pixabay.com |
Jag tycker
så mycket om att söndagarna som följer på påskdagen numera benämns " i
påsktiden" istället för "efter påsk". Vilka ord vi använder ger
viktiga signaler och inspirerar till eftertanke. Vårt kyrkoår är ju
kronologiskt, men på sätt och vis lever vi ständigt i påsktiden med glädje och
uppståndelseyra samtidigt som livet också är fasta och förberedelse, förundran
och djup. Glädje och sorg följs sannerligen åt.
I en av
veckans bibeltexter möter Jesus de tolv som håller sig undan efter påskens
händelser. En av dem kan inte alls känna någon uppståndelseglädje med mindre än
att han får se klara och tydliga bevis för att Jesus skulle vara hos dem igen.
Muntliga vittnesbörd hjälper inte - han vill se spikhålen. Och Jesus kommer och
låter honom se och känna. Jesus möter
var och en på det sätt som hen behöver. Du tror därför att du har sett mig,
säger Jesus till den tvivlande, men saliga är de som inte har sett men ändå
tror.
Det går
alltså att tro utan att ha sett ett tydligt tecken. Det går att känna tillit
även om tveksamhet fortfarande råder. Evangelisten Johannes skriver till oss
att Jesus gjorde ännu fler tecken än dem som tagits med i hans bok, men de som
finns har nedtecknats för att vi ska tro att Jesus är Guds son och för att vi
genom att tro ska ha liv i hans namn.
Några av oss
väntar fortfarande på det där tecknet. Några av oss har sett och känt. Några av
oss känner uppståndelsens glädje medan andra längtar efter någon form av levande
liv. Så är det att leva i påsktiden och det finns endast ett sätt att göra det
på: tillsammans med Gud och tillsammans med varandra.
KARIN
LÅNGSTRÖM , skolpräst på Hjo folkhögskola