Rosa Taikons kamp fortsätter. Krönika i SLA 3 juni 2017

”Jag valde Sverige för att jag hade hört att ni tar hand om alla människor här.” Jag sitter mitt emot en ung människa som precis fått sin framtid raserad. All strävan, alla utmaningar, alla försakelser har lett fram till det enda alternativ som inte är möjligt och den tunna väggen mellan ett helt vanligt liv och helvetet på jorden består av ett papper från Migrationsverket. 

Ja du, tänker jag för mig själv, jag har också hört att vi tar hand om alla människor här. Jag tänker på samerna, romerna och andra människor oavsett etnisk bakgrund som med myndigheternas goda minne faktiskt farit riktigt illa i vårt vackra land och jag undrar hur ryktet om Sveriges förträfflighet kan ha flugit över jorden. 

Det var ledsamt att höra att Rosa Taikon avlidit. Med sina 90 år hade hon verkligen uppnått en hög ålder, men som så ofta när en betydelsefull människa faller ifrån blir min tanke: men hur blir det nu? Hon är en av dem som alltid funnits, och som påmint oss om hur det är att vara en minoritet som fått kämpa för mänskliga rättigheter. 

Rosa Taikon och hennes syster Katarina har som bekant gjort mycket för att synliggöra romernas situation i Sverige. Att de också föll offer för förintelsens och nazismens idéer är väl känt, likaså de experiment och steriliseringar som utfördes inom ramen för Sveriges rasbiologiska institut i Uppsala. Först 1965 fick romer rätt att bosätta sig och låta barnen gå i skolan. Innan dess hade de inte fått bo på samma ställe mer än tre veckor.  

I detta växte Rosa Taikon upp. Medan hon som barn arbetade och slet anade hon att andra barn levde på andra sätt. I boken Vi är romer, utgiven av Göteborgs stadsmuseum, berättar hon: 

Jag såg ju skolbarn när vi slog läger på olika ställen, det är klart att vi ville gå i skolan som alla andra. Men vi fick inte komma in i samhället…Jag talar om ett demokratiskt samhälle som tillät en viss etnisk grupp att leva på det här sättet. När det gällde demokrati så omfattade den inte alls romer. 

Men Rosa och Katarina drömde om ett annat liv. Sakta blev det bättre och systrarna började studera på folkhögskola. I biblioteket hittade Katarina en bok om FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och insåg att deras släktingar som fortfarande levde i lägerghetton inte alls skulle behöva göra det. Resten är, som en säger, historia. Katarinas författarskap, Rosas silversmide och deras kamp för mänskliga rättigheter är i ljust minne bevarade men deras engagemang behöver leva vidare. 

Varje tid har sina frågor och utanförskapet är ständigt närvarande. De ensamkommande ungdomarna som skickats till Sverige för att kunna rädda hela familjen från krig och misär får sina drömmar krossade av ett system som säger att den dag du fyllt 18 år har du inget behov av din familj. Tillvaron för dagens romer i Europa är en skamfläck och vi ser resultatet av århundraden av diskriminering utanför butikerna. Och det finns fortfarande barn i Sverige som får somna hungriga och oroliga för hur morgondagen ska se ut. 

Men det är trots allt viktigt att inte bli uppgiven och lamslagen.  Vi ska inte ge upp om arbetet för människors lika värde och i Rosa Taikons anda ska vi fortsätta att bry oss. Och ett sätt är att inte glömma vår historia eftersom det är med lärdomar från den vi kan skapa dagens samhälle och undvika att upprepa gårdagens misstag. 

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Rosa Taikon och andra människorättskämpar
Diss: Rättigheterna har romerna fått, men många fördomar mot dem består. 



Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...