Storm i ett vattenglas? Krönika i SLA 24 januari 2022

 Vad det har stormat! Väderfenomen som får konsekvenser för det mänskliga livet är något som vi i allt högre utsträckning måste vänja oss vid, säger experterna. En del har fått sin elförbrukning ofrivilligt bantad, och flertalet träd har blåst ner. Att vi kan vara känslomässigt bundna vid särskilda träd är omvittnat inte minst i skönlitteraturen (minns också Lina Sandells trädkoja som blev upphov till psalmen Tryggare kan) och jag kände en viss medkänsla för duvorna på Storegården som nu har förlorat ytterligare ett träd att sitta och hoa i om morgnarna. Sedan förra våren har jag visserligen ett ambivalent förhållande till detta duvpar sedan de upprepade gånger försökte bygga bo på min balkong, men visst är det bättre att de sitter i träd än i krukor med nyplanterade penséer. 

Storm är ett begrepp som inte bara används av SMHI utan finns med i många ordspråk. Kanske för att stormen i sig är så kraftfull och för att den förmår orsaka mestadels oönskade konsekvenser för oss. Lugnet före stormen är en känsla som var och en som har nära till katastroftankarna, och när en konflikt avfärdas som en storm i ett vattenglas är det lätt att låta allt blåsa förbi, om en inte är den som själv sitter i vattenglaset, förstås. 

Mina tankar de stormigaste nätterna förra veckan gick faktiskt till de som satt i båtar i Östersjön. De är ryska soldater och är kanske inte så medvetna om vilka känslor de i alla fall hos den äldre generationen i Sverige och Finland kan föra med sig. Den som läst Astrid Lindgrens krigsdagbok från Andra världskriget vet att även om de flesta svenskar tog avstånd från Hitler och Nazityskland, var det ryssen och kommunismen många fasade mest för. Mycket har skrivits och debatterats huruvida Sverige som stat svek vårt finska systerfolk när de anfölls av ryssen, men Finlands och hela världens sak är väl ändå vår gemensamma och att försvaret inte börjar vid den egna gränsen utan mer har att göra med samverkan och relationsskapande är väl idag hyfsat vedertaget. 

Experterna säger att vi inte behöver vara oroliga för främmande makts aktiviteter i Östersjön. Men att svenskar ändå blivit oroliga bekräftas av det inlägg som ryska ambassaden skrev på sin facebooksida som svar till talrika förfrågningar från svenska medborgare, främst från barn och äldre, som den senaste tiden skrivit till dem och ber att Ryssland inte ska anfalla Sverige. De använder faktiskt ordet rysskräck och menar att politiker sysslar med propaganda för att få skattemedel till militära behov. Men de lovar att Ryssland inte har några planer att anfalla Sverige. 

Jag påminns om författaren och diplomaten Aleksandra Kollontaj som mellan 1930 och 1945 var Sovjetunionens kvinna i Sverige. Hon lade ner rätt mycket tid på att nätverka och förklara på middagar och andra tillställningar. Nu ska vi ju undvika middagar, och de nya karantänsreglerna medger att vi får arbeta om nödvändigt, men det är så fiffigt att kunna få ut budskap via sociala medier och internet. Men idag kan varje lågstadieelev stava till ordet källkritik och dess demokratiska värde kan inte nog poängteras. Står det ett stormigt vattenglas i Slite, eller hur ligger det till egentligen?

Förklarad i evighetens ljus

Att be är att ana hur ljuset kikar fram. Varje vecka är bönevecka, men den här lite särskild: ekumenisk bönevecka tillsammans med vänner över hela världen.

Psalm 213 i psalmboken (Att bedja är ej endast att begära) har anknytning till Töreboda! Den skrevs 1922 av Stina Andersson, född i Björkängs socken och sedan bosatt i Fredsberg.

I vers 4 skriver hon om att livets dunkla gåta i bönen kan bli förklarad i evighetens ljus.

Bilden är tagen av mig i Fredsbergs kyrka, där Stina säkert satt och bad många gånger. Och bönen fortsätter, generation efter generation. Jag önskar dig en fin dag!

Lingiaden. Krönika i SLA 17 januari 2022

 Är det någon som vet vad Lingiaden var för något? Inte alldeles enkelt, och de flesta av läsarna tror jag inte ens var födda den 20 juli 1939 då den invigdes på Stockholms stadion. Det hade kommit deltagare från 37 länder och alla skulle de nu utföra gymnastikövningar till 100-årsminnet av den svenska gymnastikens fader Pehr Henrik Ling. En sorts sportslig kulturdebatt hade utbrutit. Att nazistflaggan hängde bredvid den svenska var det väl förhoppningsvis någon som reagerade på, men här diskuterades den nya tyska gymnastiken med redskap som barr och bom. Tredje rikets gymnaster var nämligen redo att visa var omklädningsskåpet skulle stå med sina akrobatiska rörelser, mer publikvänliga än den svenska gymnastiken, vetenskapligt utformad att nå största möjliga kroppsliga utveckling under parollen “en sund själ i en sund kropp”. Tänk er kapten Bertil Uggla som i morgongympan i radio fick bort nattunket och de reumatiska knölarna från undersåtarnas axlar mellan 1929 och sjutton år framåt. 

Hur det gick med just den där kulturkampen vet vi ju och formerna för fysisk träning ändrar sig hela tiden och numera heter allt fysiskt utmanande någonting på engelska: kapten Ugglas vanliga knäböj heter squats, en promenad runt kvarteret är en powerwalk och är du en kallbadare som springer du upp från vatten kan du lägga ut på sociala medier att du tränar swimrun. 

Vad som på riktigt ger bäst effekt i en given situation är något som ständigt diskuteras. Alla önskar vi väl en sund själ i en sund kropp och hur detta ska uppnås i en pandemi är ingen enkel ekvation. Besöksförbud på våra äldreboenden kanske skulle hindra någon viruspartikel, men den isolering och ensamhet som många vittnat om är heller inget bra. Nu öppnas upp för den tredje vaccindosen som de flesta av oss välkomnar, men de som av den ena eller anledningen inte har tagit dos ett halkar efter. Det är inte lätt för regering och myndigheter att hålla ihop Sverige när olika bevekelsegrunder för faktamottagande skiljer sig åt. 

Precis som med allt annat, lever vi i nuet men tror oss ha facit. Det är viktigt att vi rent fysiskt håller oss ifrån smitta och sjukdom, men vi får inte glömma bort det som själen behöver. För en del innebär karantän och restriktioner vissa lättnader i att en inte behöver känna att en ska ut och springa i affärer eller på restauranger, men för andra är avsaknaden av kultur i grupp vare sig det är violinkonserter eller handbollsmatcher något som verkligen tär på det själsliga. 

Men nu verkar det som om många tappar tålamodet. En del trodde nog på den möjlighet som låg i covidpassen, men omikron struntar i både avspärrningar och qr-koder. Men vi fixar det här också! Vi håller avstånd, gör riskanalyser inför alla sociala kontakter, stannar hemma när vi är sjuka och tänker att det snart blir vår och sommar med en värme som får coronaviruset att få träningsvärk och ta time out åtminstone fram till nästa vinter. Till dess får vi lyda kapten Ugglas råd: öppna fönstret, upp med armarna och blåsa ut all frustration, och stillasittandets baksidor ordnas lätt med välgörande och uppfriskande svikthopp.

En annan tid i kyrkan. Krönika i SLA 10 januari 2022

Så är ytterligare en jul  - och nyårshelg till ända och den här gången med snötäckta landskap som grundläggande ackord. Även om en del säkert tycker det är besvärligt att skotta snö och grämer sig över att de inte bundit sitt elpris, är det helt sagolikt att fara till julottan i tio minusgrader och gnistrande snö. Levande ljus i bänkar och takkronor blir helt enkelt ännu mysigare och psalmdiktaren Emmy Köhlers ord om de tusen juleljusen, hopp och frid blir högst konkret närvarande. 

Julstämning och stämningsfulla stunder i övrigt går att få på många vis. Med åldern har jag blivit mer och mer medveten om hur viktigt det är att fylla på med positiva och goda intryck, och ibland också avskärma mig från sånt som är onödigt, meningslöst eller faktiskt skadligt. Till detta hör mycket av kvällstidningarnas larmrapporter och intetsägande redovisningar av vad så kallade kändisar haft för sig sedan förra veckan, och när det gäller radiolyssning är jag oerhört selektiv.  

Det här kan låta närmast moraliserande, och går vi hundra år tillbaka i tiden var det ju också det. Som den minnesgode läsaren vet, fördjupar jag mig gärna i livsöden och företeelser från förr. På 1920-talet var det många nya intryck i det moderna och kyrkan hade som andra samhällsinstitutioner inte alltid helt lätt att förhålla sig till det nya. 

Så var det med radion som nu fanns i allt fler hem och utvecklingen gick, om inte fort så åtminstone framåt. I början av 20-talet hade försökssändningar börjat komma i gång och den 1 januari 1925 startade Radiotjänst sina sändningar. En vanlig radiodag inleddes med nyheter från TT och avslutades med vädret från SMHI, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut som grundats redan 1919. 

År 1929 har domprosten i Skara, Emil Berglund, tänkt efter och publicerar några tankar angående radiolyssnandet. Sedan några årtionden hade det börjat glesna i bänkraderna i kyrkan om söndagarna, och prästerna ville gärna hitta orsaker som låg utanför deras egen attraktionsförmåga. Radion, liksom visst cyklande och sedermera bilåkning var några uppenbara orsaker. 

Även om Berglund varnar för att visst bruk av rundradio kan ha skadliga effekter för själen, menar han att vi har ett eget ansvar för hur vi lyssnar. I onödan bör ju ingen lyssna till det dumma och osunda och den som vill hava sund förströelse och god bildning, hör säkerligen icke på allt, vad radion har att bjuda på. Det gäller att gallra, och gallra med förstånd. 

Men han är också före sin tid. Han menar att rundradion kommer att ha en hög nivå så länge den är fri från vinningslystnad, och tänk om den gamle domprosten hört dagens fria radiosändningar med dess reklam för spel och dobbel! Han skulle svimmat. Men han varnar också för att folk förlorar intresset för bokläsning - ledsamt vore om hågen att läsa böcker av verkligt värde skulle minskas, och om högläsning i hemmen hädanefter skulle bliva ännu sällsyntare under vinterkvällarna, än den redan är. 

Domprosten fick rätt. Hundra år senare är vi fullt utvecklade individualister och sitter framför varsin skärm om kvällarna. Att kollektivt lyssna på radio eller se på ett gemensamt teveprogram är, tråkigt nog just sällsynt. 

Haijby-affären. Krönika i SLA 3 januari 2022

Som många andra den senaste veckan har jag sett Sveriges televisions dramaserie En kunglig affär. För den läsare som ännu inte sett den men avser göra det ska jag inte “spoila” för mycket, men det var fyra avsnitt väl värda att se. Sorgligt på så många sätt. Att inte kunna leva sitt liv fullt ut, att bli orättfärdigt hanterad av myndigheter är ju något som inte ens en demokratisk stat av i dag kan garantera, även om det väl hänt mycket sedan händelserna i serien utspelade sig. 

En del i läsekretsen kommer säkert ihåg debatten om rättsrötorna på 50-talet, där ju Haibyaffären var en av skandalerna. Polisen beskylldes för maktmissbruk och för att låta ministrar, höga statstjänstemän och till och med hovet påverka rättvisans gång. Fram till år 1944 var det brottsligt att vara homosexuell och leva ut homosexuell kärlek, och det gjorde sitt till för att ha hållhakar och även sprida misstankar. 

Om Kurt Haijby hade en relation med Gustaf V eller inte får väl egentligen vara osagt och hade inte överståthållare Nothin envist lagt sig i kunde det fått vara deras privatsak. De personliga konsekvenserna för Haijby blir oerhört kännbara med landsförvisningar, inläggning på Beckomberga mentalsjukhus och till slut fängelsedom. En helt rättskaffens man var han inte. Verklighetens Haijby blev dömd för grov utpressning, men anklagelserna om övergrepp mot barn lades ner. Vad som i det fallet är sant eller inte vet bara de inblandade. Och den stackars fru Haijby som från sitt håll försökte överleva skandalen framställs i serien som ett offer, låt vara att hon påverkar händelserna på sitt eget vis. 

Förutom att serien speglar Haijbys personliga öde, är serien en nödvändig påminnelse om det vi idag kallar hbtq-personers rättigheter. Homosexualitet blev alltså avkriminaliserat 1944, men fram till 1979 ansågs de vara psykiskt sjuka. Då genomfördes en fredlig demonstration på Socialstyrelsen, den nya generaldirektören Barbro Westerholm lyssnade och inom ett par veckor fick hon till en lagändring. 

Sedan Haijbys tid har det hänt mycket på det rättsliga planet. I dag behöver ingen vara rädd för att bli “påkommen” vid förbjuden kärlek med poliser instormande i sovrummet, men hbtq-personer vittnar om att många fördomar finns kvar. Inte minst gäller detta transpersoner som kan uppleva sig vara födda i fel kön, vilja klä sig i det andra könets socialt accepterade kläder eller som helt enkelt inte vill definiera sig i något kön alls. I en värld där många känner en trygghet i att veta att allt är som det ser ut att vara, att det ska vara lätt att kategorisera folk utifrån kön, social status eller annan kategori, tror jag att en förklaring till transfobin kan vara just den egna otryggheten. Ofta inte illa menat: det är bara svårt för en del konservativt lagda att förhålla sig till en kille med mascara. Men då är det bara att tänka att varje person måste få leva sitt liv och se ut som den önskar, oavsett om det gäller Gustaf V eller tonåringen längre ner på gatan.