Vi måste stå upp för de alldeles vanliga muslimerna!

www.pixabay.com
Joel Halldorf fick draghjälp i rubriksättningen med sin text i Expressen Kultur nyligen - "Islam är bästa botemedlet mot terrorn". I den förvirrade debatt om religion i allmänhet och islam i synnerhet påminner Halldorf oss att det faktiskt är skillnad mellan äpplen och päron, så att säga. 

Det är nämligen inte, som en del ibland verkar hävda, alla muslimer som dödar i Koranens namn, utan en mycket liten grupp som dock får stort massmedialt intresse. 

Wahabismen som framförallt finns i Saudi-Arabien är den inriktning som brukar framhävas. Men det är inte bara religiösa preferenser dessa krigare har. Det kan vara kraftfullt att citera Koranen, insåg även Usama Bin Laden, men han övergick snabbt till att förklara varför han krigar mot väst: de krigar ju mot oss. 

Jag ägnade en del av sommaren åt Karen Armstrongs utmärkta bok om våld i Guds namn där hon genomlyser motivationer bakom våldet sedan jägarsamhällenas tid. Särskilt med övergången till jordbrukssamhälle blev jakten på mark tydlig: territorium behövs för livsmedelsförsörjning, bosättning och annat. Att ha en religiös morot är snarare just en morot, som grädde på moset om än så betydelsefullt för den enskilde. 

Och för den krigare eller terrorist som stundom drabbas av det dåliga samvetets / överjagets röst kan det vara tryggt att ha en högre makt att faktiskt skylla sina gärningar på. 

För att gå tillbaka till de helt vanliga muslimerna i vårt land som varje dag går upp och gör frukost till sina barn, ber sina böner och försöker bidra så gott det går till samhället, är det viktigt att vi som nation stöder dem. Att människor behöver och har rätt till en religiös tro är något som stadfästs i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, och därför bör stöd utgå till de moskéer och imamer som motverkar extremism, radikalisering och skamkultur. För staten ska vara sekulär - men det innebär inte att religiösa företeelser inte ska förekomma. Tvärtom! 

Detta måste kunna gå med de varningssignaler som ges oss från debattörer som Sakine Madon, Sara Mohammad och Hanna Gadban. Men om vi - allmänheten - ska kunna se förtryckande strukturer måste vi ha mer kunskap och mer förebilder för hur en modernt organiserad islam skulle kunna fungera.

Jonas Gardell kallar det mellanmjölks-islam, och menar att islam precis som kristendom faktiskt kan förändras och att en imamutbildning på universitetsnivå är ett steg i rätt riktning. 

Matilda Molander i DN är inne på samma linje. 


"Att ett samhälle är sekulärt betyder inte att religion är oviktigt, eller går att lämna åt sitt öde. I ett religiöst samhälle tillåts religionen att blanda sig i det mesta och både upprätthålls och kontrolleras av staten. Det sekulära samhället måste i stället ge religionen utrymme att leva av egen kraft, och se till att den inte får inflytande där den inte hör hemma.För det mesta handlar det bara om att låta religionen sköta sig själv. Men i vissa fall, som exempelvis prästutbildning, har samhället och kyrkan ett gemensamt intresse av att de religiösa ledarna är välutbildade. Representanter för kristendom, islam och judendom kallar i en debattartikel i DN (9/8) en utbildning av religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet för en självklarhet."
Och i Sverige handlar det om att genusvetenskap och idéhistoria finns med i kursplanen. Liksom studier i hur religionsutövningen sker i samklang med svensk lagstiftning och internationella överenskommelser. 

Mer:

Jag har placerat min blogg i Skövdebloggkartan.se!

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...