Vita kuvert på stan

Jag gick genom centrum och ner mot parkeringen vid Mörkekorset. Skolavslutningsdag och längs trottoarer och torg samlades finklädda och välfriserade elever från högstadiet. Alla hade de vita kuvert i handen. En del såg genuint glada ut. Andra försökte ordna anletsdragen medan ögonen sände helt andra signaler. Jag såg på deras överdimensionerade vita kuvert och tänkte att det är så här vi hanterar unga människor. De kategoriseras, Bedöms. Mäts. Analyseras. Elevvårdskonfereras. Meriteras. Älskas? Värdesätts? Stöttas?


pixabay.com


Jag är inte emot betyg, det vill jag påpeka. Naturligtvis måste vi ha någon form av system för att dokumentera elevernas kunskaper, förmåga till analys, ambition och vilja. Betyget från nian blir också någon form av försäkran om att eleven har förutsättningar att klara det valda gymnasieprogrammet. Numera försöker också skolmyndigheten vara tydlig med vad som krävs för de olika bokstäverna i systemet. Det jag och många med mig ser är att en del elever far illa av systemet eftersom de tar det så personligt. Jag är ett D i religion, hörde jag för några veckor sedan. Jag har upplevt det på folkhögskolan också. Är jag en fyra? Nej, måste svaret bli. Bokstaven eller siffran mäter de kunskaper du har visat. Det säger ingenting om ditt värde som människa, eller all den kunskap du egentligen har men som du inte visat av olika anledningar, eller kunskap som inte efterfrågats av läraren. (På motsvarande sätt gäller för oss vuxna att lönegraden, den eftergymnasiala kompetensen eller storleken på husbilen inte har något att göra med vårt värde som människor. Alls. )


Eleverna mäts och värderas. Häromdagen fick en bekant ett mail från skolsköterskan: Grattis, ert barn har nu vägts och mätts och har inte längre fetma utan är bara överviktig. Min bekant blev vansinnig. Vem har bett skolsköterskan kategorisera hennes dotter? Hälsokontrollerna är säkert gott tänkta men gränsen till kränkning av den personliga integriteten är hårfin. Skolsköterskans mail innehöll också en fråga om hur denna positiva utveckling kunde ha skett och jag skulle nog ha svarat att livet självt har skett, ett barn har sträckt på sig bokstavligt och bildligt och kilona har jämnat ut sig. Låt barn få vara barn.


Vi kanske skulle ta och vända på steken och fundera på att börja behandla barn och vuxna som jämlikar i skolan. Har lärarna själva nått sina mål? Har de klarat att hålla rätt BMI trots avstressande hetsätning av kolhydrater  i lärarrummet? Den kloke chefredaktören Claes de Faire på tidningen Fokus ifrågasatte härförleden också varför lärarrummen har skönare fåtöljer än elevernas uppehållsrum. Och skulle du stå ut med att gå på en skoltoalett?


Lärarna har det inte enkelt, de heller. Också de mäts, värderas, lönesätts, hinner inte med lunchen för att det är något dokument som måste skrivas eller någon lektion som måste förberedas och de sitter hemma och rättar prov när vi andra gallrar morötter  på landet eller ligger och slötittar på netflix. Men var det så här det var tänkt att vara? I världens bästa demokrati har högstadieeleverna redan diagnostiserade ångestsjukdomar och lärarna knaprar alvedon och novalucol för att orka en termin till. Samhället måste förändras och vi är de enda som kan göra det, oavsett utgången av höstens val.

(Krönika i SLA 20180616)

Stad i ljus, byskolan i Varola och Black Friday

Eftersom jag snällt brukar tacka ja när personen i kassan frågar om jag vill bli medlem och få fantastiska erbjudanden är det också det som...