Föregångaren Emilia Fogelclou

För mig är internationella kvinnodagen en dag då jag särskilt tänker på de kvinnor som inte har det så bra som jag har det. I vår del av världen har mycket gått framåt även om det naturligtvis finns en del att önska. Men det är framförallt kvinnor och barn som får ta de värsta konsekvenserna av krig och konflikter, och inte minst nu i pandemin med skolstängningar, lockdowns och ekonomisk kris.. Att föda barn är bland det farligaste som finns och i bristen på sjukvård dör fler i samband med förlossningar. Och att vara instängd i karantän i sitt hem med en våldsverkande partner är en mardröm, var i världen en än befinner sig. 


Den här dagen brukar jag också rikta tacksamhetens tankar till dem som gått före och banat väg. Det finns många att nämna och minnas, men i år har jag fördjupat mig i Emilia Fogelklou, den första kvinnan i Sverige som tog teologie kandidatexamen. Hon föddes 1878 i ett helt annat Sverige än det vi idag ser. Hon var en mångvetande person och fick bland annat studera för den legendariske Nathan Söderblom som gjort så mycket för Svenska kyrkan och för fredsarbetet. 


Emilia Fogelklou lärde sig att se helhet bland alla delar, förstod att Bibeln måste läsas i sitt sammanhang och argumenterade för att kvinnor naturligtvis borde kunna få bli präster. Emilia ville själv inte bli präst, hon brann för undervisning och terapi. Men inte heller där var det okomplicerat att vara kvinna: intellektuella studier påstods vid denna tid vara farligt för unga kvinnor eftersom det skulle försvaga deras krafter som maka och mor, och att kvinnor skulle få tillträde till läroverkstjänster ansågs av vissa prominenta debattörer vara tecken på svensk kulturdegeneration. 


Efter att alltså ha blivit  inkompetensförklarats blev hon till slut erbjuden ett hedersdoktorat vid teologiska fakulteten i Uppsala och hon promoverades år 1941. 


Svenska kyrkan var vid denna tid statskyrka, religionsfrihet fanns ännu inte, men ett antal samfund vid sidan om med lite andra tankar hade nått vårt land. Vännernas samfund, eller Kväkarna som de också kallas, blev erkänt som samfund i Sverige 1937 och här fann Emilia en plats för sin andlighet. De tror att Gud finns i varje människa som ett inre ljus som vägleder och inspirerar. Hela livet ses som andligt och arbetet för fred, social rättvisa och humanitet är stort och viktigt. 


Emilia lyckades bättre med böckerna än med pannkakorna, och det kan vi vara tacksamma för idag. Hennes författarskap rör sig runt filosofi, psykologi och religion, särskilt mystik. Hennes skrifter om religiöst liv i Sverige ur den vanliga människans perspektiv ligger mig varmt om hjärtat. 


Hon fick uppleva att gå och rösta, se kvinnor tillträda riksdagsplatser, teveprogram och predikstolar. Vid 93 års ålder dog hon och begravdes intill sin man på Västra Alstads kyrkogård i Skåne. På hennes gravsten står: Ljus finns ändå. 


Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...