"Se till att din närvaro alltid är märkbar och kännbar, det var vår övergripande order."Han sitter framför oss följeslagare och berättar på ett ärligt och gripande sätt om hur det är att vara soldat i den israeliska armén, IDF. Hans namn är Michael, och han är en av de israeler som är aktiva i organisationen "Breaking the Silence" (ung. "brytande av tystnaden"). Det märks att det inte är lätt för honom att prata om sin tid i armén. Han skrattar nervöst och skrivar på sig, men svarar ändå på våra frågor och hjälper oss att förstå de soldater vi möter på Västbanken.
I Israel gör i stort sett alla militärtjänstgöring (förutom vissa ultraortodoxa judar som anses göra sin insats för staten Israel genom sina studier av Toran). Minimum 3 år för män och 2 år för kvinnor spenderas med uniform på och maskingevär i hand. Att inte vilja göra militärtjänstgöring är för de flesta inte ett alternativ. Det innebär fängelsevistelse, svårigheter inom arbetslivet i framtiden och för många en mycket svår krock med familjen. Michael själv har en ovanligt accepterande familj och de vet om att han arbetar inom Breaking the Silence. Hans frus familj däremot tror att han fortfarande studerar.
"Under mina 7 månaders officersutbildning ägnades en vecka åt träning för tjänstgöring på ockuperat område - det som vi sedan faktiskt jobbade med. Resten ägnades åt träning inför krig mot t ex Syrien."
Michael berättar vidare om hur han när han skulle träna sina 12 kadetter åkte till en by, uppbyggd för att likna en palestinsk by och som användes för träning. Michael ville dock ha mer spänning, så han frågade sin överordnade om gruppen ite kunde träna i riktiga byar istället. Förslaget föll i god jord, och träningen skedde runt om i palestinska byar som naturligtvis inte var förberedda.
"Man valde ut ett hus, sa "det här huset är vårt", och så lät man palestinierna bo kvar. Det såg bättre ut, och genom att säga att en palestiner alltid måste stanna hemma så hade man automatiskt mänskliga sköldar. Jag var stolt över att vi städade upp lite efter oss, men tänkte inte på att jag antagligen hade traumatiserat en hel familj."
Breaking the Silence har samlat in mer än 600 vittnesmål från israeliska militärer som tjänstgjort sedan år 2000. Man är inte någon pacifistisk organisation. Det man önskar är att öppna den egna befolkningens ögon för vad som händer på det ockuperade området och väcka debatt om moral. Att samla vittnesmål och genomföra guidade turer till Västbanken (Hebron) är två av organisationens huvudsakliga verksamheter.
"Om du alltid går med knutna händer kommer du förr eller senare slå någon."
Soldaterna som tjänstgör på Västbanken är unga, ibland uttråkade och ofta rädda. Deras tjänstgöring går ofta ut på att stå i så kallade "checkpoints", militära avspärrningar där palestiniers ID, tillstånd att passera och packning kontrolleras. Palestinierna måste passera genom dessa avspärrningar om de vill röra sig mellan byar, eller ibland till sina marker, för att kunna arbeta. Soldaternas roll är också ofta att hålla ordning mellan bosättare och palestinier. Och soldaternas rädsla är inte obefogad. Deras närvaro med allt vad den innebär är oftast inte önskad, och de blir därför med jämna mellanrum utsatta för försök att skada dem.
Det är många osäkra faktorer som soldaterna ställs inför, och det gör att deras beslut ofta är godtyckliga. T ex får de ingen utbildning om lagar, eller någon skriftlig information om när det är ok att använda sitt vapen. Är en soldat på dåligt humör eller har långtråkigt kan man som palestinier bli hållen i en cell eller sittandes i solen i flera timmar för att soldaten inte tyckte ens kläder matchade varandra, eller för att man skrattade åt någons skämt i kön vid checkpointen, eller... Misshandel av gripna palestinier är tyvärr också allt annat än ovanligt. Det faktum att man inte pratar samma språk för heller inte saken lättare.
Bara under den dryga månad som jag arbetat här nere har jag sett de soldater som jag möter vid den närmaste checkpointen förändras. Det är en slags uppgivenhet som gradvis tar över och gör dem mer och mer våldsamma. Sökandet efter anledningar att få bråka med palestinierna blir tydligt. Och satt i deras situation skulle jag kanske ha förändrats på samma sätt?
Alternativet är ju att faktiskt fortsätta bry sig, ta in det helvete man står i och tillslut gå sönder och inte klara av att vara där. Många av soldaterna hanterar istället sin mentala ohälsa genom att efter sin tjänstgöring åka utomlands och/eller använda droger innan de klarar av att återvända hem till sina familjer igen.
För Israel handlar det om en hel generation som genomgår detta. Och den föregående generationen gjorde detsamma. Jag kan inte låta bli att undra vad det gör med Israel som nation. Breaking the Silence arbete med samtal om moral kan kanske vara en av de viktigaste nycklarna till förändring för både israeler och palestinier.
Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.
