Inget nytt under solen...

Jag grejar med gammalmormors linnedukar noggrant märkta "S" och skänker en tacksamhetens tanke till alla dem som gjorde alla prästgårdskalas förr i tiden möjliga. Det var tiden före församlingshemmens anställda personal och kurserna i ideellt arbete. Förr var prästgårdarna samlingspunkter för bygdens folk. Jag minns såväl konfirmander, biskopsvisitationsmiddagar och kyrkoråd. För att inte tala om installationsmottagningarna, vigslarna, prostmötena och så det som nog gjort starkast intryck på mig: alla de "vanliga människorna" för vilket det var helt naturligt att sitta i prästgårdens trädgårdsmöbel och dricka kaffe.

När de stora kalasen skulle ordnas (och då pratar jag alltså farmors generation) ville det till att hjälpsamma damer kom och hjälpte prästfrun med arrangemangen. Om detta ideella arbete var frivilligt eller inte låter jag egentligen vara osagt, men stiligt blev det helt säkert!

I dagens kyrka som existerar i en tid då religionen i allmän anses vara något som hör det privata till, är Svenska kyrkans arbete inte alls privat (Gud nåde den som ringer en präst på privattelefonen nuförtiden!) utan något som hör arbetsgivarens förväntningar till.

På sätt och vis bra. Nuförtidens prästbarn behöver i allmänhet inte bevittna vigslar eller dop i sitt eget hem eller vänta på att få föräldrarnas uppmärksamhet när de är upptagna i själavårdssamtal i hemmets arbetsrum, men jag tycker ändå att något gått förlorat.

pixabay.com

Vår pappa sa alltid till oss barn att om vi någon gång råkar i bekymmer i okänd stad, så ska vi veta att vi alltid kan gå till prästgården. Det var folkkyrka, territorialprincip och pastoral omsorg i den finaste av mixar. På många orter vet nog invånarna inte längre vilken byggnad som förr i tiden var prästgården.

Kyrkans omsorger har ersatts med socialjour, myndigheten för samhällsskydd och beredskap och 112. Men pendeln svänger tillbaka så sakta. I dag hörs politiker tala om vikten av civilsamhällets ( i vilket kyrkan ingår) resurser för de resurslösa och i takt med att kyrkan inte längre har råd att anställa eller inte kan anställa på grund av att allt färre människor vill arbeta i Svenska kyrkan utbildas de som är anställda i strategier för att få fler att engagera sig frivilligt.

Predikaren 1:9: Vad som har varit kommer att vara,vad som har skett skall ske igen.Det finns ingenting nytt under solen.Säger man om något: ”Det här är nytt!”så har det ändå funnits före oss,alltsedan urminnes tid.

Jag grejar lite till med gammelmormors dukar. Så många och så stora kommer jag aldrig att få användning för, även om jag skämtsamt ibland kallar min lilla trea för "prästgården" i det att jag gärna välkomnar den som behöver själavård eller allmän omtanke.

Dukarna kan jag nog vid behov låna ut till folkhögskolan när vi har våra olika examenshögtidligheter. Efter att ha tjänat i ett antal prästhem i både Göteborgs och Skara stift är de väl förankrade i kyrkans tradition. Jag tror både gammalmormor och farmor skulle gillat det.