Jag skulle kunna skriva spaltmeter om min pappa som fick somna in i lördags. Sextioåtta år av liv på jorden är till ända och det finns så mycket att vara tacksam för. Men den här krönikan blir istället tillägnad dem som under åren vårdat och hjälpt honom och så många andra. Jag talar om sjukvårdspersonalen.
Tacksamheten är stor gentemot de undersköterskor, sjuksköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster och läkare som oförtrutet går till jobbet varje dag. Det är säkert tungt vissa dagar. Som anhörig har jag ju inte undgått att se hur en del av er kämpar mot tröttheten och värken i kroppen efter många års slit i ogynnsamma arbetsformer. Ibland hinner ni inte ens ta rast och inte så få gånger har jag jag noterat att ni går dubbla pass när det inte funnits personal att tillgå. Era löner (undantaget läkarna förstås) ska vi inte ens tala om.
Men när ni inte längre kunde bota cancern gick ni all in för att lindra. Inte en sten har lämnats ovänd i kampen att få till lite mera livskvalitet, den som stavas förebygga trycksår, optimerad smärtlindring och helt vanlig mänsklig omsorg.
Omsorgen har gällt också oss anhöriga. Med något undantag (- Är det du som är anhörig till tvåan-ett? Nej, svarade jag, jag är dotter till Erik på rum två) har vänligheten varit genomgående trots att jag säkert suttit i vägen och ställt konstiga frågor. Även om jag kunnat gå och hämta kaffe själv har den extra omsorgen att få pappas och mitt fika tillsammans på samma bricka varit ovärderlig. Också jag har fått finnas och pappa och jag har fikat även om pappa inte längre kunde dricka mer än någon centiliter.
Vänligheten på Lidköpings sjukhus började förresten redan i entrén där personalen i kiosken alltid hade något uppmuntrande att säga. Och efter att pappa bett om en hälsning till sköterskorna i receptionen (han kände dem vid det här laget efter ett drygt decenniums återkommande besök) vinkades det glatt från luckan när jag gick förbi.
Efter en mellanlandning på korttidsavdelning kom pappa hem. Oceaner av omsorger och vänlighet mötte hela familjen. Det pratas mycket om hemsjukvårdens sämsta sidor med stress och press men det var inget som vi märkte av. Ni stressade säkert i bilen mellan vårdtagarna men hos pappa var det lugnt och omtänksamt. Några gånger försökte jag få i er åtminstone ett glas juice medan du satt och delade mediciner, eller en kopp kaffe på väg till nästa patient. Regelbundet och efter behov kom ni och hjälpte pappa med det som behövdes. Uppdraget att lindra kompletterades nu med trösten. Återigen, förklaringarna, situationen satt i sitt sammanhang.
Undrar om dom förstår hur viktiga dom är för oss som behöver hjälp, sa pappa. Hur plågsam behandlingen eller vårdinsatsen än var så tackade han för hjälpen. Jag tror ni möter många tacksamma patienter och anhöriga och det är katastrofalt att era arbetsförhållanden inte är bättre än vad de är.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Ett varmt och innerligt tack till dig som arbetar inom vården. Dina insatser och dina vänliga ögon och varma hjärta är ovärderliga.
Diss: Varför är det bättre arbetsvillkor för dem som jobbar med maskiner än för dem som jobbar med människor?
