En person dog till följd av skottlossning. Det är en alltför
vanlig rubrik i tidningarna. Den här gången är det bara det att det inte
handlar om en uppgörelse i den undre världen, utan det är en polis som håller i
skjutvapnet. Skottet i Husby i maj 2013 blev starten för en serie kravaller. Kvar
hemma sitter en änka som undrar hur det här egentligen gick till.
I reportaget i SVT:s Uppdrag Granskning kommer nya fakta
fram i hur polisinsatsen gick till. Situationen var kanske inte så hotfull som
polisen först trodde. Två pensionärer, Arja och Lenine, som visserligen betett
sig irrationellt till följd av psykisk ohälsa, vägrar öppna dörren för polisen.
Kanske det inte hade behövts mer nödvärn
än att oskadliggöra den 69-årige, 160 cm långa mannen genom ett skott i benet
istället för i huvudet. Verklighetsbilden blir suddig, granater kastas, pepparsprej
sprejas och nu gäller det att hålla ihop.
Polisen går ut med
falsk information. Den skjutne mannen tas inte till sjukhus får vård utan dör
på plats hemma i vardagsrummet. Ilskan och misstron växer. Poliserna samlas
till gruppterapi och pratar sig samman.
Nu står, som så ofta, ord mot ord. Och som så ofta är det
myndighetspersonerna som får första tjing på historieskrivandet.
Poliser tillhör den kategorin av människor som i måste fatta
snabba beslut under stor press. Deras ageranden kan få avgörande betydelse för
människors hälsa och liv. Därför måste förmågan och viljan till självreflektion
och personligt ansvarstagande vara välutvecklad och ständigt aktuell. Det är
möjligt att de inblandade verkligen tycker att de gjorde rätt. Men när
allmänheten (och poliser som kritiserar systemet inifrån) ifrågasätter måste
den uppritade kartan förklaras. Vi trodde att kvinnan var hotad, därför sköt
vi. Vi upplevde att situationen spårade ur helt, därför sköt vi. Vi tyckte det
var jätteläskigt när mannen stod där och höll i kniven, därför sköt vi.
Men skulle de skjuta? De är tränade piketpoliser, experter
på stressiga och hotfulla situationer. Går det att ursäkta deras beteende?
Jag tänker att tilltro till och förtroende för
myndighetspersoner och andra överordnade bygger på respekt och ömsesidigt
ansvarstagande. Ingen är fullkomlig. Eller med en teologisk referens: den som
är utan synd må kasta första stenen. Därför är det inte ett tecken på mänsklig
svaghet eller på abdikerande auktoritet att göra en pudel. Tvärtom: ett
ställningstagande som betyder att jag själv inser och tar ansvar för hur mitt
agerande påverkar andra människor. Det är stort.
Och Arja säger till reportern:
Karin Långström Vinge
Hiss: Medkänsla och ansvarstagande
Diss: Tjurskallighet och övervåld
