De olympiska spelen är över för den här gången och i vanlig ordning har jag inte lyckats följa spelen nämnvärt, förutom de glädjande rapporteringarna om medaljregn i de vanliga nyhetssändningarna. Jag är inte så sportintresserad att jag förstår hur viktigt det är att följa alla lopp och åkningar, men skulle jag sätta mig framför teven skulle jag förmodligen ryckas med som alla andra. För några år sen tyckte jag curling var roligt att titta på. Kombinationen av strategi och slughet är på något sätt tilltalande.
Fantastiska idrottsprestationer och god underhållning för miljoner människor till trots, Inget olympiskt spel utan någon form av skandal. Det är sedan gammalt. Varhelst människor befinner sig genereras missunnsamheten och det bibliska uttrycket “kärleken till pengar är roten till allt ont” är en livsvisdom som håller, och hade sporten varit ideell helt igenom hade förutsättningarna förstås sett helt annorlunda ut.
Bland alla finurliga fusk finns till exempel den amerikanske långdistanslöparen Frederick Lorz, som vid 1904 års spel i Saint Louis, som jublande korsade maratontävlingens mållinje och hyllades som guldmedaljör fram till dess att tvåan förvånat kom i mål och konstaterade att han ju inte hade blivit omsprungen av Lorz någon gång under loppet. Efter en smärre utredning visade det sig att Lorz hade åkt bil ungefär två mil.
Konståkning är en gren som enligt Sveriges Olympiska Kommitté är en elegant mix av idrott och konst. Vid sidan av moment som spänstiga kvadrupelhopp ingår också tvist och dödsspiral, så vi anar ju att det inte alltid är så stiligt som det verkar.
Nittio år efter maratonskandalen var Nancy Kerrigan på väg mot omklädningsrummet efter några svängar på isen. Konkurrensen i det amerikanska konståkningsetablissemanget var stenhård och nu gällde det uttagningarna till de olympiska spelen i Lillehammer. Jag tror de flesta minns vad som hände. Det visade sig snart att det var konkurrenten Tonya Hardings exman som låg bakom attacken där Kerrigan blev misshandlad med järnrör över knäna. Hur långt får man gå egentligen? För Tonya Hardings sällskap blev det flera domar, men Nancy Kerrigan tog silver i OS.
Bortsett från att en del menar att det i sig är en skandal att arrangera och delta i ett sportarrangemang som går av stapeln i ett land som inte är demokratiskt, är det konståkningen som åter står i fokus under rubriken skandal. Kamiela Valiera är femton år, och frågan är vad ett barn över huvud taget gör i dessa sammanhang. Att dessutom få ta ansvar för att hantera de dopingmisstankar hon nu utreds för är omänskligt och det är inte underligt att hon inte lyckats på det sätt hon och hennes team väntat sig göra. Egentligen skulle hon ha stängts av under utredningen, men hon tilläts ändå starta med hänsyn till hennes unga ålder. Hon borde naturligtvis ha skickats hem och haft sportlov som alla andra ryska tonåringar, om de hade haft sportlov i Ryssland.
