Måndagens öppet hus på Lyktan blev något annorlunda än
vanligt. Det som vi hade förväntat men känt förskräckelse inför inträffade när
en grupp män kom in och frågade efter ett tält. De hade sovit ute under natten
och var frusna och mycket illa medtagna.
De var byggnadsarbetare som blivit dumpade, bestulna på
packning av pengar av sin arbetsgivare. Tanken var att ta sig till Norge för
att arbeta. Resa och uppehälle hade de betalat i förskott.
Drömmen blev inte ens till sand, utan värre. Ett par nätter
utomhus, och ett par nätter genom katolska kyrkans omsorg.
De blev tvungna att pröva på ett arbetssätt som de absolut
inte hade kunnat föreställa sig: de satte sig utanför affärer med en pappmugg
framför sig. Jag frågade dem hur det var och de beskrev hur en del människor
faktiskt hjälpt dem. Andra hade spottat på dem och skrikit saker om rumänsk
maffia. Jo, det finns rumänsk maffia, säger David. Men vi kom inte till Skövde
för att tigga. Vi var bara hungriga.
Fattigdomen gör sig tydlig och den väcker reaktioner. Den
utsträckta handen provocerar. Det kanske handlar om organiserad brottslighet i
många fall. Skurkar förstår sig på att utnyttja redan utsatta människor. Andra gånger handlar det om människor som
David och Remus. De var på väg till Norge för att arbeta, som så många svenskar
gör idag. Gränsen till totalt utlämnande är hårfin.
Jag kan inte svara på om du ska ge något i muggen eller
inte. Var och en måste, enligt luthersk etik, agera utifrån egen övertygelse
och magkänsla. Men att ge uttryck för förakt genom att spotta eller sparka är
helt enkelt oacceptabelt.
Efter några turer fram och tillbaka sitter de i denna stund
på en buss tillbaka till Rumänien. De
längtar efter sina familjer. De vill inget annat än att leva ett någorlunda
gott liv, arbeta och försörja sina familjer. Se sina barn växa upp i trygghet.
Inte alls annorlunda än du och jag.
På måndag öppnar vi på Lyktan igen. Drygt hundra personer
kommer varje måndag. Det är mest asylsökande, och så papperslösa som inte kan
återvända till sina hemländer. Vi frågar
inte så mycket. De får berätta, och deras illröda stelfrusna händer och trötta
ögon talar för sig själva. Vi har kaffe och hembakt.
Och ni som lämnat filtar, madrasser, täcken och varma kläder
de senaste veckorna ska veta att ni bidragit till att några av våra
medmänniskor sluppit frysa ihjäl. När jag tänker på det behöver jag inga fler
bevis på gudomlig existens.
Karin Långström Vinge
