När jag först såg den där omtalade rektorsrekryteringsfilmen
trodde jag verkligen att det var ett inslag från något lokalt satirprogram. En
skådespelartalang med suggestiv röst tittar in i kameran och pratar oavbrutet
om en berättelse som fortsätter och där du vet något och det pirrar i kroppen
och allt möjligt. Omgiven av konstig grafik ser han ut att gå omkring i ett
rymdskepp som sen visar sig vara Rydskolan fast helt fråntagen sin omgivning.
Som att Rydskolan är en vit fläck som fått väggar och som nu bara längtar efter
just dig som fortsätter att skriva på berättelsen.
Det är i all sin oriktighet, på riktigt. Skövde kommun söker
en ny rektor till Rydskolans högstadium som kommer att öppna på nytt 2017 efter
några års utfasning. Till hjälp (eller snarare stjälp) har de anlitat
reklambyrån Compadres som på sin hemsida lovar att skapa modig och ansvarsfull
kommunikation tillsammans med sina kunder. För en prislapp på en halv miljon
kronor har det skapats en film och en hemsida.
Det är modigt men begränsande att använda sig av Virtual Reality-teknik som innebär att den
som har särskilda VR-glasögon upplever det som att vara mitt i filmen. Som 3D,
fast verkligare. Det är enligt media ett
tiotal utvalda möjliga sökande från hela landet som fått de här glasögonen, men
för oss andra blir det rymdkänslan som gäller.
Men är kommunikationen ansvarsfull? Personal på Rydskolan
har med rätta reagerat på den historieskrivning som reklamfilmen bygger på. Hör
här: ”Det här är en berättelse om en skola i Skövde där egentligen ingen ville
gå. Om föräldrar som krävde poliseskort när deras barn skulle börja här. Det är
en berättelse om dåliga skolresultat och sämre möjligheter. ... Det här är
berättelsen om den dåliga skolan som spred sig på hela orten och den dåliga
orten som spred sig i hela Sverige”.
Så var det inte riktigt. Jag satt i skolnämnden när beslutet
om att lägga ner Rydskolans högstadium togs, men jag deltog inte i beslutet
eftersom jag inte var övertygad om dess riktighet. Men anledningen var inte att
det var en katastrofskola. Det fanns helt enkelt mindre elevunderlag på den
tiden. Nu öppnas högstadiet igen eftersom fler högstadieelever behöver tak över
huvudet.
Värst med filmen är att ändå att det inte finns en enda elev där. Skolan beskrivs också som tyst och tom. Spöklikt tyst och tom. Men Rydskolan är idag allt annat än tyst och tom. Lågstadiet och mellanstadiet med fritids har alltid funnits kvar. Där finns elever och personal som varje dag kämpar för att göra skillnad. Som varje dag växer lite till. Dessa barn fick lämna skolan när filmteamet var där. Självklart finns det som på alla skolor problem, utmaningar och utvecklingsområden. Visst är det stökigt i Ryd som stadsdel, men inte mer stökigt än vad det är runt Resecentrum.
Det är viktigt hur vi talar om saker och ting. En oriktig
verklighetsbeskrivning kan bli en självuppfyllande profetia. Jag vill rikta en varm tanke till den personal
som faktiskt har arbetat och fortfarande arbetar på Rydskolan, och som med
reklambyråns språk skrivit på berättelsen innan. De har betytt oerhört mycket
för enskilda elever och familjer. De har inte kört en skola i botten så som det
kan tolkas i filmen. De har utifrån
rådande förutsättningar och med tok för lite resurser erbjudit hundratals barn en god, kreativ,
lärande och utvecklande skolmiljö. Det ska ni ha cred för och jag är helt
övertygad om att nästa rektor bör rekryteras bland er.