måndag 30 november 2020

När ett möte blir fel

Jag hörde att hoten mot våra socialarbetare ökar. Det är fruktansvärt att de som i våra kommuner jobbar med de allra svåraste situationerna i människors liv i vissa fall behöver hjälp från polis och säkerhetsföretag för att kunna arbeta på ett tryggt och säkert sätt. Att få ett negativt beslut kan så klart vara en besvikelse för den som inte har något alls, och som ser kontakten med socialförvaltningen som enda utväg, men när besvikelsen leder till hot och våld är gränsen verkligen nådd. 


Hur mötet blir med en person som bär ens liv med socialtjänstlagen som riktmärke där inte medmänskligheten alltid är i fokus, kan alltså vara väldigt avgörande. De allra flesta av oss har nog inte varit i den situationen, men i princip alla har väl åsikter om hur det där går till. Jag tror att gemene man egentligen har för lite kunskaper om hur socialtjänstlagen egentligen ser ut och hur personal inom socialt arbete egentligen arbetar. 


Förutom att socialchefer får uttala sig i lokalpressen när något gått snett, eller när socialministern förklarar allvaret för oss på presskonferenserna, är det väl lite klent med socialarbetare inom litteraturen och filmen, de referenspunkter i tillvaron som vi oftast kan berika vår verklighetsuppfattning med. 


Men Prussiluskan dyker upp i mitt huvud. Prussiluskan är som bekant moralens och välfärdens beskyddare i filmerna om Pippi Långstrump. I böckerna, som för övrigt har 75-årsjubileum, har hon sin föregångare i Tant Rosenblad som delade ut kolor och yllebyxor till stadens fattiga barn, men fröken Prysselius blir mer handgriplig mot Pippi och kan som ordförande i barnavårdsföreningen inte leva med att det finns ett barn inom hennes jurisdiktion som varken har tillsyn av vårdnadshavare, ordnad skolgång eller ens ordentliga skor. Som om inte detta räcker finns både apa och häst i köket och så kan vi ju inte ha det. Pippi föreslås en placering på lämpligt barnhem. Som bekant tycker Pippi inte att det är någon bra idé, har svar på tal och Prussiluskan, som Pippi kallar henne, får cykla hem med oförrättat ärende och får istället begära handräckning av poliserna Kling och Klang.  


Det är svårt att inte känna med Prussiluskan. Hon vill ju bara väl, men mötet blir inte bra. Så här jobbar inte socialarbetare idag. Men alla har vi väl stött på en prussiluskpersonlighet som tagit steget ut från barnavårdsnämnden till konsultbranschen som på kurser och i andra sammanhang prudentligt försöker förklara för de små barnen i personalen hur rutinerna kan förändras för att allt ska bli fantastiskt. Med entusiastisk röst försöker prussiluskkonsulten implementera nya metoder, men när personalen vill fortsätta sova med fötterna på huvudkudden blir det jobbigt för både inspiratör och personal. 


Det är väl ungefär där som de primitiva känslorna kommer in. De flesta av oss knyter näven i fickan. En del anpassar sig för att passa in i bilden, och andra tänker som Pippi: “Om Prussiluskan prompt vill ha ett litet barn, så får hon ta ett annat barn än mig”. 

  



Lärdomar och tankenötter från förr. Läsning av Julhälsningar till församlingar i Göteborgs stift resp Skara stift från förra seklets början

Jag har en tid intresserat mig för hur folk hade det under 1900-talets första decennier för att få inblickar i hur den existentiella folkhäl...