För den som har lite tid över kan det vara trevligt att göra
en liten utflykt i närområdet och ta del av skapelsens skönhet i form av vacker natur och samtidigt
förkovra sig lite grann i västgötsk historia och kultur.
En tur till Varnhem gör knappast någon besviken. Att uppleva
hur inlandsisen format landskapet vid sluttningen av platåberget Billingen till detta alldeles särskilda är i
högsta grad en märklig känsla. Inför tiotusenåriga fornlämningar från
jägarstenåldern funderar jag över hur vi lever våra liv - vilka spår lämnar vi
efter oss?
Det tusenåriga kyrkorummet som grävts fram av Västergötlands
museums arkeologer är en imponerande byggnad, femton meter lång och åtta meter
bred. Här finns en ruin, omgiven av tusentals gravar, varav en är den omtalade
vikingakvinnan Katas grav, därav namnet Kata gård och det är den gamla
gårdskyrkan som grävts fram, den som föregick klosterkyrkan och kanske
Västergötlands första kyrka. Här ser vi att kyrkan tog till sig influenser från
omvärlden. Skickliga hantverkare från England och Danmark anlitades och ny
skulle det byggas med sten enligt tidens snitt.
Så småningom kom munkarna och genom Sigrids donation av
gården (kyrkan har inte alltid varit patriarkal!) och gårdskyrkan togs ur bruk. Mina tankar går
genast till dagens diskussioner om övertaliga kyrkor. Kanske kan vi dra några
lärdomar från medeltidsmunkarnas rätt så pragmatiska sätt att hantera frågan?
Utgrävningarna visar att det sattes in en liten hästskoformad eldstad i
gårdskyrkan. Förmodligen var det så att den nu övertaliga kyrkan behövdes för
att härbärgera tillresande människor. De behövde någonstans att sova, och
varför inte använda den i övrigt tomma kyrkan? Det ger inspirerande idéer till
vår tid när härbärgen i allra högsta grad behövs.
Däremot ska vi väl inte ta efter den samhällsstruktur som
utgrävningen av gravarna lagt i öppen dager. De personer som ansågs vara lite
finare än andra har lagts närmare kyrkan, i fina stenkistor där olika föremål
lagts ner, föremål som säkert hade behövts av andra. Ju längre ner i
makthierarkin, desto enklare gravar, människor har till och med lagts rätt ner
i jorden. Och hur arbetarna hade det på gårdarna var nog en fråga om arbetsledningens
goda vilja...
Mitt eget besök på Kata gård stärkte mig i mina
reservationer mot hanterandet av rester av människor. Än i dag kämpar samiska
företrädare för att kranier och andra skelettdelar från deras förfäder ska få
begravas istället för att förvaras i statliga samlingar. Är det inte en
mänsklig rättighet att få vila i vigd jord? Och är det verkligen i enlighet med
griftefriden att gräva upp mänskliga skelett, lämna dem till allmän beskådan
både på plats, på museer och i marknadsföringsmaterial i tryckt och digital
form?
Det är tillräckligt stressigt att leva, så om inte
förr så behövs friden i graven. Själv vill jag nog ha med en liten stenplatta i
min grav (i händelse av framtida utgrävning) med inskriptionen: Låt mig få vila
i frid!
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...
Hiss: Härliga utflykter i sommarsverige
Diss: Torkan...
