 |
| www.kaboompics.com |
Till de nya rutiner som hör till livet som 40-ish, hör att besöka en tandhygienist och utsättas för hens omsorger. Liksom vid syndabekännelsen i kyrkan ska senaste årets onödiga och delvis skadliga pålagor skrapas bort, dock med grövre metoder än det stilla förlåtelseord prästen uttrycker i liturgin. För att den konkreta tandstenen ska falla från hjärtat krävs skrapor och en och annan självrannsakan.
För visst är det väl så att jag inte är ensam om att
egentligen veta att alla borden och måsten egentligen ska göras, särskilt nu i
medelåldern då förfallet påbörjas och enligt medias alla regler ska hejdas.
Tandfickor ska vara max tre millimeter och rensas dagligen med
specialprodukter. Huden i ansiktet ska smörjas med olika krämer beroende på vad
klockan är. De gråa håren ska färgas med jämna mellanrum och snart avgörs om
jag tillhör de olyckliga som får leva resten av sina liv med blodtryckssänkande
mediciner.
Jag vill gärna hänga med några år till. Ändå lever jag inte
optimalt ur hälsosynpunkt. Jag borde träna mer, smörja in huden runt ögonen
mer, använda tandstickor mer, äta mer från kostcirkelns repertoar och mindre av
de produkter som brukar finnas med på kvällstidningarnas varningslistor.
Redan Paulus i Nya testamentet hade liknande bekymmer. Det
goda som jag vill, gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag,
konstaterar aposteln som dock rekommenderar ett glas vin då och då för magens
skull.
Den mänskliga faktorn, den mänskliga svagheten som gör att
det blir kaffe till lunch och mackor till kvällsmat. Jag blir därför glatt
överraskad när jag läser en artikeln i Dagens Nyheter där en forskning på
abborrlarver redovisas. De mest naturliga av allting, de som lever i havet och
är liksom essensen av sundhet och friskhet, de syndar minsann de också. Oona
Lönnstedt, forskare vid institutionen för ekologi och genetik vid Uppsala
universitet, uttrycker chock över det faktum att dessa små fiskbarn hellre äter
plastpartiklar än plankton som är deras naturliga föda.
Nu är det verkligen inte bra att äta mikroplastpartiklar. Det
leder till sämre tillväxt och förändrat beteende. De blev helt enkelt slöa och
reagerade inte på doften av rovdjur, vilket är en livsviktig funktion för
fiskar.
Varför abborrarna
föredrar plast framför plankton har forskningen inte kommit fram till. Inte
heller varför vi människor fortsätter att äta mat med ohälsosamma tillsatser i
(såsom plaster) när det faktiskt finns alternativ.
Skulle vi gå emot naturen och därmed äta naturligare mat
skulle vi kanske bli piggare och reagera lite mer på doften av rovdjur – eller
så att säga öka intresset för argumenten för eller emot medlemskap i NATO eller
för hur Rysslands intressen i Östersjöregionen ser ut.
Det blir nog bra till slut, får en tro. Och till alla
friskvårdare och dietister kan detta enda tilläggas: bearnaisessås är inte
meningen med livet. Men helt klart ger den livet en mening.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Grattis alla studenter!
Diss: Konstiga kemikalier i maten.
