Påskaftonstankar

pixabay.com
Det är många som på olika sätt vittnat om hur lång och trist Långfredagen var förr i tiden. Dagen skulle framlevas i stillhet vilket kunde vara en utmaning för livliga barn. Affärerna var inte öppna och på radion spelades stilla musik. Det är nu ett minne blott i en tid då fest och vardag suddas ut i ett oavbrutet fredagsmys. 

Som barn hade jag aldrig problem med Långfredagens tragiska eftertänksamhet. Jag levde mig in i anledningen till dagen och förbannade det faktum att en oskyldig avrättas. Långfredagen kom för mig att bli en protestdag mot världens ondska, snarare en en dag då en inte får göra något.  

Många år senare har jag ett knippe teologiska förklaringsmodeller till Jesu död, men grundkänslan kvarstår: och fortfarande är det alltför många som straffas utan ordentliga rättegångar. Och ropen efter dödsstraff hörs mer och mer också i vårt land. 

Istället var det påskafton jag hade svårt för. En dag av väntan på att äntligen få fira livet och uppståndelsen. Dagen ägnades åt äggmålning och påskmiddag. Ofta var det ju fint väder som inbjöd till lek i prästgårdsträdgården. Men det var ändå en väntans dag som kändes teologiskt onödig. Varför skulle Jesus vänta tre dagar på att bli uppväckt? Kunde det inte hända med en gång? Jag hade ju facit, men Jesu vänner var i chock och dessutom rädda att själva bli gripna och avrättade såsom dissidenter i det av romarna ockuperade området. 

Men det finns en existentiell vits med den där påskaftonsväntan, eftersom det är en avspegling av hur livet fungerar. Hela påsken följer en rytm som livserfarenheten känner igen. Skärtorsdagens vånda och ångest, svek men kraft från ovan. Långfredagens orättvisa, våld och meningslöshet. Men också glimtar av godhet och medkänsla. Påskaftons erfarenhet av att livet inte vänder direkt, att vi ibland måste vänta och invänta förändring och nystart. Det blir inte bra direkt. 

Kronprinsessan Victoria sa något väldigt klokt när hon intervjuades på Drottninggatan. Journalisten frågade hur vi nu ska kunna gå vidare med tanke på allt som hänt. Kronprinsessan tittar med stadig blick och säger kraftfullt: Tillsammans. Hon ger inga anvisningar om handlingsplaner, nationella samordnare eller politiska desperata förslag utan ger en kunglig order om hur: tillsammans. 

Tillsammans är nyckelordet för den långdragna påskaftonen, för livet som helhet och särskilt i svåra stunder. Jag tror inte att det handlar inte om att ha en annan individ bredvid sig i tevesoffan kväll ut och kväll in utan om en känsla av samhörighet med andra människor och djur. Att finnas i ett sammanhang någonstans där blickar kan mötas och tankar utbytas. Svenska kyrkan erbjuder mötesplatser med detta syfte, och även om medlemstalet sjunker ändras inte människors behov av att samlas, tänka, utföra ritualer och vara just tillsammans. Helgens kärleksmanifestation på Sergels torg, alla extra ljuständningsbesök i våra kyrkor vittnar om just detta. 

Det kommer att bli påskdag i år också. Regnet och dimman kommer att få ge vika för vårsolens vänliga och livgivande strålar. Naturen kommer fortsätta vakna till liv med sån fart att allt fler av oss behöver ta allergimedicin för att hantera skapelsens kraftfulla explosioner av lövsprickning och knoppar som brister. Men vackert är det! 

Glad påsk önskas alla läsare!
KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Polisbilar täckta av blommor. Äntligen får blåljuspersonalen den uppskattning se så väl förtjänar.

Diss: Allt som hotar livet och friheten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om "icke-religiösa" stilla rum. Krönika i SLA 7 okt 2017

Meditationsrummet på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Foto: Anders Litborn (publicerad på svenskakyrkan.se/skovde Li...