En annan tid i kyrkan. Krönika i SLA 10 januari 2022

Så är ytterligare en jul  - och nyårshelg till ända och den här gången med snötäckta landskap som grundläggande ackord. Även om en del säkert tycker det är besvärligt att skotta snö och grämer sig över att de inte bundit sitt elpris, är det helt sagolikt att fara till julottan i tio minusgrader och gnistrande snö. Levande ljus i bänkar och takkronor blir helt enkelt ännu mysigare och psalmdiktaren Emmy Köhlers ord om de tusen juleljusen, hopp och frid blir högst konkret närvarande. 


Julstämning och stämningsfulla stunder i övrigt går att få på många vis. Med åldern har jag blivit mer och mer medveten om hur viktigt det är att fylla på med positiva och goda intryck, och ibland också avskärma mig från sånt som är onödigt, meningslöst eller faktiskt skadligt. Till detta hör mycket av kvällstidningarnas larmrapporter och intetsägande redovisningar av vad så kallade kändisar haft för sig sedan förra veckan, och när det gäller radiolyssning är jag oerhört selektiv.  


Det här kan låta närmast moraliserande, och går vi hundra år tillbaka i tiden var det ju också det. Som den minnesgode läsaren vet, fördjupar jag mig gärna i livsöden och företeelser från förr. På 1920-talet var det många nya intryck i det moderna och kyrkan hade som andra samhällsinstitutioner inte alltid helt lätt att förhålla sig till det nya. 


Så var det med radion som nu fanns i allt fler hem och utvecklingen gick, om inte fort så åtminstone framåt. I början av 20-talet hade försökssändningar börjat komma i gång och den 1 januari 1925 startade Radiotjänst sina sändningar. En vanlig radiodag inleddes med nyheter från TT och avslutades med vädret från SMHI, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut som grundats redan 1919. 


År 1929 har domprosten i Skara, Emil Berglund, tänkt efter och publicerar några tankar angående radiolyssnandet. Sedan några årtionden hade det börjat glesna i bänkraderna i kyrkan om söndagarna, och prästerna ville gärna hitta orsaker som låg utanför deras egen attraktionsförmåga. Radion, liksom visst cyklande och sedermera bilåkning var några uppenbara orsaker. 


Även om Berglund varnar för att visst bruk av rundradio kan ha skadliga effekter för själen, menar han att vi har ett eget ansvar för hur vi lyssnar. I onödan bör ju ingen lyssna till det dumma och osunda och den som vill hava sund förströelse och god bildning, hör säkerligen icke på allt, vad radion har att bjuda på. Det gäller att gallra, och gallra med förstånd. 


Men han är också före sin tid. Han menar att rundradion kommer att ha en hög nivå så länge den är fri från vinningslystnad, och tänk om den gamle domprosten hört dagens fria radiosändningar med dess reklam för spel och dobbel! Han skulle svimmat. Men han varnar också för att folk förlorar intresset för bokläsning - ledsamt vore om hågen att läsa böcker av verkligt värde skulle minskas, och om högläsning i hemmen hädanefter skulle bliva ännu sällsyntare under vinterkvällarna, än den redan är. 


Domprosten fick rätt. Hundra år senare är vi fullt utvecklade individualister och sitter framför varsin skärm om kvällarna. Att kollektivt lyssna på radio eller se på ett gemensamt teveprogram är, tråkigt nog just sällsynt. 


Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...