Äntligen sken solstrålarna in genom de höga fönstren. Den lågt stående februarisolen hade framåt förmiddagen lyckats forcera de gråmulna molnen och sakta letat sig in till hennes vardagsrum. Väninnan som hade varit i karantän några dagar gladde sig naturligtvis åt detta, men i solljuset avslöjades att dammet lagt sig lite här och där. Dessutom kunde konstateras att det måste vara någon form av mirakel att solstrålarna ens kunde ta sig igenom de vårvintersmutsiga fönstren.
Fönstren behövde putsas. Men det är ju så mycket trevligare att sitta i soffan och läsa en bok eller titta på någon trevlig serie. Vi talade om detta en stund och i själavårdande anda delade vi tanken att det är lika bra att vänta med fönsterputsen till dess att vårbruket är förbi. Det är ju ingen idé att spendera litervis Ajax om bönderna ändå tänker dundra förbi och skvätta runt jord och damm i bygden. I stan är det heller ingen idé att börja på för tidigt. Här väntar vi på sopmaskinerna, detta vårtecken som tillsammans med löv - och sandblåsens dån väcker oss alla till nya härliga vårdagar när vi kan gå ut och uppleva hur det är att gå på ren och torr asfalt utan grus.
Ett visst insynsskydd blir det ju också med lite oputsade fönster, framhärdade jag glatt och försökte förtränga tanken som började smyga sig på. Är det latmasken som talar? Eller det som inom klassisk psykologi kallas flyktbeteende? Egentligen är det ju inte så svårt att göra det där som borde bli gjort. Det går ju faktiskt att putsa fönstren mer än en gång per kvartal. Det skulle också vara så praktiskt att göra det till en rutin att alltid ta med någon form av återvinningsenhet när jag går ut. Alltid placera kaffekoppen direkt i diskmaskinen och en gång för alla organisera upp böckerna i bokhyllan så att jag slipper ägna tid åt att leta.
Men det där kan ju göras sedan. Inom den nyare psykologin finns ett uttryck för detta, och visst låter det bättre om vi säger att vi prokrastinerar? Det latinska ordet procrastinare är bildat av prefixet pro (framåt) och crastinus (till morgondagen). Det handlar alltså om en vanemässig senareläggning eller förhalning av handlingar, beslut, eller arbetsuppgifter även om vi vet att det borde vara bättre att göra det hela i tid. För den som inte lider av sitt eget eller andras uppskjutandebeteende kan det här vara lite roande, men tanken djupnar: vissa saker går inte att skjuta upp. Och en av de mer kända exemplen inom genren är väl författaren Fritiof Nilsson Piraten, på vars gravsten på Ravlunda kyrkogård vi kan läsa inskriptionen: Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 jan.1972.”
Idag uppmärksammar vi Alla hjärtans dag och varför inte fånga dagen och göra det där som inte borde bli uppskjutet till morgondagen? Skicka en liten hälsning till någon, dela en semla med någon eller kanske göra en liten kärleksfull röjning i köket. Om inte annat går det ju att unna sig en bukett tulpaner till köksbordet. Det lyser upp så fint även om dagen för övrigt skulle vara grå. Jag önskar dig en fin vecka!
