Var det bättre förr? Den frågan ställer jag mig emellanåt. Med rätta, eftersom jag uppnått den ålder då det börjar finnas lite förr att se tillbaka på. Den senaste veckan har media fokuserat på psykisk ohälsa hos unga och unga vuxna och det konstateras på flera håll att ångesten ökar, depressionerna djupnar och fler personer som ännu inte ens varit i närheten av ett anställningskontrakt far som chanslösa flugor mot bilrutan en stekande dag i september. Inte in i bilrutan, men i den berömda väggen.
Var det verkligen så när vi var unga? När jag tänker tillbaka på min egen gymnasietid minns jag mest en ändlös tid av pluggande. Det var inlämningar, läxförhör, prov och uppsatsskrivning. Det relativa betygssystemet gällde, vilket innebar att det var utstakat att klassen skulle uppdelas i ett visst antal ettor, tvåor och så vidare. Femmorna, de eftertraktade, verkade nästan bokade från början av dem som såg till att låta sig etiketteras som klassens ljushuvuden.
 |
| kaboompics.com |
Jag valde den samhällsvetenskapliga linjen eftersom jag tyckte det var roligt med samhällskunskap, historia och religion. Men det roliga försvann någonstans i betygshetsen. Tidningen lästes inte med avsikt på förkovran och fördjupning i intressanta ämnen, utan vitsen var att lista ut vilka frågor som skulle komma i veckans omgång av Nutidsorienteringen.
Vi lärde oss om alla de gamla krigen och det pågående balkankriget. Men det var allianspakter och storfurstar, strategier och fredsårtal och det är ju nyttigt att kunna. Men aldrig att vi fick höra en livs levande flykting som berättade hur det faktiskt är. De flyktingar som fanns satt mest och hängde utanför svenska-två-salen. De integrerades fantastiskt bra, men om de hade integrerats i historielektionerna hos oss infödda mariestadstonåringar hade de kanske bidragit till en viss vaccination mot kommande sverigedemokratiska röster.
Jag lyckades inte anpassa mig själv särskilt väl i den fyrkantiga gymnasiala skolformen. Jag ville jobba på andra sätt, fördjupa mig mer än skrapa på ytan. Men på den tiden visste ju ingen pedagog att det skulle komma en tid då årtal och kungar kan googlas fram på internet, så det var bäst att alla elever kunde exakt på årtalen när kommunismen föll i de olika östeuropeiska länderna. Nuförtiden kallas sådan kunskap för nörd-kunskap, dvs att en kan orealistiskt och onödigt mycket om ett visst ämne.
Jag behövde ha roligt. Tack vare en schemateknisk finess kallad estetisk variant, kunde några av oss ägna tid i musiksalen istället för att plugga B-språk. Verbformer och datorstyrda prepositioner tråkade ut oss. Vi bildade en vokalkvartett och var ute och sjöng i kyrkor på fritiden. Vi drog fler till oss och bildade en teatergrupp och lånade Mariestads fina teater för vår uppsättning och hade genrepet på friluftsdagen till idrottslärarnas förtret. Men jag hade en god relation till skolledningen och fick igenom rätt mycket.
Det var inte roligt alltid. Men när det finns vattenhål i en tonårings öken går det för det mesta väl. På den tiden visste vi inte vad depression var. Vi var nere, och vi hade bryt. Vi visste inte vad stress var, men vissa tider gick vi ut på toaletten och kräktes blod. Vi hade inga internetbaserade självhjälpsprogram mot det vi senare skulle definiera som ångest, men vi färgade håret rött och lyssnade på Depeche Mode och Bon Jovi och Madonna och var allmänt dystra och gick till kuratorn och pratade ut.
Det sägs att den som klarar sig till 25-årsdagen klarar resten också, och viss statistik stöder det påståendet. Om det var bättre förr vet jag inte. Men det är iallafall inte bättre nu. Vid 90-talets början fanns fortfarande tillräckligt med vuxenvärld för att fånga upp dem som mådde dåligt. Idag är betygshetsen än värre och den som inte reser jorden runt eller lämnar småstaden för att plugga eller iallafall jobba om det så än är för att rensa fisk i Norge är smärtsamt utlämnad till utanförskapet.
Nu tillhör jag själv den där vuxenvärlden och är en av dem som gör avtryck hos ungdomen. Kan vi inte komma överens om att ge de unga andra signaler än att de ska prestera, vara effektiva, vara på topp hela tiden? Kan vi inte berätta för dem att de är tillräckligt bra? Att de duger som de är? et blir kanske svårt, eftersom inte ens vi förstått det ännu.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Vi som kämpar. Heja oss!
Diss: Psykisk ohälsa bland unga.
"Var femte ung flicka i årskurs nio har någon gång skadat sig själv medvetet. Andelen unga som mår dåligt ökar och fler måste äta psykofarmaka för att klara vardagen. Depressioner, ångest och adhd-diagnoser präglar många unga människors liv och får stora konsekvenser även i vuxen ålder."
