Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015
När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Fördummande reklam. Krönika i SLA 3 juni

         Frågan är om det inte är dags att ta en ny vända kring det här med feminism och dess praktiska konsekvenser i vardagslivet. Att vara feminist är idag något som fler och fler politiker etiketterar sig som - kanske i syfte att inte framstå som mansgrisar. 

         Men medan de kostymerade farbröderna i teve diskuterar uttag av föräldraledighet och bekymrat rynkar pannan över insikten att det nog är arbetsmarknadens parter som nog ska lösa dilemmat med bristen på lika lön för lika arbete, folkbildas allmänheten i genusfrågor via tevekanalernas reklamsnuttar. 

         Som tur är finns Reklamombudsmannen dit moralens väktare kan vända sig med klander. De principer som fastställts är klara och tydliga: reklam ska inte framställa kvinnor eller män som rena sexobjekt och som kan anses kränkande, reklam ska inte konservera en otidsenlig syn på könsrollerna och därigenom framställa kvinnor eller män på ett nedvärderande sätt eller uppenbart nedvärdera på något att sätt. 
Bättre. Foto: Pixabay

         Jag har länge retat mig på reklamfilmerna från ett företag som riktar sig mot kvinnor och som framställer dem som ytliga våp. En av deras reklamfilmer har också fällts av Reklamombudsmannen. Men den senaste är rent sadistisk när det påstås att det är accepterat att höga klackar hör ihop med smärta men att det finns något slags tillbehör som kan få skorna att kännas som gympaskor. De leende kvinnorna utan till synes mening eller mål byter dock inte om till gympaskor utan struttar vidare. Det kanske inte är könsdiskriminerande reklam, men väl könsbegränsande - bättre att gå runt i fotriktiga skor om det nu är så att det krävs extra utrustning för att hålla sig kvar i de obekväma och rentav smärtsamma. Nu spelar det inte någon roll om filmen fälls eller inte - all reklam är god reklam. Åtminstone slipper vi nu se reklamen där kvinnorna tappar allt fokus och till och med faller omkull när någon syster med wownaglar dyker upp. Länge har det varit ett radikalfeministiskt statement att vägra raka armhålor och ben. Jag funderar allvarligt på att gå runt med sträva fötter, bara för att. Eller åtminstone välja ett annat varumärke som inte så uppenbart saknar vederbörlig känsla för socialt ansvar. 

         Men männen har det inte bättre. Reklamen med mannen som inte ”kan grilla” och som skrattas ut av ett gäng machomän är vid första påseende ganska rolig, tycker jag, men visst speglar den en norm som inte är så människovänlig. Även män kan lida av schablonmässiga framställningar och alla män är verkligen inte intresserade av grillning eller teknikprylar. Säkert får de en som inte ryms inom normen en hel el gliringar, och  därför har män i allmänhet lika mycket att vinna på som kvinnor att könsbegränsande normer ifrågasätts och utmanas. Kanske kan reklamfilmen med mannen som inte riktigt har koll på hur kycklingen ska grillas vara ett led i detta synliggörande.  

          Men så finns gruppen som varken definierar sig som man eller kvinna. Det är dock en annan krönika. 

          KARIN LÅNGSTRÖM
          Hiss: Bekväma skor - helt enkelt
         Diss: Fördömande och fördummande förväntningar på människor, hur vi än definierar oss




Pingstveckan. Krönika på Skara stifts hemsida


För en del av oss blev det ledigt på Annandag pingst! Härligt, särskilt för oss som var med på den tiden då Annandag Pingst var en röd dag och som gav pingsthelgen lite extra status och möjlighet till reflektion och vila.  I år blev den en s k klämdag och det är ju tankeväckande i sig: den goda anda i samhället som vi hade önskat och som vi kanske att vi hade en gång har verkligen kommit i kläm.

För helig ande och helig anda hör ihop. Samhällsklimatet var inte bättre förr men frågorna om var världen är på väg och om Gud verkligen är närvarande  - är tidlösa. I Andra Moseboken berättas om Israels folk som genom öknen drar ifrån lägerplats till lägerplats och ifrågasätter varför deras ledare har satt dem i en situation där de inte kunde få fri tillgång till vatten för sig själva av sin boskap. Mose vänder sig till Gud för att få råd och han uppmanas att slå med staven på klippan vid Horeb, så ska vatten komma ur den. 
pixabay.com

Men törsten är mer än den törst som vatten kan stilla. Det finns en inre törst och strömmande vatten som flyter ur den som tror. Detta strömmande vatten hör samman med det vatten som Jesus har: det som han talar om på högtidens sista och största dag när han ropar: "Är någon törstig, så kom till mig och drick!"

I torrperioder, såväl i våra egna liv som i tillståndet i samhällsopinionen, krävs det lite extra för att få tillgång till det där levande vattnet. Kanske får vi som Mose försöka lite mer handfast att få fram resultat, pröva oss fram och se var ur klippan det kommer liv.

Och vi behöver inte bli besvikna om Gud ger bönesvar via blixtar och dunder.  I en grotta i just berget Horeb övernattade profeten Elia i en tid då han kämpade med sitt liv och sin tro, och där fann han Gud i den stilla susningen. Läs gärna mer om detta i Första Kungaboken, och tappa inte modet för varken din egen del eller för omvärlden!

Alla sätter sitt hopp till dig, du ska ge dem föda i rätt tid.
Du ger dem, och de tar emot,
du öppnar din hand, och de äter sig mätta.
Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny.
Må Herrens ära bestå för evigt,
må Herren glädja  sig över sina verk!
(ur Psaltaren 104)

 

Karin Långström, skolpräst på Hjo folkhögskola

 

Uppbrottsstämning på folkhögskolan. Krönika i SLA 20 maj 2017

Nu är det uppbrottsstämning på folkhögskolan. Ytterligare ett läsår är om några veckor slut och de sista inlämningarna och lektionerna varvas med aktiviteter av lättsammare slag. 

För min del är det första läsåret i min nya roll som skolpräst snart slut. Även om prästhantverket i grunden är detsamma skiljer sig uppdraget betydligt jämfört med livet som komminister i stadsförsamling. På skolan finns större möjlighet att lära känna ”församlingsborna” på djupet eftersom vi faktiskt umgås en hel del. Matsalen, korridorerna, kapellet, lektionssalarna är mötesplatser för lärande och växt på så många plan. Min prästkollega på skolan sammanfattade uppdraget fint: umgås, undervisa och uppmuntra. 

Foto: Andreas Englund
För deltagarnas del handlar det nu om utvärdering av året som gått och om funderingar vad som ska ske till hösten. En del har plan A och plan B klara och inväntar framtiden med tillförsikt och glädje, men för andra är det betydligt svårare. 

Så kommer nya deltagare att göra dem som stannar kvar ytterligare ett år sällskap. En del kurser är redan fulla, men flertalet kurser går att fylla på ända in i terminsstarten. Till skillnad från högskolan där antagningarna sker väldigt strikt enligt fastställd tidsplan, har varje folkhögskola möjlighet att själva ta emot ansökningarna och handlägga dem. På allmän linje finns det dessutom möjlighet att börja i princip när som helst under läsåret. 

Allmän linje på folkhögskola är en av de bästa fenomenen i det svenska utbildningssystemet. Här finns möjlighet att läsa in såväl grundskolan som gymnasiet. Här finns en mångfald av deltagare. Några har att läsa in matten, engelskan eller något annat ämne som blev kvar sedan gymnasietiden, andra har inte gått gymnasiet alls utan behöver alla behörighetsämnena. Det är fel att säga att de har misslyckats på gymnasiet. Snarare är det så att det är den svenska skolan som har misslyckats. Gymnasiet är i hög utsträckning en form som inte alla slags elever kan pressa in sig i. De kreativa, individuella lösningarna kunde vara fler och erbjudas fler. Tonåren är en känslig tid och att inte få betyg på gymnasiet handlar många gånger inte om att eleven varit lat utan att förutsättningarna för lärande helt enkelt inte funnits. Det kan handla om hemsituationen, om psykisk ohälsa, inlärningssvårigheter eller livskriser. På folkhögskolan finns en andra, tredje och fjärde chans. Det är fint och det finns möjlighet att läsa både på distans och att läsa på skolan och därmed vara del av den miljö som på så många sätt är gynnsam för att kunna växa som människa. 

En stor grupp är de utlandsfödda som nu är färdiga med sin språkintroduktion. Det talas mycket om högutbildade syrier, men många av dem som kommit de senaste år kommer från länder där skolsystemet inte varit särskilt fungerande. Det krävs mycket tid och energi att lära sig inte bara svenska utan också engelska, matte, samhälls - och naturorienterande ämnen. Här krävs mycket uppmuntran för att de nyanlända ska fortsätta sin utbildning. Just nu är det högkonjunktur och lite lättare att få jobb, men i svårare tider kommer det att vara en stor nackdel att inte ha gymnasiet klart. För dessa människor, inte minst för de ensamkommande flyktingbarnen,  handlar det om att ställa om från den uppbrottsstämning som de levt i större delen av sina liv till att faktiskt tillåta sig landa och förstå att Sverige nu också kan få vara hemlandet. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Det växer så det knakar. Underbart!
Diss: Avsked från fina deltagare! 



Trädgårdsbilder från Östra Tunhem #2

Häggen
Midsommarblomster
Ormbunken är på gång 
Gott i växthuset
Härligt med lite ängsmark...
Kaprifolen






Rosa Taikons kamp fortsätter. Krönika i SLA 3 juni 2017

”Jag valde Sverige för att jag hade hört att ni tar hand om alla människor här.” Jag sitter mitt emot en ung människa som precis fått sin framtid raserad. All strävan, alla utmaningar, alla försakelser har lett fram till det enda alternativ som inte är möjligt och den tunna väggen mellan ett helt vanligt liv och helvetet på jorden består av ett papper från Migrationsverket. 

Ja du, tänker jag för mig själv, jag har också hört att vi tar hand om alla människor här. Jag tänker på samerna, romerna och andra människor oavsett etnisk bakgrund som med myndigheternas goda minne faktiskt farit riktigt illa i vårt vackra land och jag undrar hur ryktet om Sveriges förträfflighet kan ha flugit över jorden. 

Det var ledsamt att höra att Rosa Taikon avlidit. Med sina 90 år hade hon verkligen uppnått en hög ålder, men som så ofta när en betydelsefull människa faller ifrån blir min tanke: men hur blir det nu? Hon är en av dem som alltid funnits, och som påmint oss om hur det är att vara en minoritet som fått kämpa för mänskliga rättigheter. 

Rosa Taikon och hennes syster Katarina har som bekant gjort mycket för att synliggöra romernas situation i Sverige. Att de också föll offer för förintelsens och nazismens idéer är väl känt, likaså de experiment och steriliseringar som utfördes inom ramen för Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala. Först 1965 fick romer rätt att bosätta sig och låta barnen gå i skolan. Innan dess hade de inte fått bo på samma ställe mer än tre veckor.  

I detta växte Rosa Taikon upp. Medan hon som barn arbetade och slet anade hon att andra barn levde på andra sätt. I boken Vi är romer, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, berättar hon: 

Jag såg ju skolbarn när vi slog läger på olika ställen, det är klart att vi ville gå i skolan som alla andra. Men vi fick inte komma in i samhället…Jag talar om ett demokratiskt samhälle som tillät en viss etnisk grupp att leva på det här sättet. När det gällde demokrati så omfattade den inte alls romer. 

Men Rosa och Katarina drömde om ett annat liv. Sakta blev det bättre och systrarna började studera på folkhögskola. I biblioteket hittade Katarina en bok om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och insåg att deras släktingar som fortfarande levde i lägerghetton inte alls skulle behöva göra det. Resten är, som en säger, historia. Katarinas författarskap, Rosas silversmide och deras kamp för mänskliga rättigheter är i ljust minne bevarade men deras engagemang behöver leva vidare. 

Varje tid har sina frågor och utanförskapet är ständigt närvarande. De ensamkommande ungdomarna som skickats till Sverige för att kunna rädda hela familjen från krig och misär får sina drömmar krossade av ett system som säger att den dag du fyllt 18 år har du inget behov av din familj. Tillvaron för dagens romer i Europa är en skamfläck och vi ser resultatet av århundraden av diskriminering utanför butikerna. Och det finns fortfarande barn i Sverige som får somna hungriga och oroliga för hur morgondagen ska se ut. 

Men det är trots allt viktigt att inte bli uppgiven och lamslagen.  Vi ska inte ge upp om arbetet för människors lika värde och i Rosa Taikons anda ska vi fortsätta att bry oss. Och ett sätt är att inte glömma vår historia eftersom det är med lärdomar från den vi kan skapa dagens samhälle och undvika att upprepa gårdagens misstag. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Rosa Taikon och andra människorättskämpar
Diss: Rättigheterna har romerna fått, men många fördomar mot dem består. 



Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...