Eftertanke 8 sönd i Trefaldighetstiden. (Kyrkans Tidning)
Ibland när jag kör lite längre sträckor ensam, tycker jag om att ställa in rutten på min telefon så att jag får klara och tydliga instruktioner om vart jag ska. Det kan vara skönt att bara fokusera på vägens kurvor, slänga en leende blick åt betande kor och hästar, låta tankarna komma och gå. Damen som pratar i min GPS-app har en vänlig men bestämd röst med inslag av auktoritet och sakkunskap.
Just den här dagen skulle jag till en församling söderut, men efter att jag knappat in adressen kom jag på att jag behövde förbi en affär i ett område lite avsides föreslagen rutt, innan jag fortsatte ut ur stan.
GPS-en och jag var överens från början. Kör söderut på Kyrkogatan! Så trotsade jag högersvängen i korsningen, utan fortsatte istället rakt fram. Rösten i min telefon protesterade vänligt. Vid Vallevägen, gör en U-sväng. Jag fortsatte dock, och ignorerade även de följande uppmaningarna att göra U-svängar i varje korsning. När jag till slut körde in på stormarknadens parkering, hördes GPS-tantens rätt uppgivna men desperata röst: ”Gör en U-sväng. När det är möjligt.”
Är det så med Gud? Vi har våra metoder för att få vägledning från Gud, men hur mycket styrning och ledning har Gud lagt i våra egna hjärtan, samveten, magkänslor och hjärnor? Inte undra på att vi behöver en hög koncentration av andlig klarsyn.I våra tankar om kyrkans liv och väg framåt, men också i våra egna liv.
Men hur vet vi vilka vi ska lyssna på, så att vi bygger på stadig grund, och inte på sand? Vilka är det som är de där ondskans hantlangare, och vilka är det som Jesus inte kommer kännas vid den sista dagen?
Kristna har genom tiderna lagt ner stort intresse på att identifiera de falska profeterna. Kan det vara de som tänker så där om dopet? De som tänker på det sättet om nattvarden? Kan det vara de kvinnliga prästerna? Eller från den eller den nomineringsgruppen i kyrkovalet?
Men det kanske inte endast handlar om strikt teologiska frågor. De som får oss att bygga på sand är kanske de som låtsas att de vill oss gott, men som egentligen bara är ute efter att få riva sandslotten när vi vänder ryggen till. Trycker ner oss. Gör att vi tvivlar på vår duglighet. Ställer sig på Guds plats och berättar utifrån sina egna behov vad som är rätt och fel. ”På deras frukt ska ni känna igen dem”, säger Jesus.
Inte undra på att vi behöver en hög koncentration av andlig klarsyn, alltså. Vi behöver ha Gud i sikte och lyssna in Rösten när vi tar ut vägens riktning. Både i kyrkans liv och i våra egna. Påven Franciskus predikade nyligen på ön Lampedusa utanför Sicilien, ön som blivit en symbol för de 19 000 båtflyktingar som drunknat på vägen från Nordafrika till Europa. ”Välfärdskulturen får oss att leva i en såpbubbla; en meningslös illusion som gör oss likgiltiga inför våra medmänniskor. Vi ber om förlåtelse för dem som stängt in sig i en välfärd som bedövar hjärtat.”
Gör en U-sväng, när det är möjligt. Det har varit på tiden länge nu.
Kyrkans liv och våra liv kommer inte att vara perfekta hela tiden om ens någonsin. Det kommer dagar och stunder då vi bygger på sanden med solglasögon på. Det vi byggt upp kommer blåsa sönder och störta och rasa, och raset kommer att bli stort.
Vilken nåd att det finns någon som rasat ännu längre ner, ända ner till dödsriket och tillbaka för att ta oss med upp, fram, tillbaka igen. Gud själv har gjort U-svängen möjlig! Så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son, för att var och en som tror på honom inte ska förgås, utan ha evigt liv.
