"Nermin är 13 år och näst äldst i sin syskonskara. Hon möter mig på vägen och visar mig till sin familj som redan har börjat arbeta. De skrattar lite åt att jag sa att jag skulle komma tidigt och inte kommer förrän nu; tjugo över sex på morgonen. Själva har de varit igång sedan fem. Det är dags för årets olivskörd.Olivskörden är en familjefest. Eller brukade åtminstone vara det. En del familjer, som den jag plockar med idag, håller kvar den traditionen. Alla är med - gammal som ung. Dagens lunch är medpackad så att den kan lagas till ute på olivfältet. Alla är på gott humör, men numera är olivskörden också förknippad med rädsla för trakasserier från bosättare. De flesta familjer har redan förlorat stora delar av sina marker till bosättningarna, och även om man har domstolsbeslut på att man äger den mark man har kvar så är det tyvärr ingen garanti för att man ska kunna plocka sina oliver ostört.
Medan vi plockar hjälper de äldre barnen, med ändlöst tålamod, mig att öva på arabiska. I gengäld hjälper jag dem med deras engelska. Vi turas om. Först får jag räkna till tio på arabiska och sedan de på engelska. Och när vi godkänt varandras kunskaper går vi vidare till saker vi har runt omkring oss; stenar, träd, tekannan, yxan och sågen... Alla visar på olika sätt hur glada de är att jag är där. Kvinnorna klappar mig på axeln, ser till att jag tar pauser och förser mig med godsaker. Männen ser till att jag har vatten och får plocka där det är som bekvämast att stå. Barnen borstar mina kläder så fort jag blir dammig, och plockar taggar som fastnar i mina byxben. Själva är de naturligtvis smutsiga, det är näst intill omöjligt att inte bli det här ute, men mig håller de ren.
Vid två tillfällen under dagen ser vi en grupp beväpnade bosättare på väg ner för bergssluttningen mot oss. Jag går ut på vägen mellan oss och dem så att de ser mig, tar upp min telefon och låtsas ringa. Jag är smärtsamt medveten om att min telefon inte har någon mottagning i den här dalen, och hoppas innerligt att gruppen som närmar sig inte vet om det. Jag har tur. Eller så räcker det med min närvaro, för när gruppen ser mig vänder de tillbaka upp för berget mot sina hus.
När jag återvänder till familjen ute på fältet har arbetet helt stannat upp. Barnen har kurat ihop sig under ett träd, rädda. De vuxna tittar oroligt mot bergssluttningen tills bosättarna är utom synhåll, tackar mig allvarligt och återgår sedan till att plocka oliver. Efter några minuter hittar även barnen tillbaka till leken och plockandet, och allt är som vanligt igen. Men vi håller alla ett öga på omgivningarna för att vara säkra på att ingen annan är på väg mot oss.
Det fascinerar mig hur disciplinerat de äldre barnen, 9-10 år och uppåt, arbetar med skörden, från tidig morgon tills vi runt halv fyra på eftermiddagen är klara. Traktorn som ska hämta säckarna med dagens skörd och köra hem familjen är bokad att komma vid fyra. Denna sista halvtimma känns evighetslång. Det är den mest känsliga tiden på dagen - det är då bosättare brukar kunna dyka upp och stjäla skörden. Vi väntar... och väntar... Alla tittar oroligt upp mot höjderna för att se om någon är på väg ner igen eller inte. Vi hör motorljud. Alla lyssnar, och när ljudet kommer närmare står det klart att det är traktorn som är på väg. Med traktorn kommer också min kollega, Lars. Tillsammans lastar vi traktorn, först med olivsäckarna och sedan med alla sju barn. De vuxna klättrar upp sist, och när alla är uppe sprider sig lättnaden. Traktorn börjar rulla hemåt. Kvar på fältet står Lars och jag. Vi vinkar tillbaka till de glada ansikterna bakpå traktorn, och i tystnad börjar vi sedan vandringen upp mot vårt hus i Yanoun. Vi är tagna av anspänningen men i magen bubblar glädje. Dagen är över, oliverna plockade och alla är säkra. Vi har gjort vårt jobb."
Gabriella Engell-Nielsen befinner sig i Israel och Palestina som ekumenisk följeslagare på uppdrag av Sveriges Kristna Råd och Kyrkornas världsråd. Synpunkterna i det här inlägget är personliga.
Andra bloggar om: Israel, Palestina, Gabriella Engell-Nielsen
