Efter fjorton och ett halvt år är det dags att sluta min
anställning i Skövde församling. En lång rekryteringsprocess är till ända och
jag ser fram emot mitt nya uppdrag.
Tankarna går i tacksamhet till alla människor jag har mött
som präst här i Skövde. Eller som medmänniska, för det är i första hand det jag
försökt vara. Ni har lärt mig det praktiska arbetet att vara präst, ni har
tålmodigt lett mig igenom mina första dop, vigslar, begravningar och
konfirmationer. Ni har inspirerat till predikningar och till texter, ni har
skickat kort med uppmuntrande hälsningar och reflektioner efter olika
evenemang.
För många kommer jag nog att fortsätta vara förknippad med
Lyktans arbete. När vi startade projektet (då visste vi inte att det var ett
projekt, vi hade en uppgift att lösa) trodde vi inte att det skulle bli ett så
stort arbete som det faktiskt kom att bli.
Jag minns som igår uppstarten för mitt engagemang, som
egentligen är en konklusion av vad jag tänker är kyrkans uppdrag i vår tid -
nätverkande och gemenskap i ett uppdrag som ideologiskt har Jesus och kristen
tro som grund. En flyktingfamilj behövde två ryggsäckar och en kollega undrade
om jag hade några idéer för att förverkliga denna önskan.
En enkel fråga på Facebook, och dagen efter fanns tio ryggsäckar
på mitt arbetsrum. Jag hälsade på familjen och fick en riktig ögonöppnare när
de berättade om sina liv och vilka utmaningar de ställs inför. Det är tre år
sen nu, och den här familjen är fortfarande inte i trygghet.
Min mentor Anne-Marie och jag åkte till en mindre ort
utanför Skövde för att besöka ytterligare en familj. Barnen var hemma och jag
undrade varför de inte var i skolan. Svaret blev ett skamset erkännande: vi har
inte kläder och skor så att de kan gå till skolan. Och jag funderade på hur
vårt land kan nöja sig med att barn behandlas olika beroende på vilka föräldrar
de har. En snabb koll hos socialförvaltningen gav mig besked att de inte har
ansvar för asylsökande barn, och då får kyrkan lösa det ändå.
Skövdebornas överflöd blev flyktingfamiljernas möjlighet
när Lyktan blev länken, möjligheten och mötesplatsen för dessa grupper. Vi
rekryterade asylsökande som hjälpte oss med översättningar och kulturkompetens.
Och så mycket mer! I den tristess och väntan som är varje flyktings vardag blev
någras yrkeskompetens till glädje. En arkitekt från Damaskus ritade upp
lokalen. Syrier som tidigare arbetat i FN:s läger för palestinska flyktingar
lärde oss viktiga redskap i mötet med traumatiserade flyktingar. Pensionerade
svenskar kom och städade, sorterade kläder, bakade bullar och tragglade svenska
alfabetet. Företagare har bidragit med både pengar och prylar. Vänskap har
utvecklats, förståelse för andras livssituationer har ökat och vi har
tillsammans utrustat hundratals människor och deras hem. Välsignat!
Så har det varit uppbrott. De som inte glatt kommit och
visat sina uppehållstillstånd och nya ID-kort har försvunnit. Jag glömmer
aldrig då B kom in sista gången till Lyktan och frågade efter en resväska.
Nästa vecka skulle återresan till Pristina ske. Då kunde jag inte hålla tårarna
tillbaka. Många gånger har vi inte fått säga hejdå till nya vänner eftersom
utlänningspolisen hunnit före.
Arbetet i Svenska
kyrkan i Skövde har gett mig vänner och erfarenheter för livet och det tar jag
med mig in i mitt nya uppdrag som skolpräst på Hjo folkhögskola. Jag kommer att
tillsammans med med min skolprästkollega svara för själavård och mässor på
skolan, undervisa på alla de spännande program som finns och vara teologisk
resurs för skolledningen och också för Skara stift. Alla exempel från
församlingsliv jag kommer att använda är
med några undantag från er skövdebor. Tack för att ni finns!
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla fina dopfamiljer, fantastiska konfirmander och
alla ni andra som lärt mig prästyrket.
