Efter Lyktan. Krönika i SLA 17 juni

Projektet Lyktan läggs ner och integrationsarbetet fortsätter i nya former, meddelade Svenska kyrkan i Skövde i veckan. Som inte längre anställd men som en av dem som drog igång arbetet vill jag påminna om verksamhetsidén, mer aktuell än någonsin. 

Vi skapade en mötesplats med utgångspunkt i de människor vi mötte och utifrån den bibliska tanken om medmänsklighet. Metoderna förändrades i takt med att förutsättningarna ändrades men de tre benen som arbetet stod på var stabila: att möjliggöra för skövdeborna att kunna lämna vidare det som de inte längre behöver, att möjliggöra för människor i ekonomisk utsatthet att få det mest grundläggande i kläder, skor,husgeråd och en pratstund över en kopp kaffe. Och det inte minst viktiga: att vara folkbildande i frågor som rör samhälle och migration - vi ville sprida de berättelser som kom oss till dels. Hållbarhetstanken var central. Släng inte det som kan användas till att bygga ett bättre liv för fler. 

Målgruppen då? När den stora flyktingvågen kom 2015 hade vi redan upparbetade rutiner. Nyanlända var en stor grupp och vi kunde möta dem med både prylar och den samhällsinformation som Migrationsverket inte hunnit ge dem. Här var våra utlandsfödda volontärer viktiga. Att få möta någon från hemlandet och tala sitt eget språk i en förvirrad situation är oerhört betydelsefullt. Vi har förklarat allt från hur en får tag i en billig cykel till hur Västtrafik och vårdcentralerna fungerar. Men till oss kom också långtidssjukskrivna, hemlösa, ensamstående småbarnsföräldrar, nymuckade personer från kriminalvården, gömda flyktingar  och andra som har så små ekonomiska medel att röra sig med att second handbutikernas priser är för höga. 

Från manifestationen i september 2015
När flyktingströmmen nu stoppats genom politiska beslut (inte för att situationen i världen på något sätt förbättrats) ökar antalet personer som väljer att gå under jorden därför att de på allvar fruktar sina liv. Insatserna för att barnen i dessa familjer ska få sina mänskliga rättigheter tillgodosedda är ytterst sparsamma från samhällets sida och de hänvisas till ideella organisationer - som till exempel kyrkorna. Familjer bor i bilar, industrilokaler eller i ett rum på tio kvadratmeter. Romerna sitter kvar utanför butikerna och sover i skogen.  Och familjerna som lever under existensminimum, som ännu inte tagit mod till sig att ta sig till socialtjänsten, de som tillfälligt har det körigt eller de som försöker bygga upp en tillvaro efter många år på institution eller i missbruk, de finns kvar. 

Det opinionsbildande arbetet behövs mer än någonsin. Jag rörs över engagemanget för västerhöjdsstudenten som förmodligen blir utvisad till Afghanistan. Det är förfärligt och det är resultatet av politiska beslut i en andra som idag delas av i princip alla riksdagspartier. Vi ser också hur åldersbedömande kroppsmätningar av ensamkommande genomförs utan vetenskaplig evidens (däremot historisk, minns samerna!) och hur personal på Migrationsverkets förvar vittnar om en fängelseliknande tillvaro för människor vars enda ”brott” är att de vill överleva. 

Tack till alla ni som trodde på Anne-Marie Hedenbergs och mina idéer om hur klyftorna i ett alltmer polariserat samhälle kan minska. Tack alla som skänkt, alla som sorterat, vikt och lagt upp, uppmuntrat våra gäster och bakat kanelbullar. Tack till er som fortsätter hålla kontakten med dem som nu etablerar sig i vårt land och med dem som utvisats. Och framförallt tack till er besökare från andra länder som lärt oss mer om hur det är att vara människa i vår tid. Thank you, shukran, hvala, spasiba!

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Engagerade människor

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...