När min krönikekollega Flemming Mouritsen skriver om religion kan jag ju inte låta bli att göra en dagen efter-uppföljare. Att godiset är skulle vara viktigare än Golgata håller jag verkligen inte med om, men som religiöst lagd kan jag inte mer än att bli överlycklig när jag läser den sista sentensen i Flemmings skrivelse: ”Och då kanske det inte är så viktigt om man är religiös eller inte, bara man bär med sig kärlek till sin nästa, vem den nu än är.”
Flemming kunde här utbringa en skål och utbrista: Heureka! (betyder ”jag har funnit det” och lär vara utropat av Arkimedes vid upptäckten av metoden att bestämma en oregelbunden kropps volym), ty just kärleken till nästan är bland de allra viktigaste aspekterna av religiositet. En behöver inte gå igenom många berättelser ur Bibeln med konfirmanderna förrän de upptäcker detta. Kärleken till nästan är i sig ett begrepp hämtat ur den religiösa sfären, liksom det mycket viktiga och användbara argumentanalysverktyget liknelsen om trädet och frukten.
Vi bör enligt bland annat Matteusevangeliet akta oss för falska profeter, de kommer klädda som får men i sitt inre är de rovlystna vargar. På deras frukt ska ni känna igen dem. Inte plockar man väl vindruvor från törnbuskar eller fikon från tistlar? Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.
Begreppet religiös är idag nästan synonymt med hycklare, kan jag uppleva. Skenhelig, ser ut att vara andligt utvecklad och intresserad, men i själva verket är hen en ganska sorglig typ. Eller en människa som tröttad av livet och tillvaron inte litar på varken sig själv, Försäkringskassan eller grannarna längre utan sätter sin tilltro till en högre makt. Det är pastorn i Så som i himlen som fördömer synden på söndagarna men bläddrar initierat i den i tidningsformat på lördagkvällar.
Vi behöver titta efter vad religion och religiös egentligen är. Det latinska ordet religare är kan översättas med till exempel återknyta eller återskapa. Knyta samman - Gud och människa, skapelsen och människan, människor och djur emellan. Det har i hög grad med kärleken till nästan att göra, mer än firande av högtider. Därvidlag har Flemming helt rätt och argumenterar helt i linje med biblisk teologi, men jag skulle aldrig kunna vara utan kyrkoårets höjdpunkter jul och påsk, eller för den delen pingst eller allhelgona.
Det gudomliga är inte reserverat för något särskilt religiöst samfund. Källan till allt det goda verkar överallt. Av frukten känner vi trädet. Så blev filmvisningen av Schindlers List för konfirmanderna en av påskhelgens viktigaste händelser: berättelsen om nazisten och affärsmannen Oskar Schindler som tog över en judisk beslagtagen emaljeringsfabrik i Krakow och fyllde den med judiska slavarbetare. Efter hand blev han mer och mer engagerad i arbetarnas öden och när han ser hur boskapsvagnar brutalt fylls på med fångar för transport till förintelselägret Auschwitz blev den moraliska avsmaken inför hans egna handlingar alltför stor. Han börjar rädda sina egna arbetare från att dödas, och tillsammans med sin bokhållare Itzhak Stern hade han räddat livet på runt 1300 personer.
Här behövdes ingen religion som motivation för Schindlers agerande: men drömmen om en sekulär stat såsom Humanisterna vill ha det hade inte räckt för att förhindra Förintelsen. Men när jag läser de ateistiska humanisternas värdegrund håller jag med dem i sak: när de strävar efter att de mänskliga rättigheterna ska vara överordnade religiösa dogmer, normer och värderingar, håller jag verkligen med. Det finns inga dogmer, normer eller värderingar jag delar utan att de är i överensstämmelse med de mänskliga rättigheterna. Ibland kan de religiösa vara mer mänskliga, och ibland tvärtom.
Som sagt, av frukten känner vi trädet. Smaka, pröva, och avgör sedan vad som är riktigt och sant.
