Ungefär vid den här tiden varje år brukar den årsbok från ett av de stora bokförlagen dimpa ner i brevlådan. Jag har prenumererat på dem i många år, från början en idé om att jag skulle kunna ta igen allt jag missat när huvudet varit fullt av annat.
Det är roligt att bläddra i dem. Allt det stora, hemska, viktiga kommer en ihåg så klart. Ibland gick utvecklingen i den riktning de flesta trodde. Andra gånger gick den åt ett helt annat håll.
När regeringar och statsmän inte kan kritiseras, bojkottas eller bortsanktioneras, tar samhället igen det genom att utdela pris i form av till exempel Right Livelihood Award, som år efter år går till organisationer eller personer som arbetar positivt för vår planet och dess invånare. 2015 års pris fick bland annat till ugandiska aktivisten Kasha Jacqueline Nabasegera som öppet lesbisk arbetar för att stärka de mänskliga rättigheterna för hbtiq-personer i Uganda. Det är ett digert arbete, för år 2013 röstade Ugandas parlament igenom en lag som innebär att homosexuella handlingar kan bestraffas med livstids fängelse.
Medan jag bläddrar i boken plingar det till i epostens inkorg; det är en ängslig kyrkoarbetare i ett landsbygdspastorat söderut som undrar hur de ska kunna genomföra en pride-gudstjänst utan att bli alltför illa åtgångna av konservativa. Ni riskerar iallafall inte dödsstraff eller livstids fängelse, funderar jag på att svara, men tänker att vi har en hel del att jobba med i Sverige också när det gäller fördomar och förutfattade meningar.
Hänger ni med i diskussionen kring hur majoritetsamhället hanterar samerna? Minoritetsfrågorna finns världen över. Visste ni att inviterna i norra Quebec hotas av klimatförändringarna? Deras traditionella livsstil blir svår att upprätthålla på grund av de svårnedbrytbara organiska miljögifterna som förpestar den arktiska näringskedjan. Det här med miljöflyktingar lär nog öka i framtiden.
Kulturen får sällan plats i förstasidesnyheterna. Ändå är det den som är kanske det mest betydelsefulla sett över tid. Det skulle ändå vara intressant att mäta hur försäljningen av deckare i lantlig miljö dalade eller inte dalade under början av sommaren, samtidigt som sorgen efter den mördade femtonåringen på Kinnekulle brann som värst. Kanske läste folk annan litteratur i somras: Jonas Hasen Khemiris Allt jag inte minns är kanske inte så upplyftande, men viktig. Att berätta samtiden i romanens form är viktiga komplement till den traditionella nyhetsrapporteringen. Så bör heller inte någon missa att ta igen Duraid Al-Khamisis Regnet luktar inte här, en berättelse från Bagdad till Sverige och i tanken tillbaka igen, eller fö den delen Dimitri Alevras debutroman Världens sista kväll, om en statslös grek som på 1970-talet flydde kommunismens Ungern. Så bör vi inte glömma nobelpristagaren heller.
Jag brukar alltid titta igenom vilka kändisar som avlidit under året. Anita Ekberg, Natalie Cole, Magnus Härenstam. Men jag funderar också på vilka som fötts under året. Ytterligare en brorsdotter, men också ett stort antal människor som kommer att få mer eller mindre betydelse i samhällsdebatten men som betyder allt för de närmaste. Kanske kan det vara så att det under det annars det blodiga och fasansfulla året kanske föddes den som slutgiltigt löser cancerns gåta, eller rentav den generalsekreterare i FN som äntligen får ordning på Mellanöstern. När jag vet det, sitter jag nog på Bagaren och läser Dagens Nyheter med förstoringsglas. För hur det än är med datorer och digitala medier, att bläddra i en bok eller tidning vid köksbordet är nog bland det bästa som finns.
KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Alla dessa vårblommor!
Diss: Kyliga vindar!
