Visst är det märkligt att människor kan resa hundratals mil
för att se på en sällsynt fågel, men att vissa vänder bort blicken när hen ser
en sällsynt människa?
Jag talar så klart om människor som en del kallar personer
med särskilda behov, eller personer med funktionshinder eller
funktionsvariationer eller funktionsförmågor.
Vi delar upp folk i diagnoser och bokstäver och fördelar
samhällets resurser i förhållande till detta. Inte så att de som mest skulle
behöva samhällets resurser också tilldelas mest, ibland snarare tvärtom. Alla diskussioner om lagen om LSS (Lagen om
stöd till vissa funktionshindrade) har under vintern och våren talat sitt
tydliga språk. Lagen säger att personer med funktionshinder ska kunna få hjälp
att leva som andra, men vad det innebär att leva som andra råder delade
meningar om bland våra beslutsfattare och myndigheter.
Kronor och ören är en sak, om än viktigt. En aspekt av vårt
demokratibegrepp är hur vår människosyn ser ut och hur vi gemensamt skapar ett
samhälle där alla får plats. Det är i det sammanhanget jag tänker på sällsynta
fåglar och människor, och på en av mina absoluta favoritblommor, nämligen
maskrosen.
För precis som folk i alla tider har tittat snett på dom som
är lite särskilda, menat att de inte är fina nog eller duger, eller rent av
försökt utrota dom, är också maskrosorna utsatta för folks fördomar. När vi
pratar om vilka som är starka och svaga i vårt samhälle, är det kanske inte
människor med varierande funktionsförmågor som egentligen är de svaga. Med
tanke på de svårigheter av olika slag som drabbar är det dagliga mirakler att
dessa överhuvudtaget kliver upp ur sängen på morgonen. Maskrosorna har enorma
rotsystem och är sannerligen överlevare! Begreppet maskrosbarn handlar om en
person som trots uppförsbacke efter uppförsbacke ändå klarar sig, precis som
maskrosen förmår ta sig igenom till och med asfalt. Dessutom är maskrosorna livsviktiga. Den är
faktiskt en av de fjorton viktigaste vilda växterna ur överlevnadssynpunkt.
Allt går att äta: de C-vitaminrika bladen som kan användas i sallader,
blommorna som kan smörstekas till delikatesser, de kolhydratspäckade rötterna
som kan torkas, rostas och malas till kaffe. Som naturläkemedel är de
inflammationshämmande och vätskedrivande, saften (som så många är rädda för att
de ger fläckar på kläderna) kan strykas lindrande på olika former av klåda som
myggbett eller brännässlesveda.
Jag tänker när jag möter dessa våra unika medmänniskor att de också är livsviktiga. Inte bara för sin egen skull utan också för mänskligheten i stort eftersom vi tillsammans erfar saker som har att göra med att vara människa. Det som inte handlar om att vara störst, bäst och vackrast, jakt på statusprylar och karriär utan om vad det egentligen är som är livskvalitet: den mjuka mulen på en häst, en riktigt bra låt, att få sjunga på ett äldreboende och göra andra glada, äta vaniljglass med chokladströssel eller ha filmkväll med kompisarna.
Särskilda behov, ja. Våra grundläggande behov är desamma. Men
där en del behöver hjälp med struktur av det dagliga livet, skulle andra behöva
coachning i struktur av det existentiella livet. Och där hjälpte oss vår grupp
på folkhögskolan en bra bit på vägen med sin underbara låt som de vann det
årligt återkommande evenemanget Hjorovision med: "...vi känner, vi älskar,
vi gråter, vi tröstar, vi drömmer samma sak - se mig för den jag är, tro mig jag vill dig väl. Möt mig med ett
vidöppet hjärta, jag möter dig med respekt. Se mig som den jag är..."
