Så kan Tidningarnas Telegrambyrå meddela att danskarna inte längre är det lyckligaste folket i världen. Norrmännen har nämligen gått om och professor John Helliwell vid University of British Columbia förklarar saken med hänvisning till de vinster i oljeindustrin som investerats i framtida generationers välbefinnande. Sverige ligger kvar på en tiondeplats som olyckligast i Norden.
Men vad är lycka egentligen? Är det rättvist att lista länderna efter kriterier som bruttonationalprodukten, medellivslängden och korruptionen? Direkta överlevnadsfaktorer spelar definitivt in, men också de psykosociala värdena. Rapporten från FN-nätverket SDSN som refereras till ovan har i år också fokuserat på lycka på arbetsplatsen.
Att ha ett jobb är viktigt. Många gånger har jag upplevt nya svenskar förvånat sig över den inställning till arbete som de upplever att många infödda svenskar eller andra och tredje generationens invandrare har. Arbetet ger inkomst och därmed förutsättningar för trygghet, men det verkar som att vi har än mer känslomässig attityd till yrkeslivet. En vanlig fråga från invandrare är om jag har barn eller hur släkten mår, frågor som jag kan tycka känns för privata för att dela med obekanta. Familjen är privat, men att få frågan vad jag jobbar med känns som en helt naturlig fråga att få från i princip vem som helst.
För några år sedan läste jag en forskningsrapport som stöder teorin om arbetets sociala och emotionella funktioner. Det är på jobbet, snarare än bland familj och vänner, som det sociala livet pågår. Det är där vi umgås, pratar om det viktigaste, får påfyllning av empati och känner stöd. Därför blir traumat dubbelt då det inte fungerar på arbetsplatsen. Jag tror också att när världen utanför blir mer förvirrad och skrämmande (Donald Trump, Brexit, terrordåd) blir den lilla, nära vardagen mer betydelsefull.
Skådespelaren Morgan Alling har en teveserie som han kallar Morgans mission. Han intresserar sig för mobbning och utanförskap och besöker ett antal arbetsplatser för att samtala om dessa viktiga frågor. Häromdagen besökte han en församling i Svenska kyrkan, denna organisation som så ofta hamnar hos Arbetsmiljöverket. Förklaringarna brukar vara dåliga chefer med mål som mer finns i huvudet än i verkligheten, oklar struktur och dålig respekt för olika yrkesgruppers specifika förutsättningar, men frågan är om det inte är så att vi generellt kräver mer av en arbetsplats som så tydligt förväntas arbeta med människors andliga välbefinnande. Till kyrkan är alla välkomna, säger vi, men det blir svårt att säga om en med gråten i halsen inte känner sig särskilt välkommen själv i arbetsgemenskapen. Morgan Alling poängterar att mobbning inte beror på udda människor utan på dålig gemenskap. Och de farligaste människorna på arbetsplatsen är den tysta massan, den som egentligen ser eller borde se men som väljer att inte agera på grund av rädsla eller bekvämlighet. Ingen vill ju vara den som blir utsatt nästa gång.
På senare tid har psykisk ohälsa på grund av dåliga förhållanden på arbetsplatsen börjat uppmärksammas. Och kanske skulle Sverige hamna lite längre upp på FN:s lyckliga lista om fler tar sitt medmänskliga ansvar och faktiskt uppmärksammar den som äter sin lunch vid skrivbordet för att slippa osynliggörandet i personalrummet, och som Morgan Alling föreslår, uppmärksamma när saker sker som faktiskt inte är okej. Den gyllne regeln är mer än tillämpbar i vår värld.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Människor med civilkurage. Och heja Ros-Marie, församlingsvärdinnan i Klippans pastorat som vågade stå upp och berätta.
Diss: Den tysta, fega massan.
