Rektorsrekryteringen i Ryd

När jag först såg den där omtalade rektorsrekryteringsfilmen trodde jag verkligen att det var ett inslag från något lokalt satirprogram. En skådespelartalang med suggestiv röst tittar in i kameran och pratar oavbrutet om en berättelse som fortsätter och där du vet något och det pirrar i kroppen och allt möjligt. Omgiven av konstig grafik ser han ut att gå omkring i ett rymdskepp som sen visar sig vara Rydskolan fast helt fråntagen sin omgivning. Som att Rydskolan är en vit fläck som fått väggar och som nu bara längtar efter just dig som fortsätter att skriva på berättelsen.

Det är i all sin oriktighet, på riktigt. Skövde kommun söker en ny rektor till Rydskolans högstadium som kommer att öppna på nytt 2017 efter några års utfasning. Till hjälp (eller snarare stjälp) har de anlitat reklambyrån Compadres som på sin hemsida lovar att skapa modig och ansvarsfull kommunikation tillsammans med sina kunder. För en prislapp på en halv miljon kronor har det skapats en film och en hemsida.

Det är modigt men begränsande att använda sig av  Virtual Reality-teknik som innebär att den som har särskilda VR-glasögon upplever det som att vara mitt i filmen. Som 3D, fast verkligare.  Det är enligt media ett tiotal utvalda möjliga sökande från hela landet som fått de här glasögonen, men för oss andra blir det rymdkänslan som gäller.

Men är kommunikationen ansvarsfull? Personal på Rydskolan har med rätta reagerat på den historieskrivning som reklamfilmen bygger på. Hör här: ”Det här är en berättelse om en skola i Skövde där egentligen ingen ville gå. Om föräldrar som krävde poliseskort när deras barn skulle börja här. Det är en berättelse om dåliga skolresultat och sämre möjligheter. ... Det här är berättelsen om den dåliga skolan som spred sig på hela orten och den dåliga orten som spred sig i hela Sverige”.
Så var det inte riktigt. Jag satt i skolnämnden när beslutet om att lägga ner Rydskolans högstadium togs, men jag deltog inte i beslutet eftersom jag inte var övertygad om dess riktighet. Men anledningen var inte att det var en katastrofskola. Det fanns helt enkelt mindre elevunderlag på den tiden. Nu öppnas högstadiet igen eftersom fler högstadieelever behöver tak över huvudet.

Värst med filmen är att ändå att det inte finns en enda elev där. Skolan beskrivs också som tyst och tom. Spöklikt tyst och tom. Men Rydskolan är idag allt annat än tyst och tom. Lågstadiet och mellanstadiet med fritids har alltid funnits kvar. Där finns elever och personal som varje dag kämpar för att göra skillnad. Som varje dag växer lite till. Dessa barn fick lämna skolan när filmteamet var där.  Självklart finns det som på alla skolor problem, utmaningar och utvecklingsområden. Visst är det stökigt i Ryd som stadsdel, men inte mer stökigt än vad det är runt Resecentrum.

Det är viktigt hur vi talar om saker och ting. En oriktig verklighetsbeskrivning kan bli en självuppfyllande profetia.  Jag vill rikta en varm tanke till den personal som faktiskt har arbetat och fortfarande arbetar på Rydskolan, och som med reklambyråns språk skrivit på berättelsen innan. De har betytt oerhört mycket för enskilda elever och familjer. De har inte kört en skola i botten så som det kan tolkas i filmen.  De har utifrån rådande förutsättningar och med tok för lite resurser  erbjudit hundratals barn en god, kreativ, lärande och utvecklande skolmiljö. Det ska ni ha cred för och jag är helt övertygad om att nästa rektor bör rekryteras bland er.      


Se filmen


Osäkert land. Krönika i SLA 20 augusti 2016

Efter en tids förvirring och osäkerhet kände jag att jag var tvungen att skaffa mig klarhet i frågan. Jag förstod redan innan min efterforskning att saken har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och att det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra.

Jag talar om namnfrågan. Heter det där landet Vitryssland eller Belarus? Officiellt heter det Vitryssland, men mer och mer ser vi begreppet Belarus användas. Så handlar det enbart om att använda namnet Belarus eftersom det heter Belarus på folkspråket, eller finns det någon annan vits med att avveckla begreppet Vitryssland?
En kort historisk exposé: Ryssland och Rus är två kulturella storheter. Ryssland är statsbildningen  runt Moskva och S:t Petersburg medan Rus var ett eget östslaviskt rike med centrum i Kiev på 800-talet till 1200-talet.  Från detta Rus kommer mycket av den kultur som idag kategoriseras som rysk: den bysantinska kristendomen med dess ikoner och legender, och inte minst det kyrilliska alfabetet.

Ukrainare och belarusier tillhör alltså ett folk mittemellan de centraleuropeiska folken och ryssarna.  Att tala om Vitryssland kan leda till missförstånd och sammanblandningar av länderna Ryssland och Belarus - och den djupare aspekten av detta är att avsiktligt eller oavsiktligt bidra till osynliggörande av de specifika belarusiska kulturyttringarna.

Till saken hör också att president Lukasjenko beskrivs som en av de minst demokratiska ledarna i Europa och att det finns en maktkamp i föreställningarna om en storrysk identitet där ukrainskan och belarusiskan inte är egna språk utan ryska dialekter.  Belarus blev en självständig stat från Sovjetunionen 1991 men de storryska intressena har som bekant inte avklingat.

Den osäkerhet jag upplevde inför namnfrågan är bara en tiondels atom i droppen i havet av den osäkerhet som möter hbtq-personer i länder som till exempel Belarus. Hot och trakasserier är vardagsmat och hatbrotten har ökat sedan grannlandet Ryssland antog lagen som förbjuder, jag citerar: homosexuell propaganda där information om icke-traditionella sexuella relationer är förbjudet om det når minderåriga.  Nästa sommar införs en liknande lag i Belarus.

När Pridetåget går i Skövde i eftermiddag ber jag er ödmjukast att ha i åtanke de människor som inte får sina mänskliga rättigheter tillgodosedda på grund av att de är hbtq-personer. Det finns andra grupper också, men just idag är det Pride. Jag tänker till exempel på Ihar Tsikhanyuk som för tre år sen blev brutalt misshandlad av belarusisk polis. Utredningen lades ner, men efter att Amnesty International satt ljuset på ärendet togs rättsprocessen upp, dock utan resultat i form av fällande dom. På de vackra gatorna i Minsk är det förenat med livsfara för ett gaypar att gå hand i hand. Det är en daglig osäkerhet och rädsla inför risken att bli  avslöjad inför sin arbetsgivare, polisen eller säkerhetstjänsten. 

Att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna inom Priderörelsen har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och det är känsligt för vissa men helt ointressant för andra. För den som är någorlunda humanistiskt lagd kan det ändå vara värt att skänka hbtq-personerna en varm tanke, åtminstone idag.

KARIN LÅNGSTRÖM

Hiss: Aktivister i alla länder - tack!

Diss: Aktivister i alla länder behövs.

Islams framtid

Akbar Abdul Rasul skriver på Aftonbladet om kampen för att reformera islam. Läs texten, där han argumenterar för att islam faktiskt kan förändras på samma sätt som kristendomen har gjort det. Denna kamp, som emellanåt är på liv och död, behöver stöd från västvärlden, precis som jag skrev häromdagen.
 
 
Akbar Abdul Rasul:
 
Jag är troende muslim själv och jag önskar det här av islam:
Fred. Att vi muslimer förkastar tolkningar av islam som kräver våld, social orättvisa och för mycket politisk inblandning.
✓ Mänskliga rättigheter. Jag förkastar trångsynthet, förtryck och våld mot alla människor, inklusive etnisk tillhörighet, kön, språk, tro, religion, sexuell läggning och könsuttryck.
En sekulär stat. Jag är för ett sekulärt styre, demokrati och frihet. Varje individ ska ha rätt att offentligt uttrycka kritik av islam.
Jag uppmanar er att stå med oss som vill reformera islam, vi som står för fred, mänskliga rättigheter och ett sekulärt samhälle.
 
 

Gå bara! Krönika i SLA 13 augusti 2016.

Det har talats och skrivits mycket om ensamkommande flyktingbarn den här sommaren. Barn och barn, tänker kanske någon. Det är inga barn, det är tonåringar, sa en indignerad hallänning i radions Ring P1 i veckan. Barn är en dock till dess 18-årsdagen inträffar, och vilken ålder de som kommer från krigsdrabbade länder kommer är mer problematiskt att komma fram till en vad den oinsatte ens kan komma i närheten av att förstå. 

 För den som nu inte på egen hand talat med en av dessa ensamkommande individer, eller ens kommit i närheten av, men också för den som har ett fördjupat intresse för humanism professionellt eller privat, finns det en alldeles nyutkommen bok som nästan skulle vara obligatorisk att läsa för den som dristar sig att problematisera ämnet migration. 

Abdi Elmi är 14 år när han sätter sig på bussen mot Etiopien för att företa sig den långa resan mot Europa. Han beskriver först helt osentimentalt hur det var att växa upp i Mogadishu, Somalias huvudstad, med våldet och kulsprutesmattret som en självklar del av vardagen. Redan små barn kan av ljudet skilja en AK47:a eller en BM-21:a från ett granatgevär. Strider mellan klanerna, krigsherrarnas och milismännens grymhet och sedan den etiopiska armén och terrorgruppen Al Shabaab lämnade ingen oberörd och stanken från ruttnande människokroppar efter ett flyganfall var något som invånarna helt enkelt fick vänja sig vid. Det är ett vanligt trick hos militärer (vi ser det också i t tex Syrien) att först bomba ett hus, sjukhus eller skola, och sen komma tillbaka efter en stund för att bomba dem som förtvivlat försöker gräva fram anhöriga i rasmassorna. 

 Abdis familj tror att det kommer att bli säkrare för honom i Europa. Både Al Shabaab och regeringstrupperna försöker värva honom att bli soldat - men det enda han vill är att studera och bidra till samhällsutvecklingen. Varje kilometer på väg mot Europa är en kamp. En del ger upp. Abdi ger ord åt Sahadias öde: hon blir tvångsbortgift, våldtagen och fånge i någon våldsverkares hem. Abderaham dör i Land Cruisern som tar dem genom Saharas öken. Maten och vattnet är slut för länge sedan och människor dör av törst och utmattning. I början stannar chaufförerna och begraver kroppen i sanden. Efter ett tag orkar ingen med det längre utan kropparna slängs bara ut. Abdi skriver: 

”Jag sitter i bilen och bara tittar på allt som händer. Jag brukade kolla på skräckfilm ibland hemma i Somalia, det här är likadant. Min hjärna säger till mig att det är en skräckfilm. För det liknar inget som finns i verkligheten. Folk som skriker efter vatten, folk som bara stirrar ner på sina fötter, folk som dör.” 

 Abdi överlever svälten och hettan i Sahara, överlever fängelset i Libyen, båtfärden över Medelhavet och hamnar i ett nytt fängelse i Malta, hans drömmars Europa. Han får numret WW10, hans fingeravtryck tas och därmed blir det svårt att få uppehållstillstånd i de mer humana länderna. Men det vet han inte då och han hade förresten inget val. Till slut hamnar han hos imamen i Rinkeby, får hjälp av svenska asylaktivister och till slut får han uppehållstillstånd i Sverige. Men flykten tog fyra år av hans liv. Han längtar efter sin familj, han plågas svårt av minnen från barndomen och flykten. 

”Folk tror ofta att jag är stark som har klarat så mycket. Men jag kände mig inte stark utan liten och rädd. Man är aldrig stark när man är ensam. Bara tillsammans med andra blir man stark. Det är så lätt att känna skam när det inte går bra för en. Om man inte har uppehållstillstånd, lägenhet, jobb Som att man inte varit tillräckligt duktig, inte kämpat tillräckligt hårt. Jag vet att det inte är så. Till alla flyktingar och migranter som har det svårt vill jag säga: Det är inte ditt fel. Känn ingen skam. Det handlar inte om dig. Världen ser ut så bara. Lyssna inte på folk som säger motsatsen, de vet inte vad de pratar om, det vet ingenting. - - - Vi är många som har kämpat, gett allt vi har. Försökt glömma allt det hemska vi har varit med om, försökt börja leva igen. Gått upp på morgonen och tänkt: Gå bara.” 

KARIN LÅNGSTRÖM 

 Hiss: Japans kejsare Akihito, 82, sägs vilja abdikera trots att det inte är möjligt enligt japansk lag. Men Akihito ska också han få njuta pensionärslivets stilla dagar, tycker vi inte det? Diss : En mycket världslig fråga, men vädret. Vill vi inte ha värmen tillbaka?


Läs mer om bokan på Ordfront Förlag
Läs mer om vad Amnesty skriver om Somalia
Läs mer om vad Amnesty skriver om flyktingsituationen på Malta

Vi måste stå upp för de alldeles vanliga muslimerna!

www.pixabay.com
Joel Halldorf fick draghjälp i rubriksättningen med sin text i Expressen Kultur nyligen - "Islam är bästa botemedlet mot terrorn". I den förvirrade debatt om religion i allmänhet och islam i synnerhet påminner Halldorf oss att det faktiskt är skillnad mellan äpplen och päron, så att säga. 

Det är nämligen inte, som en del ibland verkar hävda, alla muslimer som dödar i Koranens namn, utan en mycket liten grupp som dock får stort massmedialt intresse. 

Wahabismen som framförallt finns i Saudi-Arabien är den inriktning som brukar framhävas. Men det är inte bara religiösa preferenser dessa krigare har. Det kan vara kraftfullt att citera Koranen, insåg även Usama Bin Laden, men han övergick snabbt till att förklara varför han krigar mot väst: de krigar ju mot oss. 

Jag ägnade en del av sommaren åt Karen Armstrongs utmärkta bok om våld i Guds namn där hon genomlyser motivationer bakom våldet sedan jägarsamhällenas tid. Särskilt med övergången till jordbrukssamhälle blev jakten på mark tydlig: territorium behövs för livsmedelsförsörjning, bosättning och annat. Att ha en religiös morot är snarare just en morot, som grädde på moset om än så betydelsefullt för den enskilde. 

Och för den krigare eller terrorist som stundom drabbas av det dåliga samvetets / överjagets röst kan det vara tryggt att ha en högre makt att faktiskt skylla sina gärningar på. 

För att gå tillbaka till de helt vanliga muslimerna i vårt land som varje dag går upp och gör frukost till sina barn, ber sina böner och försöker bidra så gott det går till samhället, är det viktigt att vi som nation stöder dem. Att människor behöver och har rätt till en religiös tro är något som stadfästs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och därför bör stöd utgå till de moskéer och imamer som motverkar extremism, radikalisering och skamkultur. För staten ska vara sekulär - men det innebär inte att religiösa företeelser inte ska förekomma. Tvärtom! 

Detta måste kunna gå med de varningssignaler som ges oss från debattörer som Sakine Madon, Sara Mohammad och Hanna Gadban. Men om vi - allmänheten - ska kunna se förtryckande strukturer måste vi ha mer kunskap och mer förebilder för hur en modernt organiserad islam skulle kunna fungera.

Jonas Gardell kallar det mellanmjölks-islam, och menar att islam precis som kristendom faktiskt kan förändras och att en imamutbildning på universitetsnivå är ett steg i rätt riktning. 

Matilda Molander i DN är inne på samma linje. 


"Att ett samhälle är sekulärt betyder inte att religion är oviktigt, eller går att lämna åt sitt öde. I ett religiöst samhälle tillåts religionen att blanda sig i det mesta och både upprätthålls och kontrolleras av staten. Det sekulära samhället måste i stället ge religionen utrymme att leva av egen kraft, och se till att den inte får inflytande där den inte hör hemma.För det mesta handlar det bara om att låta religionen sköta sig själv. Men i vissa fall, som exempelvis prästutbildning, har samhället och kyrkan ett gemensamt intresse av att de religiösa ledarna är välutbildade. Representanter för kristendom, islam och judendom kallar i en debattartikel i DN (9/8) en utbildning av religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet för en självklarhet."
Och i Sverige handlar det om att genusvetenskap och idéhistoria finns med i kursplanen. Liksom studier i hur religionsutövningen sker i samklang med svensk lagstiftning och internationella överenskommelser. 

Mer:

Jag har placerat min blogg i Skövdebloggkartan.se!

Enhet och motstånd

kaboompics.com
Den som nu trodde att det skulle vara slut med polarisering i Svenska kyrkan efter att ordningen med prästvigda kvinnor och införandet av vigselgudstjänst för samkönade par nu "satt sig", (ja, det ifrågasätts ju av vissa. Sådana där anpassningar till tidsandan lär väl försvinna när tidsandan förändras. *ironi*), behöver bara göra en snabb återblick i kyrkohistorien för att bli varse att lugnt lär det aldrig bli.

Precis som alltid sker ifrågasättandet av andras teologiska ställningstaganden eller helt enkelt bara den andres religiösa praktik.

Våra svenskkyrkliga ledare anklagas för att inte i tillräckligt hög utsträckning ta avstånd från konsekvenserna av krigens fasor och terrorgruppernas aktioner. Särskilt är det de kristnas martyrium som åberopas: som om det vore värre att avrättas som kristen än som muslim.

Den här kyrkliga identitetspolitiken har naturligtvis sin motsvarighet även på andra sidan: muslimska vänner som i sina facebookflöden förfasar sig över att ingen bryr sig om Aleppo eller Homs men att det blir panik när ett terrordåd utförs i Europa.

Och #blacklivesmatters. Allas liv räknas. Men vi som är majoritetskultur måste besinna oss och inse att vi är just majoritetskultur och att den rasifierade, diskriminerade måste få höja sina röster och vi måste hjälpa till. Vi måste faktiskt hjälpa till, annars vore vi inte människor.

Människa först, skapad av den Gud som förenar kristna, muslimer och judar. Allah betyder Gud på arabiska. Allah är inget egennamn. På finska heter hen Jumala. När den franske prästen Jacques Hamel blir avrättad har det en särskild symbolkraft, men protesten bör inte riktas endast mot islamistisk terror utan mot alla som förser sitt dödande med religiösa förtecken.

På en annan facebooksida uppmanas vi att bära kors.


Kristen Opinion startade i onsdags en Facebookgrupp, Mitt Kors, som redan fått flera hundra medlemmar. Välkommen att gå med i #mittkors:

+ Mitt Kors ‪#‎mittkors‬ vill ta ställning för världens förföljda kristna genom att vi öppet och med stolthet bär korset runt halsen i vår vardag.
+ Korset är hoppets, kärlekens och nådens tecken, ett tyst motstånd mot mörker och våld.
+ Om du inte redan bär ett kors, plocka fram korset som ligger i byrålådan – eller gå och köp ett! Ta sedan en bild av dig själv med korset runt halsen, posta på gruppens Facebooksida och tagga med #mittkors Följ länken:

https://www.facebook.com/groups/1746487298941396/

De har naturligvis fått kritik. En del av kritiken handlar säkert om att det är just Annika Borg, Johanna Andersson och Helena Edlund som står bakom aktionen. Allt vad de säger ska naturligtvis kritiseras, på samma sätt som den sidan kritiserar allt som ärkebiskop Antje, Helle Klein och Anna-Karin Hammar hittar på. Kyrklig identitetspolitik.


Foto: Maria Lundström. svenskakyrkan.se
Men analysen bör gå djupare än så. Svenska kyrkans kommunikationschef Gunnar Sjöberg skriver på sin blogg:

Att vi ska ta avstånd från terrorism i religionens namn är självklart. Jag har dock ställt mig frågande till kampanjen #mittkors, som startade som en följd av det fruktansvärda mordet på den franske prästen Jacques Hamel, för att Jesu kors riskerar att användas som ett tecken MOT en annan grupp bekännare. Inte bara som ett tecken FÖR utsatta kristna. Jag är orolig för att korset blir en distanserande markör, som delar in oss i ett vi och ett dom, och inte det hoppets tecken som jag menar Jesus står för.


Och biskop Åke fyller på:

Men jag vill också bära mina kors i solidaritet med alla muslimer som genom eget val vill bära sina religiösa tecken och mina judiska bröder och systrar som vill bära kippa och Davidsstjärna. Kort sagt: Jag vill bära mina kors i solidaritet med alla dem som vill uttrycka sin religiösa övertygelse och leva sitt liv utifrån det, i det offentliga rummet, utan att därmed angripa andra för deras övertygelse.


Så blir korset den gemenskapens och solidaritetens symbol som för många är så självklar. Men i orostider blir ropen på kamp och ställningstaganden och avståndstaganden högre och högre. Vår kristna tro beskrivs som en borg som till varje pris ska försvaras mot ondskans alla lömska angrepp. Vad hände med frihetstanken? Det stilla samtalet vid Sykars brunn? Kains föraktfulla uttalande "Ska jag ta hand om min bror?" blir plågsamt aktuell.

Aktörerna i liknelsen om den barmhärtige samarier skulle i dagens version bära såväl kors och hijab som kippa, turban och Davidsstjärna.  Eller inget alls, för den delen. Någon kanske har en pappmugg från Waynes i handen, en annan har ett radband. Det som i själva verket är betydelsefullt är den hjärtats inställning som vi som medmänniskor i alla profeters efterföljd bör ha. Det är ögonen som räknas. Ser vi, eller ser vi bort? Ser vi vissa, eller ser vi alla?

Så välgörande att läsa DN Debatt med goda ord från Anders Arborelius, Antje Jackelén, Mahmoud Kalfi, Nadia Marhri Lodin och Ute Steyer.

* Varje gång en människa fråntas liv och värdighet är det ett angrepp på den tro som utgår från att alla människor är skapade av Gud.
* Vi tar avstånd från allt religiöst motiverat våld.
* Generaliseringar och polariseringar är dåliga hjälpredor för att förstå och bekämpa fundamentalism och extremism. Att svara på terrorhot med upprop till kulturkamp är ödesdigert. Det kan inte bli fred i världen om inte världsreligionerna håller fred sinsemellan.
* Tro, kunskap och kultur är bättre alternativ! Existentiella våndor hör det mänskliga livet till. En förvisning av religionen till det privata berövar allmänheten den rikedom som finns i religiösa traditioner. Tro, kunskap och kultur är en motkraft till det som splittrar och river söner mänskligt och medmänskligt liv.

Det behöver knappast sägas tydligare. Och bara det faktum att företrädare för tre världsreligioner publicerar sig på DN Debatt med en gemensam text är en god förutsättning för att ett gott samhälle inklusive religiösa preferenser faktiskt är möjligt.






Dagen
Världen Idag
Kyrkans tidning: Är Svenska kyrkan i otakt med medlemmarna? Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Allt kommer att bli bra. Krönika i SLA 6 augusti 2016


Knappt har en hunnit lära sig vem som ska svänga först numera i korsningen på Gustav Adolfsgatan förrän en ny trafikomläggningsutmaning väntar oss skövdebor.  Många med mig är naturligtvis jätteglada över att det blir en gång - och cykelbro över till Aspö (att kostigar organiseras är fantastiskt) men under tiden ska vi passera på Vadsboleden utan att varken köra på fel ställe eller köra på någon vägarbetare eller något arbetsfordon.
Har vi bara tålamod och tid kommer allt bli jättebra. Det är också just det som de hjältar som bygger och underhåller våra vägar och trafikplatser önskar av oss brukare. Att sakta ner vid till exempel en olycksplats för att inte orsaka ytterligare skada är det alltför få som gör, rapporterar ambulansförare och brandpersonal. Egentligen ganska fräckt att inte visa hänsyn - för vem skulle stå ut med att bilar svischar förbi i 90 km precis framför våra skrivbord?

Kommuninvånare ringer till tidningen och till kommunkontoret för att påpeka förvirringen på Vadsboleden, och trafikansvarige lugnar oss med besked om att det kommer att bli bra. Däremot blir hans kommentar i denna publikation något förvirrande när han ber oss se ljuset i tunneln. Detta begrepp är en vanlig metafor för att se positivt på saker och ting, men för mig som är religiöst lagd fick uttalandet en djupare dimension: ljuset i tunneln är något som personer med nära döden-upplevelser vittnar om. Och just den erfarenheten är väl något som säkra trafikplatser ska bidra till att fördröja så länge som möjligt.

Nyhetsveckan har annars dominerats av förberedelser inför OS i Rio. Alla svenska deltagare presenteras i olika magasin och det är bara att konstatera att det på sina håll kommer att bli mycket spännande. Någon kontroversiell atlet fick ingen biljett, och jag tycker det är bra att gränserna mot doping hålls levande och intakta. Den som fiskar i gränslandet mellan tillåtet och otillåtet bör kanske reflektera över sin begåvning istället för att lägga till ytterligare en kemikalie i blodet. Och visst kan en undra om toppidrottsmän verkligen behöver äta hjärtmedicin?
Så har det stora landet i väster fått uppdaterade federala rekommendationer kring bruket av tandtråd. I det land där majonnäs, pommes frites och droger tillhör de främsta hälsoriskerna diskuteras verkligen tandtrådens vara eller icke vara. Och i det nyhetstorkande Sverige (nu har vi tröttnat på krigs - och terrorrapportering) får också en svenska socialstyrelserepresentant uttala sig.  Vetenskapligt stöd saknas, men tandtråd ska användas för att behandla tandköttsjukdomar. Ett slags moment 22 infinner sig: om tandköttet blöder har en använt tandtråd för lite, men tandtråd rekommenderas endast om just detta fenomen har uppenbarat sig.

Det är inte lätt att vara normalsvensk.  Bäst är nog att lita på den beprövade erfarenhet och de individuella råd som tandläkaren bjuder på.  Bjuder på, är förresten att ta i. Konstigt nog hör munnen och tänderna inte till den mänskliga kropp som annars faller inom ramen för offentligt finansierad sjukdom.  Det leder till att alltför många inte ens funderar på att utsätta sig för den husförhörsliknande process som ett tandläkarbesök innebär.  Jag hävdar fortfarande att den årliga tandrecensionen samt kassaavstämning av självscannare i livsmedelsaffärer tillhör dagens mest ångestskapande skampålesituationer.

Men både till tandläkare, bilister och kassapersonal kan den lugnande frasen användas: Det kommer att bli bra. Försök se ljuset i tunneln bara!

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Ny arbetsplats, nya arbetskamrater och snart är det skolstart!
Diss: Trafikolyckor och tand

Pride! Krönika i SLA 5 juli 2017

Idag är åter dags för den numera traditionella prideparaden i Stockholm! Denna fest tyngd av allvar och glädje är numera en institution och...