Trettio år efter mordet på Olof Palme. Krönika i SLA 27/2 2016

Foto: Hans Hemlin
Det har sagts i flera sammanhang att vi som var ungdomar eller vuxna när Olof Palme mördades för alltid kommer att minnas hur vi fick dödsbeskedet. Detta fenomen gäller för all del alla betydelsefulla eller avgörande besked av allmän eller personlig natur. 11 septemberattentatet i USA, mordet på Anna Lindh är exempel på det. 

För trettio år sen var jag elva år och pappa väckte mig och berättade. Det var overkligt. Varför skulle någon vilja mörda honom? I min familj har det alltid diskuterats politik, så jag hade en vag uppfattning om vad löntagarfonder var för något. Desto mer kände jag till apartheidsystemet och visste vilka företag som skulle bojkottas. Men jag hade aldrig varit i en fabrik eller någonsin somnat hungrig. 

Men under de långa och många skogspromenaderna med morfar, där syftet främst var att hitta torv, blåbär, liljekonvalj eller svamp, fick jag som bonus initierade levande inblickar i hur det var att växa upp som en, som han beskrev sig som, vanlig arbetare. Jag förstår än i dag inte den mössan-i-hand-mentalitet som många i denna grupp präglades av. I skolan och hemma inpräntades att socialklasser inte finns, att allt beror på hur hårt en anstränger sig i skolan, hur stor motivationen är.  Sedan slutet av 80-talet står dock begreppet intersektionalitet i fokus - det är faktisk av betydelse inte bara vilken hudfärg du har, vilket kön du har eller hur gammal du är - utan också vilken socioekonomisk bakgrund, eller klass,  du är född i. 

Det var alltså ingen överraskning att morfar ägnade sin tonårstid till att odla blommor och grönsaker som han sålde på torget, istället för att fördjupa sig i litteratur eller konst. Tack alla ni som kämpat för fri utbildning och jämlikhet och folkbildning! Idag behöver vi inte välja. Det går bra att läsa Heidenstam och Aleksijevitj eller Läckberg och Jojo Moyes medan plommonen mognar och persiljan gror. 

Men fortfarande finns människor i vårt land som lever under fattigdomsgränsen. Och ute i världen finns fortfarande förtryck, klimathot och ofred. Jag läser det tal som Olof Palme höll i FN:s generalförsamling månaden efter jag föddes, och jag tittar på videor där hans uppmaningar till antirasism och generositet skulle kunna vara av idag. Trettio, fyrtio år och vad har hänt? Trehundra, fyrahundra år, och vad har hänt?

Oavsett vilken politisk färg en har, så har Olof Palme påverkat och påverkar än idag. Hans retorik var oslagbar. Oneliners som Satans mördare och historiens skräpkammare lever kvar. 

Oavsett partifärg och uppfattning i skattefrågor finns det övergripande människorättsliga värden som inte får negligeras. Sådana ledare är mycket sällsynta. Och som min vän och kollega Anna Karin Hammar skriver i Dagens Seglora den 26/2: ”Det finns något att frukta som är värre än att få kulor i sig. Det är att förlora sin själ. Förlora kontakten med den ström av liv som vill rättvisa, tillit och fred i världen.” 

Den dikt av Helga Henscher som Anna Lindh läste på Olof Palmes begravning får bli avslutning på denna krönika. 

Tala, du som ännu har läppar. Ord kan bli floder. Ord kan bli öppna portar och bygga broar. Ord kan störta tyranner om tillräckligt många av oss beväpnar sig med ord. Tala, tala. Det är vår skyldighet mot dom som talade medan dom ännu hade läppar. 

KARIN LÅNGSTRÖM
Hiss: Demokratins förkämpar
Diss: Stängda gränser och stängda hjärtan

Något om sjukvården i Skaraborg. Krönika i SLA 18 september 2023

Det finns vissa grundrädslor vi människor har, sådant som vi till varje pris vill undvika, skydda oss ifrån och förhindra. I större eller mi...