Liv på Mars?

Finns det liv på Mars? Jag var tvungen att knappa in David Bowies underbara 70-talshit i Youtubes sökruta och unna mig en stund av reflektion över samtiden. Bowie sjunger bland annat om en person som är besviken på verkligheten, som önskar sig någon annanstans och som uttrycker frustration över att inte ha tillgång till någon annan verklighet. Ett utanförskap kan också beskrivas som en längtan till en annan tillvaro. 


Rymdfarkosten Perseverance (Uthållighet) landat på Mars och har twittrat ut sina första bilder. Jag förstår mig inte på de tekniska eller astrobiologiska finesserna med den här amerikanska rymdexpeditionen. Jag fascineras över andra saker, som till exempel rymdbilens namn. För alla oss som gärna vill se resultat av våra ansträngningar helst igår blir det en nyttig påminnelse att en del saker tar tid. En resa till Mars tar ett drygt halvår och själva projektet har förberetts sedan 2012.  


Namnet ger också en påminnelse om det sinnestillstånd vi alla av regering och myndigheter uppmanas att vara i. För mig blev det en stark upplevelse att betrakta NASA-forskarna, sittandes på avstånd framför sina dataskärmar och med plastskärmar och munskydd följa farkostens sista minuter innan landning och höra alla utropa “touchdown confirmed” följt av jubel, applåder och armar i luften. 


Nu ska det letas efter liv, under ett marsår som motsvarar cirka två år på jorden. Tanken svindlar. Går det att befinna sig i tillstånd där livet upplevs gå så mycket fortare? Där ytterligare en vecka av pandemielände egentligen bara är ett par dygn? Ett tillstånd där coronaviruset och dess mutationer kanske inte finns? 


Men huruvida det finns liv på Mars eller inte har kanske inte så stor betydelse för det existentiella samtalet. Jag skriver in “spelar det någon roll om det finns liv på Mars” i Googles sökruta och får….inga relevanta träffar. Jag går tillbaka till David Bowies funderingar i låten och påminns om att kulturen i så många sammanhang hjälper tanken. När Bowie uppträder och spelar in videor som sitt alter ego Ziggy Stardust ser jag längtande normöverskridande uttryck och identiteter. Helt enkelt: att få vara sig själv och kunna uttrycka det en vill utan att mötas av hot eller hat. Men helst inte någon annanstans, utan här och nu.


I uthålligheten ryms aktivism för åtgärder. Några studenter på Konstfack i Stockholm vill synliggöra maktstrukturer och där har namn på lokaler ett viktigt symbolvärde. Politiker vill  namnge nya gator efter kvinnor för att synliggöra oss i det offentliga rummet. Eller som fler och fler nu får upp ögonen för att det är lika rimligt att ha gratis mensskydd på toaletterna som att ha gratis toalettpapper. Men, som den förfärliga relationsromanens titel anger:  “Män är från Mars, kvinnor är från Venus” - det är skillnad och jag undrar om det inte vore gratis redan om det vore män som hade behov av dessa hygienprodukter. Och jag är övertygad om att män med makt inte hade stått ut en dag med de frustrationer som menstruerande kan ge upphov till. Den längtan efter en annan tillvaro hade med all sannolikhet lösts utan dröjsmål.



(Publicerades i SLA 22 feb 2021)

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...