Det var egentligen inte förrän jag läste Tom Michells underbara lilla bok Pingvinlektionerna förrän jag riktigt förstod varför det aldrig har blivit någon riktig folkopinion i vår stad kring Våmbsdalen och Cementas kalkstensbrytning, i alla fall inte av den dignitet som en rivning av Livets brunn förmodligen kommer att få.
För att kort rekapitulera: i Skövde finns ett företag som sysslar med kalkstensbrytning i ett område som är intressant även för den som inte har kommersiella syften. Våmbsdalen är ett fantastiskt naturområde och all form av negativ miljöpåverkan är ju av ondo.
Några lokalpolitiker har skrivit debattartiklar, det har skapats ett nätverk, Rädda Våmbsdalen, men den lokala opinionen har inte riktigt velat ta fart. Visst är Cementa
en viktig arbetsplats, och visst vill vi väl ha tillgång till deras produkter (eller ska vi importera så att vi så att säga kan dra nytta av att någon annans naturområde exploateras utan att vi behöver lida av det?), men det är avsaknaden av en riktig skandal eller en värdeladdad symbol som jag tror är till nackdel för våmbsdalingarnas ofrivilliga mediaskugga.
I sin roman berättar den engelske läraren Tom Michell hur han under en vistelse i den sydamerikanska turistorten Punta del Este upptäcker en strand full av hundratals döda pingviner, indränkta i olja och tjära. På 1970-talet var det ganska vanligt med oljeutsläpp från fartyg, men när världen fått syn på hur fåglar och andra arter dör som resultat av människors tanklöshet och girighet, blev bestämmelserna hårdare.
Tom Michell hittar en pingvin som kämpar för sitt liv, och tar den till sig för rengöring och rehabilitering. Inte nog med det, han smugglar över den till Argentina, ger den namnet Juan Salvado och en djup vänskap utvecklas. Naturkatastrofen får ett ansikte.
För att folkopinion ska väckas behövs starka, rentav skräckinjagande bilder på offren för de företeelser som uppmärksammas. Inte minst i en tid då bilder sprids över nätet fortare än blixten, krävs det mer och mer uppseendeväckande fenomen.
Föreningarna för lövskogarnas bevarande behöver sina utrotningshotade vitryggiga hackspettar. Djurrättsaktivisterna har så rätt i det budskap om burhöns de sprider i butikerna runt påsk (Hur tror du att det är att vara en burhöna? Sätt dig i kundvagnen får du se!) och när tevenyheterna visar filmer på hur smågrisar i ren tristess äter upp varandras svansar sjunker försäljningen av fläskkött en tid.
På liknande sätt brukar kärnkraftsmotståndarna hänvisa till Tjernobyl, klimatförespråkarna har sina isbjörnar som nervöst trampar runt på smältande isblock runt Arktis, och som om inte 60 miljoner flyende människor får oss andra att höja på ögonbrynen så krävs det en död tioåring ilandfluten på en sandstrand för att tillfälligtvis väcka medkänslan hos folk.
Jag säger inte att det är rätt, men jag tror att det är så att varken gravar från förromersk järnålder eller skakningar i de omgivande villorna räcker för att väcka engagemanget runt Våmbsdalen. Aktivisterna behöver kunna presentera åtminstone någon liten utrotningshotad art, eller rent av ett hot om en förestående flyktingförläggning.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Glad påsk! Nu vänder det!
