Tankar en långfredag

pixabay.com
Ikväll hade jag önskat en stilla gudstjänst i en kyrka. Inga körer (förlåt kära körsångare) och inga svulstiga dramatiska ambitiösa passioner. Bara en cello får kompa oss i psalmsången.

En predikan som förkunnar ett trots allt och stannar inför Jesu kärleksmanifestation. 

Det är sant att bibeltexterna ibland talar för sig själva, men faktiskt måste vi lärjungar #prataomdet. 

Vi pratar om det svåra och vi pratar om det kristna hoppet. Inte ens i det mest bedrövliga låter Jesus bli att vara med. Han ger oss en väg att gå i det svåra. 

Tvivel och förtvivlan: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? 
Den gudomliga förlåtelsen: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.  
Överlåtelsen och det enda möjliga: Fader, i dina händer lämnar jag min ande. 
Och hoppet, längtan och löftet: Sannerligen, redan i dag ska du vara med mig i paradiset. 



Ditt lidande har nått sitt slut.
O Jesus, du nu kämpat ut
för oss den svåra striden. 
Ej förr än frid åt oss du vann
du ville njuta friden. 

Så vila, gode Herde, nu. 
Du förr ej fristad haft, där du 
ditt huvud luta kunnat.
Det tjäll du ej bland mänskor fann
dig hårda klippan unnat.

(Sv ps 460:1-2, J.O Wallin 1816)

Verbums nya kyrkokalender

Känner mig högst tveksam till hur Verbum har skrivit fram marknadsföringstexten. "I Kyrkokalendern finns något för alla: För vakt...