Att samla vittnesmål och genomföra guidade turer till Västbanken (Hebron) är två av organisationens huvudsakliga verksamheter.

"Om du alltid går med knutna händer kommer du förr eller senare slå någon."
Soldaterna som tjänstgör på Västbanken är unga, ibland uttråkade och ofta rädda. Deras tjänstgöring går ofta ut på att stå i så kallade "checkpoints", militära avspärrningar där palestiniers ID, tillstånd att passera och packning kontrolleras. Palestinierna måste passera genom dessa avspärrningar om de vill röra sig mellan byar, eller ibland till sina marker, för att kunna arbeta. Soldaternas roll är också ofta att hålla ordning mellan bosättare och palestinier. Och soldaternas rädsla är inte obefogad. Deras närvaro med allt vad den innebär är oftast inte önskad, och de blir därför med jämna mellanrum utsatta för försök att skada dem.

Det är många osäkra faktorer som soldaterna ställs inför, och det gör att deras beslut ofta är godtyckliga. T ex får de ingen utbildning om lagar, eller någon skriftlig information om när det är ok att använda sitt vapen. Är en soldat på dåligt humör eller har långtråkigt kan man som palestinier bli hållen i en cell eller sittandes i solen i flera timmar för att soldaten inte tyckte ens kläder matchade varandra, eller för att man skrattade åt någons skämt i kön vid checkpointen, eller... Misshandel av gripna palestinier är tyvärr också allt annat än ovanligt. Det faktum att man inte pratar samma språk för heller inte saken lättare.

Bara under den dryga månad som jag arbetat här nere har jag sett de soldater som jag möter vid den närmaste checkpointen förändras. Det är en slags uppgivenhet som gradvis tar över och gör dem mer och mer våldsamma. Sökandet efter anledningar att få bråka med palestinierna blir tydligt. Och satt i deras situation skulle jag kanske ha förändrats på samma sätt?
Alternativet är ju att faktiskt fortsätta bry sig, ta in det helvete man står i och tillslut gå sönder och inte klara av att vara där. Många av soldaterna hanterar istället sin mentala ohälsa genom att efter sin tjänstgöring åka utomlands och/eller använda droger innan de klarar av att återvända hem till sina familjer igen.

För Israel handlar det om en hel generation som genomgår detta. Och den föregående generationen gjorde detsamma. Jag kan inte låta bli att undra vad det gör med Israel som nation. Breaking the Silence arbete med samtal om moral kan kanske vara en av de viktigaste nycklarna till förändring för både israeler och palestinier.

Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.

Matriarkala strukturer

"Det handlar inte om att han har högre lön än hon, det handlar om att hon så ofta har monopol på de första åren av barnens liv och därmed är ensam om den riktigt starka relationen till barnen. Den som känns i huden och i magen, som gör att man inte vill vara borta en enda hotellnatt och att man orkar arbeta sig igenom allt regn och snor och grus och gråt och skrik och tycka att man är i paradiset."

Ojoj, vad rätt han har, Newsmill-PM Nilsson, i sin debattartikel i dagens Expressen. Själv har jag inte riktigt nått fram till att tycka att individuell föräldraförsäkring är bra - jag tror nämligen att det blir väldigt mycket färre barn födda om papporna ska tvingas hem och mammorna tvingas ut, eller tvärtom eller hur det nu är.

Bloggtips

Cecilia Wikström - präst, folkpartist, riksdagsledamot, författare och numera även bloggare.

Dagens citat

"Däremot visar vi filmer och fiktion kring högtider, till exempel hade vi en långfilm om Judas i julas."

Åsa Sjöberg, programchef på TV4, berättar i DN om kanalens religionsutbud. Bra tänkt, men det är ju Kung Herodes och inte Judas som är skurken i julberättelsen.

Dagens bild


Vad folk är duktiga. Släpar kassar, drar på vagnar. Stressar. Någon har köpt sig en fin blomma. Bra. Unna dig något, du duktiga.

Aktuellt om äktenskapet

Kolla här och se en indignerad Alf Svensson som för dagen rycker ut, lysande partiledarna Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund. Och Ann-Louise Eriksson - vilken klippa! Elisabet Sandlund drar barnen-argumentet som inte håller alls.

Däremot tar Aktuellt upp stiftens (stiftsstyrelse, domkapitel) ovilja, vilket inte är relevant överhuvudtaget.

Reinfeldts upplägg tas upp i KU?

Jag tyckte att Fredrik R hade en bra idé när han tänker lägga en proposition i äktensapsfrågan med allt som hela alliansen är med på, plus tilläggsmotioner om det könsneutrala.

Nu har KU-ordföranden Berit Andnor (s), kommit på att upplägget eventuellt strider mot grundlagen.

Jaja, då får väl m, fp och c rösta på Monas motion.

SvD

Konstaterar

Jag tycker det är rätt intressant rent språkligt det här med att abstraktioner och organisationer tillskrivs känslor och handlingar. Efter att i veckor ha upplevt marknaden frysa och skaka får vi nu beskedet att Bevara äktenskapet rasar. Inte som börsen utan mot Fredrik Reinfeldt, stackaren som inte lyckas få till någon proposition i äktenskapsfrågan. Det vore ju för all del smartare att rasa mot oppositionen som äntligen får till det, men dom har ju inte varit lika stygga som Reinfeldt är mot Göran Hägglund.

Så pratar Stefan Gustavsson om kyrkornas acceptans. Sån tur att Svenska kyrkan är en folkkyrka. Och att vi lever i en demokrati. Och tänka sig, kristdemokraterna ligger runt fyraprocentspärren, så det är inte så värst många som hänger på när Bevara äktenskapet rasar.

Dagens citat

"Dom kacklar som vilka ankor som helst."
Bonde-Per beskriver känslan när hans fyra utvalda bondefruwannabees kliver innanför tröskeln. Hm...är han bonde egentligen?

Könsneutral äktenskapslagstiftning - en självklarhet

"Äntligen! Inom kort kommer vi med stor sannolikhet ha en könsneutral äktenskapslagstiftning i Sverige. Människor vill gifta sig, och de ska de också få göra - förhoppningsvis snart också inom ramen för Svenska kyrkans gudstjänstliv.

Frågan om könsneutrala äktenskap och sexuell orientering är måhända inte den svåraste teologiska frågan vi har att jobba med, men det finns goda skäl att ha i minnet vad Svenska kyrkans grundläggande hållning är: år 2005 beslutade kyrkomötet, kyrkans högsta beslutande organ, att man tar avstånd från fördömande, skuldbeläggande och diskriminering på grund av sexuell orientering."



Läs hela artikeln på newsmill.se.

Dags att tänka på våra vänner småfåglarna

Nu är det läge att sätta upp fågelmatstationerna runt om i våra trädgårdar. Småfåglarna behöver mycket energi för att överleva vintern, och det kan vi hjälpa dom med.

Här får du några enkla tips på hur du kan hjälpa våra vänner:

1. Skaffa ett fågelbord. Helst inte i trä, det är snyggt visserligen men rostfritt är tåligare.


2. Sätt eller häng fågelbordet vid ett träd eller ett buskage, så fåglarna känner sig hemma och kan äta i lugn och ro. Häng talgbollar på strategiska platser, men glöm inte att sätta fast näten ordentligt så ingen fågel fastnar. Själv har jag investerat i en talgbollautomat, så kommer jag ifrån nätproblemen helt.

3. Fåglar är unika individer och tycker om olika slags mat. Däremot kan man generellt säga att mesarna gillar talgbollar men inte frukt, nötskrikan gillar makaroner, trastarna gillar mest frukt och jordnötter och finkarna gillar det mesta utom talgbollar. Små frön, solros och hampa går hem hos dom flesta. Nötter, bröd, havre mm.

4. Bli inte sur om fåglarna skvätter ner frön på marken. Vissa fåglar vill hellre äta direkt från marken. Har du tur kan fasanerna komma travande.

5. Hur kul är det för oss när favoritgodiset är slut på ICA? Fåglarna känner samma sak, så var noga med att hålla fågelbordet välfyllt.

6. Meditera över Guds skapelse, Guds omsorg om allt levande, och hur vi kan hjälpa Gud med det. Matt 10:29: "Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det." Luk 12:6: "Säljs inte fem sparvar för två kopparslantar? Men ingen av dem är glömd av Gud."

7. Vad får du tillbaka? Ljuvlig sång, vackra färger, och helt gratis jobbar dom bort skadeinsekter från dina rabatter!

Dagens bild




Mata ankorna? Gott! Jag kan verkligen tänka mig en bit ostmacka jag också!

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...