Vad är himmel och helvete egentligen? Är det platser någonstans i evigheten, en tanke som i olika grad omfattas av religiöst förankrade människor? Har de givna geografiska adresser? Finns de redan här på jorden?
Utan tvärsäkerhet om hur det ser ut bortom dödens gräns, kan vi vara säkra på att himmel och helvete finns inom tidens och den här världens gränser. Det räcker med att vakna en torsdagmorgon och inse att jo, det gick att starta krig i Europa, också år 2022, precis som om vi som mänsklighet inte lärt oss någonting om mänskligt lidande.
Det som skiljer oss, och skyddar oss från helvetet är ett ytlager som kallas civilisation. Det handlar om att låta bli att lyfta luren och beordra anfallskrig. Det handlar om att inte trycka på knappen och starta igång, ja, ni vet vad.
Det skyddande ytlagret är mycket mer bräckligt än vi tror. Världsledarna sitter i timslånga möten in på småtimmarna. Den ene ledaren talar i telefon med den andre. Avtal kan upprättas och fredspris kan utdelas, men det krävs inte mer än en uns av maktbegär och ilska förrän helvetet brakar lös. I smått eller i stort.
De olycksbådande tjuten från flyglarmen hörs återigen över Europa. Människor flyr ner i skyddsrum, och i brist på skyddsrum - ingen hade väl trott att de skulle behövas i någon större utsträckning - tunnelbanestationer. Några vill stanna och försvara sitt land med vapen i hand, andra har packat ner det viktigaste för att fly, västerut eller ut på landet. Medan det fortfarande går. Medan Europas länder fortfarande är i chock och kanske, kanske orkar öppna sina hjärtan för människor som flyr hals över huvud.
I radio och tv har de medicinska virusexperterna bytts ut mot experter på krig och försvar. Med pilar och streck förklaras hur helvetet sprids. Hur tänker Putin nu? Vad är nästa steg? Spekulationer och strategier, sanktioner och snabbtänkta politiker som till skillnad från diplomaterna säger rakt ut vad de tänker. Vi får nya bilder av raserade hus, nu är Tjernobyl i ryssarnas händer, och äntligen kommer väderleksrapporten. Våra gula och orangea varningar för snöfall blir plötsligt patetiska i jämförelse med de varningar för nedfallande missiler som nu drabbar Ukrainas folk.
Och i Ryssland sitter ryssar som förtvivlat följer vad deras lands ledning sysslar med. Vi behöver allt skänka en tanke till dem också.
Så ska vi ge upp? Ska vi tänka att mänskligheten, vår civilisation står på ruinens brant, eller ska vi konstatera att det där med människans fria val - att göra ont eller göra gott - är en realitet och ett ansvar? Hur ska vi tillsammans ta ansvar när det är en medmänniska där borta i Kreml som har en helt annan världsbild än de allra flesta av oss?
Vi hanterar det på olika sätt. Politiker agerar utifrån sina ideologiska program. Diplomater pratar och lirkar. Folk tänder ljus i kyrkor och skickar pengar till stöd för Ukrainas folk. Vi tar oss igenom detta. Vi har ju klarat två år av pandemi. Men vi behöver prata om det och dela bördorna. Himmel och helvete är två sidor av verkligheten som vi tyvärr får lära oss att hantera.
