Precis som väldigt många andra den här sommaren läser jag Fredrik Backmans debutroman ”En man som heter Ove”. Förmodligen har du också gjort det, eller så tänker du kanske göra det. Det är en fin och träffsäker beskrivning av en sån där person som vi alla har någonstans i vår omgivning. Kanske rent av har vi en liten Ove inom oss också?
Ove och hans fru var en av de första som flyttade in i radhuskvarteret och ser sig som dess beskyddare. Varje morgon går han en inspektionsrunda i området och kontrollrycker i alla garageportar. Han skriver upp registreringsnumren på bilarna som står felparkerade och blir vansinnig när någon utför det mest förskräckliga av tilltag: kör med bilen inne i bostadsområdet. Han skäller ut folk till höger och vänster och gör ingen hemlighet av någon av alla sina fördomar.
Droppen blir naturligtvis när hans nya grannar inte bara kör in i området med släp, utan dessutom backar in i Oves brevlåda. Det blir droppen, men samtidigt en vändpunkt och en rad dramatiska händelser utspelar sig.
Jag vet inte om jag tyckte att boken var särskilt rolig. Mer tankeväckande, faktiskt. Fredrik Backman påminner om att människor som andra tycker är besvärliga inte sällan har en hel del besvärligheter i bagaget. Samtidigt bidrar han till förslag på alternativa handlingsmodeller än att helt enkelt strunta i gubben: om Ove nu är bäst i världen på att lufta element, varför inte låta Ove lufta samtliga bostadsrättsföreningens element då?
Det är inte säkert att världen skulle bli bättre utan folk som Ove. Den blir tvärtom lite mer dynamisk, kreativ och konstruktivt ifrågasättande – i alla fall om vi vågar se att det finns plats för alla, och att det finns ett gott hjärta i alla människor, även om det ibland är pålagrat av alltför mycket ilska, fördomar och ensamhet.
