Jag talar om namnfrågan. Heter det där landet Vitryssland
eller Belarus? Officiellt heter det Vitryssland, men mer och mer ser vi
begreppet Belarus användas. Så handlar det enbart om att använda namnet Belarus
eftersom det heter Belarus på folkspråket, eller finns det någon annan vits med
att avveckla begreppet Vitryssland?
En kort historisk exposé: Ryssland och Rus är två kulturella
storheter. Ryssland är statsbildningen
runt Moskva och S:t Petersburg medan Rus var ett eget östslaviskt rike
med centrum i Kiev på 800-talet till 1200-talet. Från detta Rus kommer mycket av den kultur
som idag kategoriseras som rysk: den bysantinska kristendomen med dess ikoner
och legender, och inte minst det kyrilliska alfabetet.
Ukrainare och belarusier tillhör alltså ett folk mittemellan
de centraleuropeiska folken och ryssarna.
Att tala om Vitryssland kan leda till missförstånd och sammanblandningar
av länderna Ryssland och Belarus - och den djupare aspekten av detta är att
avsiktligt eller oavsiktligt bidra till osynliggörande av de specifika
belarusiska kulturyttringarna.
Till saken hör också att president Lukasjenko beskrivs som
en av de minst demokratiska ledarna i Europa och att det finns en maktkamp i
föreställningarna om en storrysk identitet där ukrainskan och belarusiskan inte
är egna språk utan ryska dialekter.
Belarus blev en självständig stat från Sovjetunionen 1991 men de
storryska intressena har som bekant inte avklingat.
Den osäkerhet jag upplevde inför namnfrågan är bara en tiondels
atom i droppen i havet av den osäkerhet som möter hbtq-personer i länder som
till exempel Belarus. Hot och trakasserier är vardagsmat och hatbrotten har
ökat sedan grannlandet Ryssland antog lagen som förbjuder, jag citerar:
homosexuell propaganda där information om icke-traditionella sexuella
relationer är förbjudet om det når minderåriga.
Nästa sommar införs en liknande lag i Belarus.
När Pridetåget går i Skövde i eftermiddag ber jag er
ödmjukast att ha i åtanke de människor som inte får sina mänskliga rättigheter
tillgodosedda på grund av att de är hbtq-personer. Det finns andra grupper
också, men just idag är det Pride. Jag tänker till exempel på Ihar Tsikhanyuk
som för tre år sen blev brutalt misshandlad av belarusisk polis. Utredningen
lades ner, men efter att Amnesty International satt ljuset på ärendet togs
rättsprocessen upp, dock utan resultat i form av fällande dom. På de vackra
gatorna i Minsk är det förenat med livsfara för ett gaypar att gå hand i hand.
Det är en daglig osäkerhet och rädsla inför risken att bli avslöjad inför sin arbetsgivare, polisen
eller säkerhetstjänsten.
Att uppmärksamma de mänskliga rättigheterna inom
Priderörelsen har storpolitiska och kulturella infallsvinklar, och det är
känsligt för vissa men helt ointressant för andra. För den som är någorlunda humanistiskt
lagd kan det ändå vara värt att skänka hbtq-personerna en varm tanke,
åtminstone idag.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Aktivister i alla länder - tack!
Diss: Aktivister i alla länder behövs.
