Jag kan inte säga att jag har så där jättebra koll på olika
sportevenemang. Det är alltid något VM, SM eller EM på gång i alla möjliga
slags sporter. Knappt har jag koll på vilka sporter de olika skövdelagen håller
på med, och jag har ibland, måste erkännas, svårt att fullt ut förstå
fascinationen för tabeller och resultat av olika slag. Däremot försöker jag
hålla mig något så när à jour, efter som man ju vill framstå som något så när
allmänbildad.
Men OS är något annat. Det är inte bara sport, även om
Internationella olympiska kommittén gärna vill få det att framstå som så, om än
med syfte att bygga broar mellan folk och länder. OS är prestigefyllt,
omtvistat, mytomspunnet. Och det finns
inget som har med livet att göra som inte är politiskt.
Det är väl knappast någon som förnekar att Ryssland har
svåra bekymmer med att respektera mänskliga rättigheter. Media berättar att
många av dem som byggt anläggningarna inte får betalt, och när de hävdat sin
rätt har de råkat mycket illa ut. Sedan
tidigare vet vi genom bland annat Amnesty att det finns mycket att önska i
fråga om yttrandefriheten, mötesfrihet och föreningsfrihet vilket innebär att möjligheten
för frivilligorganisationer och människorättsorganisationer att agera är
ytterst begränsad. Protesterna möts med våld från regimen. Homofobiska lagar
har stiftats, vilket till exempel innebär att det är olagligt för hbt-personer
att visa ömhetsbetygelser offentligt.
Somliga menar att OS därför ska bojkottas. Men viktigare är kanske att vi inte låter
strålkastarljuset lämna Ryssland när spelen väl är över. Därför kan och ska vi
kunna vara glada över de fantastiska insatser som kommer att göras under dessa
spel.
Namn som Charlotte Kalla, Johan Olsson och Petter Northug
bör därför kompletteras i minnet med till exempel Natalja Estermirova,
människorättsaktivisten som hittades död den 15 juli 2009. Hon arbetade med att
dokumentera människorättskränkningar under Tjetjenienkrigen. Och Nadja
Tolokonnikova, Marija Aljochina och Jekaterina Samutsevitj, medlemmarna i Pussy
Riot som fängslades efter sin fredliga men provokativa protestsång mot Vladimir
Putin i mars 2012. Och Michail Kosenko
som den 8 oktober 2013 utan ordentlig rättegång dömdes till psykiatrisk
tvångsvård efter att ha deltagit i protesterna på Bolotnajatorget.
Må deras kamp inte ha varit förgäves.
Hiss: Friskt vågat, hälften vunnet
Diss: Doping, fusk och korruption
